Examen
De var jätte, jättenära att jag inte for på det obligatoriska seminariet i morse, men jag gjorde det i alla fall. Jag måste också i fortsättningen minnas hur det känns efteråt, när jag har genomfört det jag måste (och vill). Jag måste lära mig att tänka "ovanför" den omedelbara känslan och ta kloka beslut jämt. Nu är mitt mål att fixa den här jävla examen, trots att motivationen är lika med noll och att jag kommer att måsta jobba skithårt för att komma ikapp det jag missat sista månaden.
Och så lite självanalys...
Jag känner kanske inte lust inför den stundande examinationen därför att jag är alldeles för medveten om vilket svårt och krävande yrke som väntar mig. Eller så är det så att jag vet att jag i och med avslutad utbildning kommer att flytta till annan ort. Samtidigt som det är spännande att börja om är det ju jobbigt att flytta, riva upp sociala och situationsspecifika band. Sedan kan det också vara så att jag känner besvikelse för att det inte blir mer än såhär, inte märkvärdigare liksom. En epok i mitt liv är till ända och det är ju ett avsked också och jag gillar inte separationer.
Puss
Senblommning
Igår kände jag mig en aning förlegad och mossbelupen, eftersom jag insåg att vuxendomen berövat mig föreställningen av att vara fri, sorglöst obeständig, odefinierbar och njutningsfullt fladdrande. Så tänkte jag att ungdomen var fylld av vällust i den ständiga törsten och spänningen i jaktens hetta.
Man blir äldre - börjar frukta dramatik och lägga sig till rätta i förutsägbarhet och kausala sammanhang. Den är full av förtröstan, bekvämligheten - men väldigt mycket trist. Jag citerar en banal, dock i sammanhanget tillämplig, Boyefras: Den mätta dagen, den är aldrig störst - den bästa dagen är en dag av törst.
Sorg och en trånande saknad efter en för evigt svunnen tid smög sig på igår. Det blir lätt till ångest, detta att tiden är enkelriktad och aldrig stannar upp. En stund kände jag en fruktansvärd olust över den förvärvade vuxendomen som skall mogna i ålderdom och död.
Senare infann sig en angenäm klarsynthet, en erinran om att det ofta var mödosamt, nästintill plågsamt, att vara oskriven i sinnet, att villrådigt sväva i rymden, spejandes efter gröna kvistar som stack upp ur havet av tvekan, ovisshet och oro som klåda. Jag är tacksam för att åren har tagit mig hit trots allt. Fan, att inte tiden kan hämta andan - blott ett flyktigt ögonblick - just här. Det är beklagansvärt att vi måste vissna fullständigt.
Om livet var en blomma så skulle det vara en tulpan...
Tulpaner är behagfulla när de mognat
Kanske kan torkade rosors skönhet bringa tröst och framtidstro?
Man blir äldre - börjar frukta dramatik och lägga sig till rätta i förutsägbarhet och kausala sammanhang. Den är full av förtröstan, bekvämligheten - men väldigt mycket trist. Jag citerar en banal, dock i sammanhanget tillämplig, Boyefras: Den mätta dagen, den är aldrig störst - den bästa dagen är en dag av törst.
Sorg och en trånande saknad efter en för evigt svunnen tid smög sig på igår. Det blir lätt till ångest, detta att tiden är enkelriktad och aldrig stannar upp. En stund kände jag en fruktansvärd olust över den förvärvade vuxendomen som skall mogna i ålderdom och död.
Senare infann sig en angenäm klarsynthet, en erinran om att det ofta var mödosamt, nästintill plågsamt, att vara oskriven i sinnet, att villrådigt sväva i rymden, spejandes efter gröna kvistar som stack upp ur havet av tvekan, ovisshet och oro som klåda. Jag är tacksam för att åren har tagit mig hit trots allt. Fan, att inte tiden kan hämta andan - blott ett flyktigt ögonblick - just här. Det är beklagansvärt att vi måste vissna fullständigt.
Om livet var en blomma så skulle det vara en tulpan...
Tulpaner är behagfulla när de mognat
Kanske kan torkade rosors skönhet bringa tröst och framtidstro?
Cake pops
Dessa Cake pops, eller klubb-kakor, består av citronsockerkakssmulor (en hel kaka) som jag blandade med lite (ca: 150 g) philadelphiaost. Sedan rullade jag bollar av degen, som sedan fick stå i frysen en halvtimme, för att i nästa moment träs på chokladdoppade pinnar. När de fastnat på pinnarna doppade jag dem i smält choklad och beströdde dem med roligt strössel. I dag provade Yngsten och jag att doppa vanliga havrebollar i ljus choklad och sedan strössla dem med kokos. Mums!
