Reflektioner med anledning av det som skett i Norge
Det som hänt i Norge är ofattbart, hemskt, frunktansvärt. Jag känner med alla drabbade och hela vår systernation!
Psykopati är synonymt med ren ondska. Gärningsmannen skall låsas in och kanske aldrig släppas ut. Jag kan förstå kvällstidningarnas suktan efter vedergällning (och efter rekord i lösnummerförsäljning), efter att hänga ut - med ansikte och namn - bespotta och förhåna den förkastliga massmördaren. Men denna blottställning kan vara bekymmersam ur åtminstone två synpunkter:
1) Först och främst får förövaren och hans hiskeliga dåd publicitet, vilket kan statuera exempel för liktänkande personer med snarlika personlighetsstörningar och våldsbenägenhet. Han kan bli en levande martyr, en förljuvad förkämpe för antimuslimska ideal. Utrymme och uppmärksamhet i media kan liknas vid ett erkännande. Och det blir ju fel det.
2) Sedan får man ju tänka på hans familj, de som älskar eller en gång älskade honom. Det är säkert svårt nog att leva med att ens son, bror eller barnbarn begått ett så vedervärdigt brott mot mänskligheten - tillräckligt känslomässigt förkrossande för att ödelägga ett helt liv - helt förutan det faktum att alla i hela världen vet att det är ens egen son, bror eller barnbarn det handlar om (om det inte så småningom blir en snyftig, och inbringande, anhörigförfattad biografi av eländet förstås)!
