Kattvakt i hemstaden
Vaktar siamesen Naiomi, som är eländigt döv och vinglig i stegen och fullständigt bedårande i sin skörhet och totala utsatthet. Kattens (och mitt temporära) hem är min väninna Margaretas takvåning. Lägenheten är belägen högt över marken, på en höjd där måsarna känner sig bekväma. Där bruset från de eldsprutende aggregaten i luftballongerna som passerar över hustaken när sommarkvällarna är klara, sjunger duett med trafikens eviga sus.
Ballong över betong
Dystra höghus omger mig här uppe på balkongen - omringar de ständigt krympande grönområdena där nere på marken. Nere vid ankdammsrondellen bygger man förlängningen av tvärbanan (som till slut aldrig tar slut). Ja, allt VÄXER här - allt utom träden, buskarna, gräsmattorna och friden. Och jag längtar hem, HEM.
Utsikten från balkongen är över staden där jag växte upp, över livet jag levde i tjugo år. Långt nedanför skymtar fotbollsplanen där jag spelat en och annan match under min inte allt för framgångsrika (eller långvariga) fotbollskarriär. Och en bit bort i öster finns pendeltågsstationen. I mitt äldsta fotoalbum finns ett fotografi på mig och min mor när vi väntar på tåget norrut. Mamma bär mig i famnen, vagnen i brun manchester gapar tom bredvid. Jag är omkring ett år gammal och bär en sådan storblommig dalkullamössa med tunna band knutna under hakan. Mamma är späd som en fågel, svankar under min lilla kropps tyngd, trött och sorgsen. Hon är inte mer än tjugo år och ensamstående förälder. Jag älskar den bilden. Den vemodiga övergivenhet som omsluter oss där på pendeltågstationen.
I måndags följde jag min sexton år yngre kusin på Alice Cooper-konsert. Där på Gröna lund var det rejält drag den kvällen! Tänk att en man i pensionsåldern kan vara så energisk och så fullkomligt tillägnad uppdraget! Tillställningen innehöll alla nödvändiga komponenter i en tvättäkta skräckrockshow (giljotin och arkebusering, megastor Cooper-Frankenstein-docka som såg ut att vara hemsnickrad i papir mache, fyrverkerier, en livs levande boa etc). Jag önskar jag förmått hänge mig mer åt den uppsluppna stämning som rådde. Men jag är för gammal och ospontan. Och jag blir fort omåttligt trött - fullständigt utmattad - och efter en timmes oavbrutet stående på ojämn asfalt infann sig en olidlig smärta som strålade ut från ljumskområdet - låste och lamslog hela högra delen av min underkropp. Ja, då är man inte så PAAARTY! Åren har sin gång. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att åldrandet skull överrumpla mig så tidigt i livet och kännas så oåterkalleligt, beständigt, definitivt.
Min klient
Ballong över betong
Dystra höghus omger mig här uppe på balkongen - omringar de ständigt krympande grönområdena där nere på marken. Nere vid ankdammsrondellen bygger man förlängningen av tvärbanan (som till slut aldrig tar slut). Ja, allt VÄXER här - allt utom träden, buskarna, gräsmattorna och friden. Och jag längtar hem, HEM.
Utsikten från balkongen är över staden där jag växte upp, över livet jag levde i tjugo år. Långt nedanför skymtar fotbollsplanen där jag spelat en och annan match under min inte allt för framgångsrika (eller långvariga) fotbollskarriär. Och en bit bort i öster finns pendeltågsstationen. I mitt äldsta fotoalbum finns ett fotografi på mig och min mor när vi väntar på tåget norrut. Mamma bär mig i famnen, vagnen i brun manchester gapar tom bredvid. Jag är omkring ett år gammal och bär en sådan storblommig dalkullamössa med tunna band knutna under hakan. Mamma är späd som en fågel, svankar under min lilla kropps tyngd, trött och sorgsen. Hon är inte mer än tjugo år och ensamstående förälder. Jag älskar den bilden. Den vemodiga övergivenhet som omsluter oss där på pendeltågstationen.
I måndags följde jag min sexton år yngre kusin på Alice Cooper-konsert. Där på Gröna lund var det rejält drag den kvällen! Tänk att en man i pensionsåldern kan vara så energisk och så fullkomligt tillägnad uppdraget! Tillställningen innehöll alla nödvändiga komponenter i en tvättäkta skräckrockshow (giljotin och arkebusering, megastor Cooper-Frankenstein-docka som såg ut att vara hemsnickrad i papir mache, fyrverkerier, en livs levande boa etc). Jag önskar jag förmått hänge mig mer åt den uppsluppna stämning som rådde. Men jag är för gammal och ospontan. Och jag blir fort omåttligt trött - fullständigt utmattad - och efter en timmes oavbrutet stående på ojämn asfalt infann sig en olidlig smärta som strålade ut från ljumskområdet - låste och lamslog hela högra delen av min underkropp. Ja, då är man inte så PAAARTY! Åren har sin gång. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att åldrandet skull överrumpla mig så tidigt i livet och kännas så oåterkalleligt, beständigt, definitivt.
Min klient
Kommentarer
Trackback