De är väldans barnvänliga, Cake-popsen!
Det var kallt ute, så vi var mest inomhus idag
Jag behöver umgås med ungar - de delar med sig energi. Nu har jag flyttat ut från sovrummet. Resten av lägneheten känns inte längre som ett kalt, sovande, ingemansland - och inte jag heller. I morgon kommer Äldsten och då blir det ytterligare energipåspädning!
Nu ska jag skajpa med mina systrar!
Kram
Säkert, snabbt, stabilt - inga problem!
1. Posta brev, paket √
2. Gå till skolan och låna böcker och √
3. Plugga ikapp √ (fast i "onödan")
4. Handla √
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt √ (pågående)
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit (nöjer mig med att ha en av pojkarna på söndag)
Allt gick planenligt. Snabbt, stabilt och jätte, jättebra!
Efter att ha arbetat med en släpande seminarieuppgift i nära fyra timmar, upptäckte jag dock att betyget var inrapporterat redan, trots att jag lagt ned minsta möjliga ansträngning på min del av grupparbetet och inte närvarat vid två av de obligatoriska seminarierna under den aktuella kursen. Jag kunde alltså ha fått en sjufemma (7, 5 hp) nästan gratis, om jag inte hade pluggat först och kollat betygen sedan. Ja, ja, jag får se seminarieuppgiftsskrivandet som ett värdefullt lärotillfälle jag inte gick miste om.
Jag var tvungen att ta bussen hem (fem hållplatser) från skolan, eftersom de lånade böckerna (varav en vägde som ett mindre spädbarn) inte lät sig bäras med svag och köldstel rygg kilometrarna hem. Jag satt, väl inpackad i bylsiga, nördiga, vinterkläder, långt fram i bussen (kanske var det på en sådan plats som, enligt skylten, främst är avsedd för äldre män med krumma ryggar och käpp). Längre bak i fordonet transporterades alla förhållandevis lättklädda, alkoholstinna och glada fredagsfirare. På bagagebänken intill min plats stod en halvfull ölburk och stank. Det var skönt att kliva av.
Idag var det tillsynes ingen skillnad mellan himmel och jord.
2. Gå till skolan och låna böcker och √
3. Plugga ikapp √ (fast i "onödan")
4. Handla √
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt √ (pågående)
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit (nöjer mig med att ha en av pojkarna på söndag)
Allt gick planenligt. Snabbt, stabilt och jätte, jättebra!
Efter att ha arbetat med en släpande seminarieuppgift i nära fyra timmar, upptäckte jag dock att betyget var inrapporterat redan, trots att jag lagt ned minsta möjliga ansträngning på min del av grupparbetet och inte närvarat vid två av de obligatoriska seminarierna under den aktuella kursen. Jag kunde alltså ha fått en sjufemma (7, 5 hp) nästan gratis, om jag inte hade pluggat först och kollat betygen sedan. Ja, ja, jag får se seminarieuppgiftsskrivandet som ett värdefullt lärotillfälle jag inte gick miste om.
Jag var tvungen att ta bussen hem (fem hållplatser) från skolan, eftersom de lånade böckerna (varav en vägde som ett mindre spädbarn) inte lät sig bäras med svag och köldstel rygg kilometrarna hem. Jag satt, väl inpackad i bylsiga, nördiga, vinterkläder, långt fram i bussen (kanske var det på en sådan plats som, enligt skylten, främst är avsedd för äldre män med krumma ryggar och käpp). Längre bak i fordonet transporterades alla förhållandevis lättklädda, alkoholstinna och glada fredagsfirare. På bagagebänken intill min plats stod en halvfull ölburk och stank. Det var skönt att kliva av.
Idag var det tillsynes ingen skillnad mellan himmel och jord.
Tonåringen i mig
Vill så gärna vara en sådan som planerar, genomför och utvärderar. Typ:
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
Dag 1: "Imorgon ska jag gå ner till skolan och låna böckerna jag behöver".
Dag 2: *Går ned till skolan och lånar böckerna jag behöver".
Senare under dag två: *Konstaterar att det gick ju som planerat, det där*
Men jag fastnar nästan alltid i planeringsfasen, åtminstone när det gäller tråkiga måsten. Det kan kännas en aning layed back att bara slacka, nästan lite tufft faktiskt. Lite som att: "Äh, jag bryr mig inte, jag MÅSTE ingenting". Jag vill fortsätta ta ansvar över mig och min framtid, men den sedan länge undertryckta tonåringen inom mig revolutionerar mot den ordentliga, pluggiga, målinriktade, driftiga vuxna, som fått råda så länge - och jag är åter rabiat och motvalls, konventionsbrytare. Och jag är den slappa, dumma, elaka, oansvariga Linda, den Linda som borde skämmas, samma Linda som ingen trodde på.
