senblommning

Nu är det tulpanernas tid!!! De symboliserar ungdom och fräschör och sådana inslag behövs i vårt hem.

Och så var det det här med tröttheten, kraftlösheten. Den har smugit sig på som en osynlig rök. Kanske har jag helt ovetande inhalerat den när jag sov. Nu blir jag inte kvitt den. Värst är symtomen på morgonen. Det spelar ingen roll om jag sovit 5, 8 eller elva timmar - mattheten är densamma. Stundtals är det så allvarligt som utmattad.

I dag var det Alla hjärtans dag. En dag som alla andra, fast med kommersiella förtecken. Ibland är det bra med sådana dagar ändå, dagar då man känner sig tvungen att visa lite uppskattning. När jag kom hem från jobbet hade Fredrik fläskat på med romantisk middag, blommor, levande ljus - hela kittet. Jag blev rörd och känner mig älskad och erkänd nu.

Och nu ska jag sova för att sedan vakna väldigt motvilligt när mobiltelefonen spelar sin äckligt muntra melodi klockan: 06.35 (har lagt på fem bonusminuter, halv sju låter så jävla omänskligt tidigt). Ibland går jag upp chockmycket tidigare bara för att jag ska hinna dricka kaffet i lugn och ro och kladda på lite smink - men hur jag än beter mig så kommer jag alltid 10 minuter över åtta till jobbet. Tur att vi tillämpar någonting som heter förtroendetid som innebär att man kan komma sent och gå senare, eller komma tidigt och gå tidigare - eller utnyttja förtroendet.

Naturligtvis fann vi en massa guldklimpar bland alla viktiga papper mormor sparat. Bland annat återfanns en legitimation från sextiotalet där hon hade sidokammat hjälmhår och var FRU till yrket. I en platspåse hittade jag ett antal brev från min mor när hon var på sommarkoloni. I ett brev, daterat 1973, bedyrar hon mormor sin kärlek och berättar att hon längtar hem, men har bestämt sig för att härda ut (på den tiden, i början på sjuttiotalet, åkte barnen till ensamma mödrar på sommarkoloni under sommarlovet när modern var tvungen att arbeta). I en välbevarad pappkartong fanns min mors första bok där hennes händer och fötter som treåring finns avritade och där hon tecknat sin första huvudfoting. Den lade jag beslag på.

Där fanns också ett dokument i vilket en del av min mormors mor, Karins, historia nedtecknats. Jag minns Karin som en snäll äldre version av mormor, som jag och mormor besökte några somrar i sommarstugan som var vackert belägen mellan Eskilstuna och Strängnäs. Jag minns att det kändes märkligt och lite spännande att min mormor, som verkligen var "urgammal", hade en mamma. Rökte som en borstbindare gjorde hon Karin och så älskade hon att påta i jorden och att grädda pannkakor. Hon tyckte att gammelmormor lät så uråldrigt (hon var ju ändå bara 65 år) så vi kom gemensamt överens om "Mormor 2". Lite nervöst lagd var hon, mormor 2, och på ett lite charmigt sätt oroade hon sig och vurmade för att alla skulle ha det bra. Hon var lika varmhjärtad som sin dotter. En försommar planterade hon och jag, på måfå, några melonkärnor i hennes rabatt. Fröna slog rot och plantan växte sig så kraftig under den sommaren att mormor 2 var tvungen att göra avkall på vackra perenner i rabatten. Hon kunde ju inte tänka sig att rensa bort melonplantan, eftersom hon senare ville visa mig fotografier på resultatet (meloner faktiskt) av vårt gemensamma projekt.

Karin fick 6 barn tillsammans med Bengt, alla mer eller mindre på pricken lika min mormor. Bengt lärde jag aldrig känna, eftersom han fick cancer i käken och dog när jag bara var några år gammal.

I dokumentet som handlade om Karin, som vi fann i mormors gömmor, berättades historien om Judit Gustafa som föddes i Borås, någon gång i det förra sekelskiftet, i en familj där sönerna sedan länge tämjt järn och svettats i heta smedjor. Judit arbetade som tjänarinna och hade redan gett liv åt två oäkta barn innan Karin, också hon en bastard, såg världens ljus under sommaren 1918. Kanske var hon en frigjord och modern kvinna med den tidens mått, min mormors mormor - kanske, eller så blev hon utnyttjad av hänsynslösa karlar.

