Kassettband
Min moster är samlare. I helgen fann hon en stor pappkartong full med gamla kassettband, undanskuffad i ett hörn i kolonilottstugan. Bland dessa band fann jag guldklimpar som: Pippi på rymmen, en musikkassett med Trazan och Banarne och, OCH Kalle Stropp och Grodan Boll! Åh, vilka ljuva minnen! Jag älskar Kalle Stropp, som är en lite stroppig och aningens nervöst lagd syrsa, och Grodan Boll, som är en framfusig och lite tölpig groda, som alltid har de enkla lösningarna på alla problem. I går bakade vi gigantisk jordgubbsbakelse till Grodan Bolls stämbandsgurglande, kvackiga stämma och det var som att återuppleva barndomen. Men Isa kunde inte förstå varför man var tvungen att vända_på_bandet, efter halva historien. Ja, tiderna har förändrats...
Jag gillade smurfarna också när jag var liten. Jag lyssnade bokstavligen sönder ett kasettband med berättelser om dessa blå varelser som inte är mer än fyra äpplen höga, ett band som bland annat innehöll hitlåten "Saft, saft, hallonsaft - bättre saft har ingen haft". Men varje gång det närmade sig den hopplöst ondskefulla Gargamels repliker (som lyckligtvis koncentrerats till ett stycke i historien) skrek jag panikslaget efter pappa som fick spola över den kritiska episoden. Inte konstigt att det kasettbandet slutlgiltigt och obönhörligt tuggades in familjestereons kassettdäcks snurrande och tickande käkar.