Jag skulle behöva vara en sådan som stiger upp i tid, strukturerar upp dagen, följer sina planer, äter näringsrikt var fjärde timme, tar genomtänkta beslut, tänker långsiktigt ekonomiskt och allt sådant tråkigt. Sådant definitivt O-Rock'nRoll:igt. Men hur ballt är det nu, att göra en låda lasange och äta den alla måltider tills den tar slut, att bo i noppiga strumpbyxor, tjocksockar och sladdrig t-shirt, att spela tv-spel tills tummarna värker och ögonen ser dubbelt, att det känns osäkert om jag håller för en ordentlig promenad, att skita i studierna så att man kan falla på den absoluta mållinjen? Hur Rock' n Roll är det, egentligen?
Tänkte om det kanske kunde hjälpa att skriva morgondagens måsten här, samtidigt som jag utlovar en samvetsenlig utvärdering här i morgon, så känner jag mig liksom tvungen att genomföra, för att liksom inte tappa fejset.
1. Posta brev, paket
2. Gå till skolan och låna böcker och
3. Plugga ikapp
4. Handla
5. Baka cakepops inför helgen, då jag vill bjuda svärfamiljen på ngt
6. Vilket påminner mig om att jag måste ringa och bjuda dem hit/mig dit
Ja, det är faktiskt ingenting mer. Man kanske inte ska överdriva.
I-landig självömkan
Känner mig inte pigg. Trötthet med en underliggande rastlöshet som dansar. Jag vistas nästan uteslutande i sovrummet, som luktar instängt och unket av overksam människa. Ser värdelös kommersiell tv och läser. Jag bäddar bara ena sidan av dubbelsängen nu när jag är ensam, men sedan tvättningen för några dagar sedan har jag hållit till godo med en mjuk fleecefilt som underlag för min passiva kropp. Ingen särskild viktläggs vid dygnets rytm och skiftningar och då finns det egentligen ingen anledning att klä av eller på sig kläder, så jag bär samma mjuka plagg dag som natt. F:s ensliga sänghalva är tidvis belamrad med tidsskrifter och böcker som jag behöver ha nära till hands.
På stolen i hallen ligger rentvätten från i förrgår i en trasslig hög, den orkade inte ta sig längre. På hallgolvet gapar backpacken och datorväskan tomma sedan hemkomsten (de har succesivt packats upp när jag behövt någonting).
Och i köket tornar disken. Jag lagar mat och bakar för att få tiden att gå. Vissa dagar svullar jag, andra äter jag just intet. Disk blir det hur som helst.
Det är svårt att somna i tid på natten, delvis eftersom de nyinflyttade grannarna ovanför kanske är vampyrer. Fram till sen eftermiddag är det dödstyst uppifrån, som om att de ligger nedgrävda i jordfyllda kistor och bidar sin tid fram till mörkrets infall - men då börjar de springa fram och tillbaka på de tunna golven, spela musik på tillräckligt hög volym för att dånet skall spridas nedåt (förmodligen fungerar de porösa gipsväggarna som ljudledare) och prata sällsynt högljutt så att jag nästintill kan urskilja, de högst sannorlikt enfaldiga, glosorna. Det blir inte tyst förrän jag trots allt lyckas somna in omkring fyrasnåret. Jag avskyr verkligen detta att ständigt bli medvetandegjord, erinrad om att jag tvunget lever i samexistens med ovalda intillboende.
Jag vill bo någon annanstans, långt bort, i öppna vidder, men omgärdad av skyddande berg, i en tystnad som medger telefonledningarnas sus, i klara nätter där rymden är mer stjärnor än sammetssvart, i en ödslighet där hundars skall ändå hörs på avstånd, som ett löfte om att det likväl finns ett val. Så vill jag leva.
På stolen i hallen ligger rentvätten från i förrgår i en trasslig hög, den orkade inte ta sig längre. På hallgolvet gapar backpacken och datorväskan tomma sedan hemkomsten (de har succesivt packats upp när jag behövt någonting).
Och i köket tornar disken. Jag lagar mat och bakar för att få tiden att gå. Vissa dagar svullar jag, andra äter jag just intet. Disk blir det hur som helst.