Så mycket mer stod det inte om Judit Gustafa i dokumentet. Mormor 2 adopterades, av okänd anledning, bort vid fem års ålder. Sedan stod det en hel massa om Karins adoptivföräldrar Ingeborg och Vilhelm, som verkar ha varit av lite finare sort, fast det tycker jag inte är så intressant. Däremot har intresse väckts att veta mer om denna Judit Gustafa. Vem var hon? Älskade hon Karins pappa? Och vem var han? Var han husbonde i hushållet där hon tjänade? Varför var hon tvungen att adoptera bort sitt barn? Blev Karin hämtad av barnavårdsnämnden (sociala myndigheterna) på grund av fattigdom i hemmet eller till följd vad som på den tiden ansågs vara moraliskt förfall hos modern? Och vad hände med Judit sedan?



Mormor har berättat att detta fotografi föreställer hennes mor som liten. Jag har tagit hand om det, kanske eftersom det väcker så mycket tankar och nyfikenhet inom mig. Hon ser inte ut att vara över fem år, Karin. Vilken fallen tjänstekvinna hade i början på tjugotalet råd att låta fotografera sitt lilla barn? Kanske var Judit Gustafa en psykiskt instabil person som styrdes av plötsliga infall och känslomässiga nycker och en fredagseftermiddag använde hon reflektionslöst upp hela innehållet i lönekuvertet hos stadens fotograf - undermedvetet för att föreviga det barn hon kände på sig att hon så småningom skulle förlora.

Och varför ser hon så sammanbitet förtvivlad ut på kortet, lilla Karin? Måhända var det ansträngande att sitta så blickstilla som den tidens kamerautrustning fordade för att fästa någon på bild. Eller så kände hon sig orolig och illa till mods till följd av moderns labila sinnestämning och nyckfulla upptåg. Jag funderar på att vidta vissa efterforskande åtgärder. Kanske kan jag börja med att undersöka fakta omkring Halls fotostudio i Borås. Kanske finns det information som kan förklara varför ett litet fattigt barn fotograferades, då omkring 1920.

Min mormor skulle leva för alltid, hade jag tänkt. Det kändes rent av absurt att hon någonsin skulle vara borta, en momo-lös värld var inte ett rimligt alternativ. Och jag levde tyvärr därefter, efter devisen att hon var oförgänglig. Jag tog henne för given. Och det hände, det otänkbara. Nu fattas hon. Så ofattbart tomt och svårt fattas hon mig. 

I trettio år av mitt liv fanns hon där, som ett stöd, en vän, en egentlig förälder, en trygg hamn som stod kvar också när det måste ha varit svårt att älska mig.

När jag var liten ville jag vara nästan varje helg hos mormor och hon sade aldrig nej. Jag riktigt kände hur roligt hon tyckte det var att umgås med mig, leka och hitta på bus. Det var underbart att bli så sedd, i en annars oseende och otålig vuxenvärld. Hos mormor blev jag bortskämd, fick äta gått, se teve och vara uppe sent. Vid sängdags läste hon högt ur Petter och hans fyra getter och nynnade sedan Mors lilla Olle med monoton, nästan hypnotisk stämma - allt medan hon enligt överenskommelse smekte min tumme med sin tumme, för att jag skulle känna mig försäkrad om att hon inte somnade ifrån mig. Mormor var så bra som en mormor kan vara, som en människa kan vara.

Mormor var inte den kramiga typen (hon ryggade nästan när man tvingade till sig kindpussar), men det var aldrig något tvivel om hur ofantligt mycket hon älskade en. Mormor gav kärlek i form av uppmärksamhet, tålamod och oavkortat engagemang.

Mormor följde mig på simträningar från det att jag var 4 år till 14 års ålder (de sista året tränade jag varje veckodag). Och ibland efter träningen, fick jag välja en liten porslinsfigur eller något annat plotter i presentbutiken som låg på vägen hem.

Hon lyssnade när ingen annan hade tid eller ork och engagerade sig i min skolning och framtid. Mormor förhörde mig på engelskaglosorna över telefon, vilket resulterade i högsta betyg för mig och i att hon lärde sig språket på köpet.

Jag har alltid betraktat mig själv som mormors flicka. Det var en självklarhet att vi delade hus på sommarstället, en liten gillestuga. Och där låg hon i underslafen i den gemensamma våningssängen och väntade på tonåringen Linda som svirade i sommarnatten - för att sedan, till synes intresserat, lyssna på ändlöst babbel om kärleksbekymmer och ungdomens eskapader, till långt in på småtimmarna. För det älskar jag mormor.

