Helgen
Gårdagen tillbringades med älskade systrar och systerson. Vi har alltid så roligt! Nu har lillen börjat krypa och han är bedårande söt! Kanske är han världens gulligaste baby...
Bedåååååårande!
I bland måste man få ta sig en munsbit...
I dag åkte jag och F in till stan och besökte Nordiska museet. Mitt favoritmuseum, där historien om våra traditioner och levnadssätt finns dokumenterade på ett spännande och smakfullt sätt.
De pampiga takvalven i museets mittpunkt. Det är ganska storartat, mäktigt. Kanske aningens överdådigt...
Särskilt förtjust är jag i den tillsynes bortglömda utställningen på översta våningsplanet - den som visar kitchiga, massproducerade prydnadsföremål och souvenirer i plast, keramik och gips (en "träsko" i plast med texten Hälsning från Rättivk, pojken som undrar om hunden inte kan tala och så vidare. Den utställningen gör mig glad. En litet axplock ur arbetarkalssens krimskramsiga samlingar, som får mig att, med kärlek, erinra mig många åldringars hopplöst överpyntade bostäder - förvaringsmöbler i mörka träslag, falska mattor, mässing, kristallprismor och plyschmöbler - från den tiden då jag arbetade inom hemtjänsten.
Nu besöker jag återigen äldre människor i sina bostäder. Men avståndet mellan exempelvis äppelviken och nittiotalets Solna är enormt. Inuti Äppelvikens mest stökiga och eftersatta villa finns ändå spår av finkultur, äkta konst och ett, om än aningens skamfilat, förstklassigt möblemang. Ja, och det är ofta den sortens interiör/kulturhistoria som skildras på museer av Nordiska museets karaktär, men där har man alltså försökt bredda sig lite, med den där utställningen i den mörka vindsvåningen, där elementen droppar och belysningen består av det dagsljus som letar sig in genom de välvda, spröjsade fönstren. Ja, det var en fin dag.
Bedåååååårande!
I bland måste man få ta sig en munsbit...
I dag åkte jag och F in till stan och besökte Nordiska museet. Mitt favoritmuseum, där historien om våra traditioner och levnadssätt finns dokumenterade på ett spännande och smakfullt sätt.
De pampiga takvalven i museets mittpunkt. Det är ganska storartat, mäktigt. Kanske aningens överdådigt...
Särskilt förtjust är jag i den tillsynes bortglömda utställningen på översta våningsplanet - den som visar kitchiga, massproducerade prydnadsföremål och souvenirer i plast, keramik och gips (en "träsko" i plast med texten Hälsning från Rättivk, pojken som undrar om hunden inte kan tala och så vidare. Den utställningen gör mig glad. En litet axplock ur arbetarkalssens krimskramsiga samlingar, som får mig att, med kärlek, erinra mig många åldringars hopplöst överpyntade bostäder - förvaringsmöbler i mörka träslag, falska mattor, mässing, kristallprismor och plyschmöbler - från den tiden då jag arbetade inom hemtjänsten.
Nu besöker jag återigen äldre människor i sina bostäder. Men avståndet mellan exempelvis äppelviken och nittiotalets Solna är enormt. Inuti Äppelvikens mest stökiga och eftersatta villa finns ändå spår av finkultur, äkta konst och ett, om än aningens skamfilat, förstklassigt möblemang. Ja, och det är ofta den sortens interiör/kulturhistoria som skildras på museer av Nordiska museets karaktär, men där har man alltså försökt bredda sig lite, med den där utställningen i den mörka vindsvåningen, där elementen droppar och belysningen består av det dagsljus som letar sig in genom de välvda, spröjsade fönstren. Ja, det var en fin dag.
Kommentarer
Trackback