Det är svårt att somna i tid på natten, delvis eftersom de nyinflyttade grannarna ovanför kanske är vampyrer. Fram till sen eftermiddag är det dödstyst uppifrån, som om att de ligger nedgrävda i jordfyllda kistor och bidar sin tid fram till mörkrets infall - men då börjar de springa fram och tillbaka på de tunna golven, spela musik på tillräckligt hög volym för att dånet skall spridas nedåt (förmodligen fungerar de porösa gipsväggarna som ljudledare) och prata sällsynt högljutt så att jag nästintill kan urskilja, de högst sannorlikt enfaldiga, glosorna. Det blir inte tyst förrän jag trots allt lyckas somna in omkring fyrasnåret. Jag avskyr verkligen detta att ständigt bli medvetandegjord, erinrad om att jag tvunget lever i samexistens med ovalda intillboende.
Jag vill bo någon annanstans, långt bort, i öppna vidder, men omgärdad av skyddande berg, i en tystnad som medger telefonledningarnas sus, i klara nätter där rymden är mer stjärnor än sammetssvart, i en ödslighet där hundars skall ändå hörs på avstånd, som ett löfte om att det likväl finns ett val. Så vill jag leva.
Hemma bäst
Det är skönt att vara hemma igen. Lugnet, tystnaden, snön, kylan - norrland. Men jag saknar F...
Jag gör ingenting annat än läser fack- och skönlitteratur, förkovrar mig. Njuter och inte njuter av ensamheten.
Och så saknar jag mina syskon och Oggis. Han känns lite som en drog systersonen - har man bara smakat lite på han så vill man bara ha mer och mer och MER.
Här är vi, Oscar och jag!
Jag gör ingenting annat än läser fack- och skönlitteratur, förkovrar mig. Njuter och inte njuter av ensamheten.
Och så saknar jag mina syskon och Oggis. Han känns lite som en drog systersonen - har man bara smakat lite på han så vill man bara ha mer och mer och MER.
Här är vi, Oscar och jag!
Syskonfotografiet
Vi groomade oss i fyra timmar, eftersom vi skulle ta det ultimata syskonporträttet, det fulländade gruppfoto vi alla skulle placera på väl valda platser i våra hem. Vi markerade ögon, lackade läppar blodröda, lockade hår, fjantade oss, blev nerspydda av Oscar (jag belv nerspydd och skrek upphetsat "ta den", varpå de andra bara skrattade hämningslöst), åt underbar vaniljparfait, gullade med Oscar, fotograferade oss en och en, en och en tillsammans med barnet, två och två, två och två tillsammans med barnet - sedan blev vi akut hungriga, gnälliga, bråkiga, extraordinärt flamsiga och gick ner till pizzerian. Nu måste Bale (och kanske även jag - som delvis skall bli hennes granne) sätta ett kryss över kvarterspizzerian på listan över besökbara ställen, den har vi liksom förbrukat (med flamsighet och tomburksteater).
Idag blev det ingen ultimat syskonbild.
Först kom jag*
Sex år senare kom Bale till världen*
Fyra år efter Bale föddes Bidi*
Och ytterligare tjugoett år senare anlände denna lilla guldklimp
*1 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*2 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*3 Lockarna kommer från Vidal Sasson
Idag blev det ingen ultimat syskonbild.
Först kom jag*
Sex år senare kom Bale till världen*
Fyra år efter Bale föddes Bidi*
Och ytterligare tjugoett år senare anlände denna lilla guldklimp
*1 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*2 Lockarna kommer från Vidal Sasson
*3 Lockarna kommer från Vidal Sasson
Sanningen om Lagamati
De säljer atteraljer att laga-mat-i (jag hade alltså rätt angående innebörden av namnet). Det är lite humoristiskt, detta med färgerna och markiserna, som tillsammans med namnet skapar en illusion av italiensk restaurant. Kanske är köksprylarna importerade från italien, eller så säljer de produkter som används för framställan av pasta, pizza, mortadella, espresso och salami. Någonting med butiken anknyter till italien och italienskt, det är jag säker på. Jag tycker det är underhållande - Lagamati.
Nu när jag vet innebörden av Lagamati, tycker jag att F:s förslag är ytterst skrattretande - Lagamati, en maträtt, pöh!
Nu när jag vet innebörden av Lagamati, tycker jag att F:s förslag är ytterst skrattretande - Lagamati, en maträtt, pöh!
Vasastaden
I dag är det vår i Stockholm, så jag tog en promenad i solljuset istället för att hjälpa F med flyttstädningen. Imorgon är vår sista dag i Vasastaden, men det är faktiskt ingenting jag sörjer nämnvärt. Jag är ingen innerstadsbo. Jag känner mig som en (redig, norrländsk) katt bland hermeliner, med mina rejäla kängor och skogsgröna parkas, med mina oborstade lockar och grisrosa vinterhy och oigenomtänkta inköp på Konsum. Hermelinerna bär dyra kappor och högklackat trots snö och slaskmodd, eller så har de sådana där folklore-delux-inspirerade kläder med gutemönster eller dalarosor typ.