Mormor ryckte ut med rengöringsmedel och mördande huskurer när jag bodde ensam och hade fått diskvasken invaderad av vidirga bananflugor. Ja, hon var händig och påhittig mormor. Jag glömmer aldrig hennes special-skydds-inpackningar, när man skulle få med sig någonting omtåligt hem - mat, eller kanske ett blomskott. En gång fick jag en liten del av roten av en rabarberplanta och den hade hon förpackat i:

1) Några deciliter jord
2) En plåtburk för spagetti
3) Ett dubbelark tidningspapper
4) 3 plaståsar
5) 2 gummisnoddar     JUST IN CASE!

Behöver jag nämna att rabarbersticklingen slog rot och växte sig kraftig och grann. Den levde med mig varje sommar i sex år och spirar säkert än, till glädje för den nya hyresgästen uppe på höjden (kunde dessvärre inte ta den med vid flytten nedöver). För packningstekniken älskar jag mormor.

Mormor lärde mig att älska naturen. Hon tog mig med på dagslånga utflykter i de uppländska och sörmländska skogarna, då vi vandrade på vältrampade stigar, fikade på bergsknallar och plockade blåbär. Då, när vi var i skogen, brukade hon dra ett djupt lyckans andetag och konstatera: "Det här, det är livet på en pinne". För det älskar jag henne, för att hon var lycklig tillsammans med mig i skogen. För att vi var lyckliga tillsammans i skogen - lika fria och bekymmerslösa som Rasmus på luffen och Allan Edvall.

Mormor älskade djur. När hon hälsade på i Umeå klev hon upp i den tidiga morgonottan, bryggde sitt erforderliga morgonkaffe, tassade ut på den av dagg fuktiga gräsmattan och kastade kottar till Chicki som älskade att galoppera efter dem. För det älskar jag mormor.

Vi pratade i telefon i flera timmar åt gången, flera dagar i veckan, om allt och ingenting. Och vi kunde skratta så hysteriskt åt löjliga skämt att vi kissade på oss sådär på distans. När vi inte kunde prata skrev vi brev. När vi nu städade ur mormors bostad, fann jag en ansenlig mängd brev från mig till henne bland alla hennes papper och annat nipper. Brev från när jag bodde i Oslo, från Lyckseleperioden, vykort från när jag varit utomlands, födelsedagskort etc. I mina samlingar finns de paralella skrivelserna, breven med de tillhörande svaren, konstaterandena och frågorna. Momo har, utan tvekan, varit den viktigaste personen i mitt liv.

Men min mormor var oerhört lättsårad och hon kunde vara envis, småsint och långsint. Dessutom hade hon en oerhört stark stolthet som handikapp. Hennes tillkortakommanden i kombination med motsvarande (det genetiska och sociala arvet, du vet) och ytterligare försvårande karaktärsdrag hos mig, föranledde sorgligt nog, att vi förlorade kontakten det sista året. Det har smärtat mig. Men jag vet att vi älskade varandra alltjämt.

Mormor blev bara sjuttio år gammal. Efter ett liv i ständig kamp mot plågsamma sjukdomar som reumatism och lungemfysem orkade hennes kropp inte mer. Hon dog ensam i sin bostad. Obduktionsrapporten visar att det var hjärtat som inte längre förmådda bulta i hennes bröst. Jag önskar så djupt att ett trött hjärta inte gör ont när det slår sina sista slag. Jag önskar innerligt att hon somnade den kvällen och bara fortsatte sova, att hon inte hann tänka tanken: "nu dör jag", eller känna sig ensam och rädd. Och jag önskar att om det, mot allt sunt förnuft, finns ett efteråt - att det då är lite som livet på en pinne.


I sovrummet, på väggen mitt emot sängen hennes, hängde de på rad - barnbarnens mästerverk. Ett fulländat konstverk från varje barn, signerade: Ida, Linda, Elin, Jessie och Isabelle. Den säger så mycket om vem hon var, den sovrumsväggen. Jag vet, inom mig, hur hon många kvällar legat och betraktat dessa tavlor, undrat vad vi gjort just då, erinrat sig kära minnen tillsammans med oss, längtat efter oss och oroat sig för oss. Kanske ringde hon upp någon av oss efter att ha grunnat framför tavorna en stund. 

Och nu finns ingenting kvar, förutom en tom lägenhet, en hopplös brölloppsservis med grå rosenknopp och förstås de djupa avtrycken av fantastiskt kärleksfulla minnen och av bottenlös saknad.

