senblommning

Det är nära från jobbet till mosters lilla stuga. Jag trivs där och tillsammans med moster och kusinerna. Ikväll satt vi i skymmningsrodnaden, drack kaffe och pratade en stund. Sedan spelade vi fia med knuff och ett parti kinaschack (som jag inte längre behärskar, fast jag tydligen var en fena på det som barn). Riktiga landställe-nöjen alltså. Det finns kanske ingenting som är mer rogivande än terapi bestående av naturens läkande trolldom. Det är som ett eden där i den blommande grönskan, i apelträdens bladskugga. Och fåglarna sjunger förtrollande vackert, som i en saga. Kanske finns där en näktergal. Jag vet inte hur näktergalen ser ut, men jag föreställer mig en kycklinggul typ kanariefågel av ringa längd och omfång. Det är min romantiserade bild. Förmodligen är den grå eller brun, spräcklig, till synes simpel och ointressant. Det egentligt underbara ter sig ofta oansenligt vid första anblick.



Jag och Isa under det överdimensionerade (hopplöst obeskurna), mäktiga plommonträdet.


Perenner och förädlade rojaliteter i all ära, men det är något alldeles visst med mjölkörten. Mina tankar vandrar osökt till blommande dikeskanter norröver, som förvandlas till krusigt purpurvioletta blomsterhav när de passeras i lite fart. Och längtan till norrland blir nästan olidlig. ÅH. Det där sömndruckna, blåskimrande sommarnattljuset. Söndagsstängt. Det sakta maket. De osagda onödiga orden.

Vägen hem bar genom Solna och jag tog en omväg förbi kyrkan där jag sjöng i kyrkans barnkör, döptes som fjortonåring, firade varje skolavslutning, från första till nionde klass, i blommig klänning och med lycklig sommarlovsoptimism i sinnet. Kyrkan där vi tog ett sista farväl av vår mor.



Hagalundskyrkan. En vacker jugendbyggnad, i kontrast till miljonprogrammets rektangulära förvaringskartoner där tusentals liv packats tätt på varandra. Kyrkan vittnar om en tid då Hagalund var blåbärsskogar, trävillor - tillika arbetarklasskvarter - kåkstad. Jag älskar henne!