Hermelinerna handlar ekologisk, lufttorkad parmaskinka när jag handlar djupfryst fiskgratäng från Findus. Fyrtioåriga hermeliner styr trendmedvetna barnvagnar och samtalar pedagogiskt med de välklädda barnen som sitter där i. Sextio-åttioåriga hermeliner har omsorgsfullt målade läppar (utan rök-rynkor) mellan vilka de smuttar sig mätta på smakprover på Konsum.
Här finns många trevliga restauranter med hyfsade prisnivåer (som vi gladeligen besökt), men också ett antal exklusiva secon-hand- och antikbutiker och kroppsvårdskliniker - sådant som lämpar sig för anspråksfulla medborgare tillhörandes övre medelklassen. Jag har faktiskt besökt dem alla - naturligtvis i forskningssyfte =-)
Ja, mina besök här i Vasastaden har varit spännande, intressanta och lärorika (som en liten klass-upptäcksresa) och min kärlek till norrland är starkare än någonsin!
Undrar vad Lagamati betyder på italienska. Efter en öl i gårkväll tänkte jag att det kanske var ett svitalienskt (svensk-italiensk slang, liksom svengelska), skämt, med betydelsen: Laga-Mat-I, fast med italiensk betoning och yvighet. F skrattade hjärtligt - han trodde det var en italiensk restaurant och att Lagamati är namnet på en maträtt eller så.
Jag stannade vid ett anrikt konditori och firade våren med årets första semla. Den hette Lyx, därför att det var mer mandelmassa och grädde på den. God var den. Där satt jag och läste Dagens Nyheter bland misstänkta Svenska Dagbladetläsare. Ett äldre, parant par diskuterade lammfilé och opera (jo, faktiskt). Himla trevligt var det!
Hermelinerna handlar ekologisk, lufttorkad parmaskinka när jag handlar djupfryst fiskgratäng från Findus. Fyrtioåriga hermeliner styr trendmedvetna barnvagnar och samtalar pedagogiskt med de välklädda barnen som sitter där i. Sextio-åttioåriga hermeliner har omsorgsfullt målade läppar (utan rök-rynkor) mellan vilka de smuttar sig mätta på smakprover på Konsum.
Här finns många trevliga restauranter med hyfsade prisnivåer (som vi gladeligen besökt), men också ett antal exklusiva secon-hand- och antikbutiker och kroppsvårdskliniker - sådant som lämpar sig för anspråksfulla medborgare tillhörandes övre medelklassen. Jag har faktiskt besökt dem alla - naturligtvis i forskningssyfte =-)
Ja, mina besök här i Vasastaden har varit spännande, intressanta och lärorika (som en liten klass-upptäcksresa) och min kärlek till norrland är starkare än någonsin!
Undrar vad Lagamati betyder på italienska. Efter en öl i gårkväll tänkte jag att det kanske var ett svitalienskt (svensk-italiensk slang, liksom svengelska), skämt, med betydelsen: Laga-Mat-I, fast med italiensk betoning och yvighet. F skrattade hjärtligt - han trodde det var en italiensk restaurant och att Lagamati är namnet på en maträtt eller så.
Jag stannade vid ett anrikt konditori och firade våren med årets första semla. Den hette Lyx, därför att det var mer mandelmassa och grädde på den. God var den. Där satt jag och läste Dagens Nyheter bland misstänkta Svenska Dagbladetläsare. Ett äldre, parant par diskuterade lammfilé och opera (jo, faktiskt). Himla trevligt var det!
Vinteraktivitet i snöyra
Vi hade planerat att åka skridskor i Kungsträdgården ikväll, för flera dagar sedan bestämde vi det. Ibland är vi barnsligt envisa och realiserar våra projekt, trots hinder och missöden. Ikväll var vädret inte direkt optimalt för utomhusaktiviteter. Snöblandade flingor kastades i virvlar av hård vind.
F åkte direkt från jobbet. Jag promenerade några kilometer i ovädret. Det kändes lite motigt. Just när det kändes som värst passerade jag en gatumusikant som skickligt behärskade sitt handklaver och spelade - jo, det är sant - Sjösalavals, min sommarmantrasång! Genast kändes det lite varmare och behagligare.