Vissa människor färeställer man sig ska leva för evigt. Det är sådana människor som är så viktiga att det helt enkelt inte är möjligt att föreställa sig en tillvaro utan dem. Min mormor var en sådan person. Nu finns hon inte mer. Och den här nya välden är liksom inte på riktigt.

Objekt


Medtod 1


Eller kanske?


Klart roligast i alla fall: minigiljotinen.

Jag måste säga att jag har oförskämt roligt på jobbet. Häromsistens improviserade vi på temat "sätt att avrätta åldersdigra hönor" på kafferasten. Det var hemskt underhållande.

Jag gillar inte djurplågeri eller döende djur. Faktum är att jag älskar djur och avskyr när de dör. Och jag är inte psykopat, är jag nästan helt säker på. Fast det är hejdlöst skojigt att skämta tvärsemot. Det är humor och komik och jag trivs när andra tycker lika.

Ibland tar jag mig friheten att freestyle-raljera. En dag, för inte allt för länge sedan, kom jag på hur jag skulle finansiera en juristexamen. Jo - genom att jag begår ett allvarligt ekobrott, alternativt rånar en bank. Låter sedan en kumpan gräva ned bytet, innan jag anger mig själv till polisen. Sedan blir jag dömd till fem års fängelse - får eget rum, tillgång till gym, 3 lagade mål mat på regelbundna tider, kabelteve och - om jag är riktigt snäll -  förmodligen också ett internet. Och sedan får jag studera gratis, inget CSN, inga skulder - bara statliga pengar och massor av kunskap.

En arbetskamrat undrade om jag inte skulle sakna friheten där bakom gallret. Nä, är svaret. Det skulle inte vara en så stor avvikelse från hur vardagslivet levs i dag. Jobbar, äter, sover och älskar att bara slappa hemmavid under ledigheterna. Sedan, när jag muckar är jag på intet vis fucked for life. Jag blir säkert antagen av advokatsamfundet på stuberten. De uppskattar säkert en ex-con, som vet drillsen, som medlem. Sedan gräver jag upp miljonerna ur marken och öppnar egen advokatfirma med människorättsinriktning. Fast ibland måste jag förstås försvara någon brottsling hit eller dit, för att få det att gå runt. Då väljer jag att defenda de brottslingar som stulit från de rika för att ge till de fattiga. Robin Hoodsen.

På väg till toaletten upptäckte jag det. Färgerna, kontrasterna, som av slumpen sammansatts till perfektion. De djupa, mystiska men inbjudande skuggorna. Där i klädkammaren.

Kanske var det just här....


...eller möjligtvis här, som jag smittades av det djävulskap som nu plågat min mage i två dygn. Jag kan inte ens dricka kaffe - än mindre äta. Fy-balla, Alltså!!!

Jag har en viss orutin på området kroppsliga åkommor (år 2006 var jag senast sjuk) och därför är det säkert extra jobbigt för mig nu när jag spyr och skiter ner mig. Jag är inte van. Och detta förtjänar ingen människa. Ingen.

Nyåret blev jättenajs! Trerätters och ett halvt glas skumpa vid tolvslaget (ingen av oss är någon storkonsument av alkoholbolagets produkter). Fast det smällde obehagligt mellan husen när nyåret skulle firas in. Antar att fyrverkerier, raketer, och fulla människor är en taskig komination.

Oggitroni var, om möjligt, ännu underbarare än sist vi sågs. Jag älskar honom verkligen oändligt mycket!


Han är....

...verkligen....

...heeelt bedårande!!!

Gick och gick efter jobbet. Väglaget idag, en snorhal isbana med vatten uppepå, är en privatpraktiserande ortopeds våta dröm. Fast det finns nog inga ortopedentreprenörer (än) och då är det nog ingen ortopeds våta dröm. Hursomhelst är jag glad att jag klarade mig hem utan frakturer.

Imorgon åker jag med buss och hälsar på mina systrar i huvudstaden. Vi ska fira nyåret. Det ska vara uppklätt och hela faderittan. Trots att vi bara är de närmaste. Jag är ingen snofsdrottning direkt och ogillar alla tillställningar som inte tillåter mysbyxor eller åtminstone jeans. Så först tänkte jag  provocera de andra lite, skoja till det genom att införskaffa ett par glänsande guldpantalonger och kanske en leopardmönstrad akrylblus, men jag ändrade mig lite. I stället blir det en kort, veckad skinnkjol a' la romarriket och en lite lagom gyllene topp. Lite lustigt med stil. Det blir nog kul på nyår. Saknar mina systrar och Ogitron. Älskade lilla Oggi!

