senblommning

Efter jobbet igår träffades jag och F i stan, där vi promenerade planlöst och slutligen hamnade på kastellholmen där vi fick ett sällsynt, spontant infall och tog djurgårdsfärjan äver till Gröna Lund. Väl på tivoli åkte vi allt, inklusive helt sjuka attraktioner som ingen normalfuntad människa borde besakffa sig med. I dessa skolavslutningstider var nöjesparken överfull med hormonstinna, vildögda fjortonåringar, som vi snackade med och tog starkt intryck av.

Som vanligt vågade jag inte titta en sekund i spöktåget - det är liksom en tradition sedan barnsben, att jag krampaktigt kniper ihop ögonen och skriker panikslaget därinne. Jag gillar inte att åka runt i en vagn på ett spår, helt utlämnad och maktlös, och utsättas för skräckinjagande mekaniska vidunder gång på gång. Ändå har jag alltid jag velat åka Blå tåget. Det är som med skräckfilmer - jag mår i det närmaste fysiskt dåligt när jag ser sådana filmer (och i de olidliga smygscenerna, då någon intelligensbefriad person gör fel val och blir jagad av en ondskefull demon, har jag huvudet under täcket), ändå utsätter jag mig för dessa B-rullar igen och igen. Kanske handlar det om ett, i min relativt trygga och tillrättalagda tillvaro, ostillat och uppdämt behov av att känna rädsla och risk? Det kanske är ett humant behov. Och kanske är det då - då när (vi inbillar oss att) vi känner dödens flämtande andetag i nacken, som vi känner oss fullt levande.

Snart kommer Turkietreprotaget. Förmodligen.