Initialt var det lite vingligt på skrillorna, men efter en stund hade vi fått kläm på det, men det var blött och kallt och glasögonen hade behövt vindrutetorkare. Och nu var det två genomblöta och trötta innerstadsfriluffare som svidade om och damp ned i soffan med en värmande kopp te, framför antikrundan som var i Umeå.
Systrar och skratt
I går var jag och fikade med mina älskade systrar och lille Oscar, på ett barnvagssvänligt café i närförorten, tillika staden där vi växte upp. Ingen av oss bor kvar, men Bale jobbar i en skola ett stenkast från centrumet, så vi träffades efter hennes arbetspass och tog en riktig långfika. Jag älskar mina systrar! När vi träffas retas vi med varandra och de råa skratten är många och härliga. I går gaddade de ihop sig mot mig, och det är inte riktigt lika överväldigande roligt som när man är allierad med någon av dem. Det är som ett lotteri varje gång, vem som kommer att bli utatt. Men, man bjuder ju på sig själv liksom...
En välkänd vy, som jag skådat nästan var dag under min uppväxt. En del av shoppingcentrumet, stadshuset, ett blåkullahus, det gamla vattentornet där det skall bo en framgångsrik konstnär, och i husen med röda tak, där växte jag upp. Barndomsstaden har väl alltid en särksild plats i en människas hjärta - den representerar det bekanta, trygga och förutsägbara.
Oscar älskar att bli vibrerad. Vi raljerade om "shaken baby syndrome".
Två av Oscars förebilder
Ja, kanske finns det underlag för ett akut omhändertagande. Jag vet inte - måste läsa färdigt den här sista kursen först...
En välkänd vy, som jag skådat nästan var dag under min uppväxt. En del av shoppingcentrumet, stadshuset, ett blåkullahus, det gamla vattentornet där det skall bo en framgångsrik konstnär, och i husen med röda tak, där växte jag upp. Barndomsstaden har väl alltid en särksild plats i en människas hjärta - den representerar det bekanta, trygga och förutsägbara.
Oscar älskar att bli vibrerad. Vi raljerade om "shaken baby syndrome".
Två av Oscars förebilder
Ja, kanske finns det underlag för ett akut omhändertagande. Jag vet inte - måste läsa färdigt den här sista kursen först...
En dag som hemmafru
Igår bjöd vi F:s kusin och hennes man och deras lilla "Kersitn" på lunch. Kerstin är verkligen ett receptivt barn som ivrigt och till synes kunskapstörstande immiterar de läten och miner man utsätter henne för. Vi hade jättetrevligt!
På kvällen for jag och hälsade på min syster och hennes kille. De bor nästan precis där Fredrik ska hyra en liten lägenhet från och med om några veckor. Området verkade lugnt, med stockholmsmått mätt. Men när jag och Bale väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till pendeltågsstationen, ivrigt diskuterades feminism och kvinnohistora (utifrån vitt skilda perspektiv skulle det visa sig), var det några oroväckande ungdomsfigurer som figurerade där vid hållplatsen. Jag beslutade mig resolut för att undvika att vistas utomhus sena kvällar och nätter, när jag är där på besök. Ja, man blir alltmer medveten om sin dödlighet ju äldre man blir och nu blev de alldeles uppenbara - skillnaderna mellan storstaden och norrland. Dessa, och rimliga orsaker därtill, får jag säkert tillfälle att dryfta någon annan gång.
I dag är jag hemma bara. Det är ganska skönt att slappa, medan maken är på jobbet. Jag inser fördelarna med hemmafruskapet (förutsatt avsaknad av skrikiga och krävande ungar). Dagen förflyter i sakta mak, med enbart disken, lite matlagning och billiga såpoperor och talk-shows på agendan. Varje gång jag ser Oprah show rättfärdigar jag, inför mig själv, mitt USA-förakt - ändå kan jag inte sluta att med skräckblandad förtjusning se när värdinnan (mer eller mindre explicit) berättar om sin egen fulländning, säljer in produkter eller människor och delar ut presenter som publiken skriker sig hesa av hysterisk upphetsning för. Jag tycker Oprah Winfrey show borde byta namn till "American commersial show for promoting capitalist-consuming behavior and old-fashioned christian values (all presented in a cheezy, sentimental way)".