Gårkvällen blev lika fin som julaftnarna alltid blir här hos F:s föräldrar. Det är sjunde julen jag firar med hans familj. Glada, uppspelta, vildögda barn och ljuvlig mat och andra godsaker - det summerar det hela ganska väl.


Tomtenisse, exalterad till paralys vid blotta åsynen av morfar i tomtemundering.


Har inte för vana att fotografera sådant som skall tuggas, sväljas, metaboliseras och fekaliseras. Men känner mig verkligen redo för att frångå denna rutin med anledning av denna remarkabla fisk- och skaldjursavdelning (som ändå inte skildras rättvist på bilden) på svärföräldrarnas underbara julbord!

Jag älskar systerbarnen! De är okomplicerade och roliga att leka med. Kanske tycker jag så därför att jag inte känner behov av att föreställa mig på något vis när jag är tillsammas med barn. Tänk om alla människor var lite mer som barn, vad mycket roligare allting skulle vara då, och enklare. När man leker finns inte tiden - annat än när vuxna ropar att maten är färdig, eller att det är dags att börja avrunda inför natten och sådant glädjedödande trist. När jag tittar på bilder där jag figurerar tillsammans med pojkarna, så ser jag ren fröjd stråla ut ur min själ och glimta i mitt leende. Det är nog då en vuxen människa kommer närmast den skäraste av lycka - då när vuxen-oket faller till marken för en stund. I det vuxna livet är det så många måsten och så himla mycket allvarligheter och "skarpt läge" och ansvar och...tråkigt.

Det är sjukt korkat att barn betraktas som individer under utveckling, inte helt färdigställda människor, utan potentiella vuxna under process och mognad. Varför kan vi inte inse att vi har mer att lära av barn, deras ofta ärliga genuinitet och lekfullhet, än de har att lära av oss? Också barn är medvetna om att de i omvärldens ögon inte uppnår status som fullgoda individer. I dag frågade Yngsten: "Mosse Linda, kan man lyfta en riktig människa?"  - Ja, sade jag, och lyfte upp honom högt i luften. Yngsten skrattade lite överseende, som att jag allt var lite knäpp, och sade: "Nej, inte ett barn, en riktig människa". Det stack till lite i mitt hjärta då.

Som att målet skulle vara att bli vuxen (25-55 år) och vara vuxen  (25-55 år) och allt dessförnnan (0-25 år) och därefter (55 < år) bara är en nödvändig transportsträcka och utfyllnad. Varför? Varför är vuxendomen (25-55 år) normen?

Och hela livet kämpas det och slits för att uppnå mer, ständigt mer: bättre karriär, mer pengar, pampigare statussymboler i hus och bilar, snyggare kropp, högre socialt anseende, väldigt välartade barn och så vidare. Lite snopet känns det med alla dessa urtråkiga "investeringar", när man, någon gång ytterst sällan, åminner sig att allting oundvikligt och skoningslöst har en defintitiv ände, en yttersta gräns, ett slut.

Jag  och maken F var på stan för att handla det allra sista, i enlighet med CCC-diagnoserna. Till sist hamnade vi hos en optiker (?) där F prövade ett par heljusta brillor med kraftiga bågar. Då gjorde plötsligt Kjell Lönnå (folkkär körledare och teveprofil) entré i butiken och gick raka spåret fram till F för att socialisera. Han verkar vara en oerhört trevlig prick, denna Lönnå. Men han påpekade att den nya trenden är tunnare bågar. Själv bar han "samma" glasögon som 1986. Fast de klär honom verkligt bra. I sällskap hade han en urtjusig kvinna. Även hon såg lite känd ut.


Ja, han kanske är någon form av glasögonexpert, Kjell? Design- och pr-konsult hos Synoptik?

Den nya diagnosen CCC (compulsive christmas conduct), också kallad ECC (expected christmas conduct) har drabbat stora delar av befolkningen. Smittskyddsinstitutet befarar allvarlig pandemi. Det är mycket svårt att inte bli smittad. Symtomen är: hämningslöst och reflektionslöst konsumerande, under några veckors tid.  Sjukdomsförloppet är relativt kort och symtomen försvinner helt under början på januari.

