Bästaste lörda'n
Svärfar har nyss fyllt sextio år, så vi for upp hit till Umeå för att fira honom idag. Som vanligt blev vi bjudna på utsökt förtäring och mysigt umgänge. Hela min in-law-familj betår av exceptionellt varma och öppna människor och i våra möten råder alltid en atmosfär av kärlek.
Mesta delen av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och F i förrådet/garaget där vi lekte med grabbarna! De är verkligen vår glädje, de pojkarna! Man tröttnar aldrig på att latja med dem, eller på att sätta kreativiteten på sin spets när man försöker svara på, minst sagt knepiga, frågor (hur säger man pannkaka på ryska?). Äldsten är kanske ett geni. Han kan stora delar av gångertabellen och är inte heller helt obevandrad i bokstävernas värld - bara fem år gammal! I dag skulle vi bokstavera allas namn och när jag frågade vilken bokstav mitt namn börjar på, sade äldsten: M. Nej, sade jag, det börjar ju på L - L som i LLLLiiiinda. Nej, sade äldsten, M som i Mmmmoster Linda. Det värmde mitt hjärta, även om tituleringen inte har någonting med familjärt kärleksbetygande att göra. Pojkarna tror verkligen att vi heter Moster Linda och Morbror Fredrik. Som dubbelnamn. Det är underhållande.
Jag har någon sorts thing för att figurera på bild tillsammans med familjemedlemmar jag inte träffar varje dag. Planen är alltid densamma, typ: familjeporträtt-light, att sedan placera i bokhyllan att minnas åt. Dessvärre blir det aldrig riktigt som jag tänkt mig. Ofta på grund av att medposerarna inte känner sig lika engagerade i uppdraget.
Om det är någon som tar detta med gruppbild på lika stort allvar som jag, så är det yngsten. Han vill verkligen att det ska bli åtminstone an bra bild...Äldsten har en helt annan agenda.
Här börjar också jag tappa fokus, men yngsten är plikttrogen alltjämt.
Jag avgudar mina syskonpojkar! Det är hemskt att alla tre nu bor så jävla långt bort. Oggis i Stockholm och pojkarna i Umeå. Och mitt mellan sitter jag och saknar dem alla tre.
Mesta delen av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och F i förrådet/garaget där vi lekte med grabbarna! De är verkligen vår glädje, de pojkarna! Man tröttnar aldrig på att latja med dem, eller på att sätta kreativiteten på sin spets när man försöker svara på, minst sagt knepiga, frågor (hur säger man pannkaka på ryska?). Äldsten är kanske ett geni. Han kan stora delar av gångertabellen och är inte heller helt obevandrad i bokstävernas värld - bara fem år gammal! I dag skulle vi bokstavera allas namn och när jag frågade vilken bokstav mitt namn börjar på, sade äldsten: M. Nej, sade jag, det börjar ju på L - L som i LLLLiiiinda. Nej, sade äldsten, M som i Mmmmoster Linda. Det värmde mitt hjärta, även om tituleringen inte har någonting med familjärt kärleksbetygande att göra. Pojkarna tror verkligen att vi heter Moster Linda och Morbror Fredrik. Som dubbelnamn. Det är underhållande.
Jag har någon sorts thing för att figurera på bild tillsammans med familjemedlemmar jag inte träffar varje dag. Planen är alltid densamma, typ: familjeporträtt-light, att sedan placera i bokhyllan att minnas åt. Dessvärre blir det aldrig riktigt som jag tänkt mig. Ofta på grund av att medposerarna inte känner sig lika engagerade i uppdraget.
Om det är någon som tar detta med gruppbild på lika stort allvar som jag, så är det yngsten. Han vill verkligen att det ska bli åtminstone an bra bild...Äldsten har en helt annan agenda.
Här börjar också jag tappa fokus, men yngsten är plikttrogen alltjämt.
Jag avgudar mina syskonpojkar! Det är hemskt att alla tre nu bor så jävla långt bort. Oggis i Stockholm och pojkarna i Umeå. Och mitt mellan sitter jag och saknar dem alla tre.
Kommentarer
Trackback