Ja, och sedan såg jag ett program på Animal Planet, som handlade om husdjur och hur det kommer sig att vi älskar våra katter och hundar så gränslöst mycket. Hundar och katter har, enligt programmet, spegelneuroner precis som vi människor. Spegelneuronerna är de hjärnceller som förmår fyra månader gamla Kerstin att härma mina ansiktsuttryck, eller låter mig förminna vad en annan människa kanske behöver, enbart med utgångspunkt i affektuttrycken i den andres ansikte. Våra bästa fyrbenta vänner upplever alltså det vi kallar för medkänsla, eller sympati. Detta är knappast någon nyhet för djurägare som blivit tröstade av en katt eller uppmuntrade av en hund, det är ju som att de känner på sig vad man behöver. Tv-programmet var smäktande, med en hel del snyfthistorier i Oprah-stuk (vilket här ursäktades) och jag fällde nog en och annan tår - kanske för att jag saknar Chicki.
Propaganda på tolvhundratalet
Idag besökte vi historiska muséet och där fanns knappast något nytt under solen (ha ha). Men ett altarskåp från tolvhundratalet fångade mitt intresse. Jag stod länge och betraktade konstverket och fascinerades av såväl hantverkarens skicklighet som av det otvetydliga och ödesdigra budskapet.
Om du är snäll så hamnar du i himlen, och däruppe sitter Gud, en myndig och guldprydd fadersgestalt som låter dig flyta omkring uppe i det blå i all oändlighet. Men om du är dum - då bär det av rätt ner i gapet på djävulen!
Det är tydligt att på domedagen, då har det ingen betydelse om du är fattig eller rik, adelsdam, munk, präst eller ens kung - har du inte skött dig så kommer du att bli ledd av smådjävlar ned till helvetet. Det är på skåpdörrens nedre del som konsthantverkaren har lagt krutet, antagligen därför att ingen i dåtidens kyrkoförsamling fick ta miste på vad som vederfor den som inte levde under Herrans tukt och förmaning.
Det går inte att ta miste på konstnärens religiösa inlevelse, kolla exempelvis det ogudaktiga lättsinnet i förförerskans hela uppenbarelse, och den uppenbart falska fromheten hos klerken som står till höger om fresterskan. Undrar vad det är för hattar männen främst i ledet bär, de som skall slukas just efter de förtappade, redan halvt svalda, kvinnorna. Jag misstänker att den röda hatten som påminner om vår tids fiskemössor är någon typ av mosaisk huvudbonad, men den andra, den som påminner om en bröllopstårta - är det också en prästmössa kanske (då finns det en klar överrepresentation av religiösa anförare i bilden, undrar varför i sådant fall)?
Om du är snäll så hamnar du i himlen, och däruppe sitter Gud, en myndig och guldprydd fadersgestalt som låter dig flyta omkring uppe i det blå i all oändlighet. Men om du är dum - då bär det av rätt ner i gapet på djävulen!
Det är tydligt att på domedagen, då har det ingen betydelse om du är fattig eller rik, adelsdam, munk, präst eller ens kung - har du inte skött dig så kommer du att bli ledd av smådjävlar ned till helvetet. Det är på skåpdörrens nedre del som konsthantverkaren har lagt krutet, antagligen därför att ingen i dåtidens kyrkoförsamling fick ta miste på vad som vederfor den som inte levde under Herrans tukt och förmaning.
Det går inte att ta miste på konstnärens religiösa inlevelse, kolla exempelvis det ogudaktiga lättsinnet i förförerskans hela uppenbarelse, och den uppenbart falska fromheten hos klerken som står till höger om fresterskan. Undrar vad det är för hattar männen främst i ledet bär, de som skall slukas just efter de förtappade, redan halvt svalda, kvinnorna. Jag misstänker att den röda hatten som påminner om vår tids fiskemössor är någon typ av mosaisk huvudbonad, men den andra, den som påminner om en bröllopstårta - är det också en prästmössa kanske (då finns det en klar överrepresentation av religiösa anförare i bilden, undrar varför i sådant fall)?
Mental istid
Jag orkar ingenting, minst av allt studera. Mina skolprestationer har dalat käpprätt nedåt sedan i december. Kanske att uppsatsen tog kol på mig...Jag vet inte, men jag känner mig alldeles håglös, passiv, apatisk, slö, omotiverad och på något vis livsfrånvänd och jag finner mig fullständigt likgiltig inför detta faktum. Absolut ingenting gör mig glad, inspirerad eller upprymd, inte ens förestående möten med familj och vänner.
Jag sover nästan hela dagarna och suddar till långt fram på småtimmarna och det känns fullständigt omöjligt att ta sig ur den spiralen. Jag ser medvetet till att förlägga alla måsten (tvättid, arbete, flygresor) till kvällstid, för att undvika uppvakandet till det Normala livet.
Det är svårt att veta säkert vad som är orsak och verkan. Kanske är det min "trötthet" som leder till att jag inte ser någon poäng i att vara vaken och aktiv på dagen, eller så är det den avvikande dygnsrytmen (och skammen däröver) som föranleder kraftlösheten.