På Coop. En äldre dam framför mig i kön vid kassan. Ett finmaskigt nät av tunna linjer rynkar hennes tillsynes lena åldringshy. Håret vitt som snö, bestrött med ett beaktansvärt parti uppenbarligen oavsiktliga röda tussar. En stund funderar jag över vadan dessa suddar, sedan lägger jag märke till vad hon har på rullbandet. En tomtemössa i billigt, hårigt syntetmaterial, sådan textil som kan tänkas ludda av sig. Så föreställer jag mig henne, testandes denna luvas passform och design, kanske framför en rektangulär spegelpelare i butikens klädsektion, vridandes och vändades framför spegeln, kråmandes. Lilla tanten med högtravande tomteambitioner. Ett brett leende sprider sig inom mig.

Jag har varit på IKEA två dagar i rad. Mycket att handla. Tråkiga, nödvändiga saker.

Sedan har vi börjat flytta in i den nya lägenheten. Just nu känns det hopplöst. I det gigantiska vardagsrummet står den nya ikeasoffan i sin kartongskrud, ouppackad och otåligt väntande på att få bli komplett, under montörers svett och svordomar. På golvet i det stora rummet lyser en ensam skrivbordslampa ilsket. I ett fönster, av åtta möjliga, hänger ett gardinpar - för långa, påsar sig över golvet. Ja, det är mycket arbete med att skapa ett hem.

Tidigare har det verkat som att min yngsta syster, i likhet med många andra, indoktrinerats av nyliberalistiska tankar och förhållningssätt. Man kan egentligen inte klandra någon för det i dessa tider, men nu verkar det som att hon är på rätt köl igen. I går delade hon ett youtubeklipp med Olof Palme på facebook. Det är ett gott tecken.

Han var en klok, passionerad och karismatisk man, denna Palme. Då var han sosse. Med dagens mått är han så mycket, mycket mer. En solidaritetens och rättvisans förkämpe, en sann idealist! Men han var kanske för vänster för det individualistiska samhälle som, under den andra halvan av åttiotalet, växte sig allt starkare. Han utgjorde ett hot mot kapitalismens och "frihetens" fortsatta framfart. Kanske var det därför han fick sätta livet till. Ingen gillar ju en realistisk och tråkig glädjedödare när det är fest.


Palme i sitt sista 1-majtåg.

Palems tal under socialdemoraternas partikongress 1975:

För oss är demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna: rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion. Människovärde, det är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet. Människovärde, det är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden. Dessa rättigheter, demokratins rättigheter, kan inte få vara förbehållna ett visst skikt i samhället, de måste vara hela folkets egendom.

Socialdemokratin har alltid betonat den politiska demokratin som ett värde i sig. Det förekommer ibland löst prat, om så kallade borgerliga friheter och om den borgerliga demokratin. Men det är ju våra friheter det är frågan om, det är vår demokrati det är frågan om - som vårt folk med möda tillkämpat sig och som vi socialdemokrater alltid till det yttersta kommer att försvara.

Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktade den som en väg att förverklige människors önskningar, genomföra sociala framsteg, omdana samhället. Så här sade Per Albin Hansson: först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin. Wigforss har ju ständigt hävdat att när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin. Den som öppet mottagit den demokratiska likvärdighetsprincipen kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.

Ja, jisses, om socialdemokraterna hade stått fast vid och kämpat för dessa idéer hade jag definitivt varit socialdemokrat idag. Men allt har förhögrats och idag är vänsterpartiet vad socialdemokraterna var 1975, om ens det. Socialdemokratin är splittrad, desarmerad, just på grund av att de till stora delar frångått de grundideal Palme lovade att de aldrg skulle överge. Kanske dog, med honom, en hel generation av socialpolitiska tankar? Kanske dog, med honom, möjligheterna till ett fortsatt, långsiktigt, solidariskt Sverige?

Jag minns den lördagmorgonen, då den 29 februari 1986, morgonen efter att han hade mördats. Jag skulle bli sju år det året och var ensam vaken den morgonen. Satt nedbäddad i sängkläder med gröna blad på, i soffan, med en kopp Oboy och en limpsmörgås framför mig på det svartlackade vardagsrumsbordet. Såg God morgon Sverige (på den tiden såg ALLA God morgon Sverige). Och så avbröts programmet för en extrainsatt nyhetssändning där de berättade den hisnande, hemska nyheten och visade bilder på en blodpöl på Sveavägen och massvis med röda rosor och gråtande människor. Jag sprang in och väckte mina föräldrar som först inte trodde mig (sådant händer ju bara inte!) men sedan steg de  upp och bänkade sig framför teven. Jag tror mamma kan ha fällt en tår. De var socialdemokrater mina föräldrar. Den tidens socialdemokrater.