Torgny Lindgren och musiken
I dag sommarpratade han om musik, poesi och konstnärskap i allmänhet. Det han berättar får mig att känna att vi är själsfränder, att han förstår mig - kärnan av det som är jag. Det är väl det som kännetecknar en storartad konstnär - att denne når fram och slår an en ton av något ursprungligt och bekant hos mottagaren?
Torgny hävdar att musiken, lyriken - konsten - är en naturlig drift som finns inom alla människor och att vi inte kan undfly vår inre benägenhet för skapande. Att konsten finner oss, slår rot i vår själ och måste förlossas på ett eller annat sätt (efter förutsättningarna). På detta vis, menar Lindgren, blev avverkningssågen till ett musikinstrument. Om sågens resa från skogsredskap till musikinstrument fabulerade han. Och vi fick höra drömmen om Elin spelad på såg. Jag älskar den form hans inre drift har tagit sig - hans diktande omkring de små detaljerna i tillvaron på ett sätt som tydligt knyter an till livets stora frågor. Han spelade allt från denna såglåt, till Fred Åkerström, till Brahms tredje sonett för piano. Och jag kunde se en tydlig stringens i hans låtval, eftersom den tillhörande berättelsen band allt samman på ett förträffligt sätt. Han är verkligen en förstklassig berättare, Torgny!
Själv lyssnar jag mycket på musik i perioder. Mest är det visor i moll, indiepop/rock i melankoliska tonarter och till och med högst banala och hopplöst sentimentala psalmer - sådana som handlar om att längta bort till en förmodad bättre värld. Musiksmaken har väl inte förändrats nämnvärt sedan jag var yngre, vilsen och angenämt olycklig - trots (eller kanske därför) att jag stundtals känt mig riktigt tillfreds. Den dystra musiken har jag för att minnas och drömma mig bort - och stundtals för att vältra mig i melodramatisk nostalgi. Jag när mig på elände och känslomässig misär - närvaron av själsligt lidande är lika nödvändigt för mig som luften jag andas. Kanske finns det inget mer kreativt för konsten i själen än just förtvivlan. Stundtals skapar jag en liksom syntetisk sorg för att stå ut med allt det fina, lyckliga och okomplicerade i livet och det är nog det som, på något vis, gör mig hel.
Mitt finaste musikminne utseplar sig i baksätet på en hyrbil - på väg uppöver och hem efter ett heldagsbesök på IKEA i Sundsvall. Jag var tvungen att ligga ned där bak för att ge plats åt det emballerade skrivbordet som låg tvärs över fotutrymmet. På radion spelades Michael Wheies senaste livekonsert - en kärleksförklaring och hyllning till hans djupa vänskap med den då framlidne Björn Aufzelius - en oerhörd saknad men också glädje. Jag minns att jag såg upp mot stjärnhimlen som svischade förbi ovanför och tänkte att sådan vänskap, kärlek, är det finaste jag vet, det dyraste i världen...