Hur somhelst måste jag försöka bryta det destruktiva mönstret, trots att jag inte känner någon lust eller ens besitter egen drivkraft till att göra det. Så i morgon skall klasskamraten hämta mig och tvinga mig till skolan. Ibland finns det ingen annan utväg än tvångsåtgärder, tyvärr.
http://www.youtube.com/watch?v=_jUM4ZV2pV8
Ibland kan lite patetisk Kent lindra och skänka en aning insikt
Jag måste säga det; jag tycker att Björn Ranelids "Kniven i hjärtat" inte främst skildrar den tilltänkta intrigen, den berättar istället historien om en bombastisk, egocentrisk och kvasi-intellektuell författare. Jag kan för mitt liv inte förstå hur Ranelid kan ha vunnit allmänheten och diverse recensenters erkännande! Jag läste honom, mot bättre vetande, därför att han vann någon form av legitimitet i skenet av Per Olov Enquist, sittandes i samma tv-soffa som PO. Och PO verkade lite kompis med honom (nu inser jag att det handlade om pragmatiskt medlidande), vilket väckte mitt intresse för denna prudentligt överfriserade man och hans alster.
Tisdagen den första februari
Jaha, då har F åkt tillbaka nedöver. Känns lite tomt, men jag åker ned redan på fredag. Det har känts lite oroligt på sistone, eftersom det varit oklart med vart vi ska bo därnere från och med mitten på denna månad. Men återigen ordnade det sig via Facebook. En gammal gymnasievän hörde av sig och erbjöd oss hyra hennes etta i Sollentuna. Känns som en sten lyfts från mitt bröst!
Jag pratade i telefon med gymnasievännen i nästan två timmar i gårkväll och det var verkligen spännande och intressant att höra hur hennes liv har utvecklats de senaste tio åren. Under samtalet väcktes många kära minnen från (den, i mitt fall, osedvanligt korta) gymnasietiden till liv. Vi erinrade oss att vi ständigt bantade på den tiden, men att vi, på grund av karaktärsdag som kunde härröras till inkonsekvens och ungdomlig försumlighet, nästan varje eftermiddag trillade dit på utsökta bakverk, som vi köpte och slukade på konditoriet som var beläget bara en rulltrappa ned i det stora köpcentrumet som låg i närheten av vår skola. Min karaktärssvaghet gällande syndiga inmundiganden kvarstår till viss del än idag, men jag har lärt mig att trixet är att inte banta, eftersom det åtagandet blir en press, ett prestationskrav som leder till en ångest som, av någon anledning, enbart kan dövas med napoleon- eller prinsessbakelser, hetsätning av lösviktsgodis eller överdosering av feta såser. Ha ha - ja, ibland motverkar metoden sitt eget syfte.
Se så vackert rosorna har slagit ut!
Nu har jag även köpt hem tulpaner! Jag älskar dem! Deras sköra, rena, fruktigt fräscha fulländning!
Tulpaner är ett släkte som ingår i familjen liljeväxter. De är lökväxter med stora kronblad och sex ståndare. Växtens namn härstammar från det persiska ordet för turban.
Jag pratade i telefon med gymnasievännen i nästan två timmar i gårkväll och det var verkligen spännande och intressant att höra hur hennes liv har utvecklats de senaste tio åren. Under samtalet väcktes många kära minnen från (den, i mitt fall, osedvanligt korta) gymnasietiden till liv. Vi erinrade oss att vi ständigt bantade på den tiden, men att vi, på grund av karaktärsdag som kunde härröras till inkonsekvens och ungdomlig försumlighet, nästan varje eftermiddag trillade dit på utsökta bakverk, som vi köpte och slukade på konditoriet som var beläget bara en rulltrappa ned i det stora köpcentrumet som låg i närheten av vår skola. Min karaktärssvaghet gällande syndiga inmundiganden kvarstår till viss del än idag, men jag har lärt mig att trixet är att inte banta, eftersom det åtagandet blir en press, ett prestationskrav som leder till en ångest som, av någon anledning, enbart kan dövas med napoleon- eller prinsessbakelser, hetsätning av lösviktsgodis eller överdosering av feta såser. Ha ha - ja, ibland motverkar metoden sitt eget syfte.
Se så vackert rosorna har slagit ut!
Nu har jag även köpt hem tulpaner! Jag älskar dem! Deras sköra, rena, fruktigt fräscha fulländning!
Tulpaner är ett släkte som ingår i familjen liljeväxter. De är lökväxter med stora kronblad och sex ståndare. Växtens namn härstammar från det persiska ordet för turban.
