senblommning

Vi har verkligen semestrat i huvudstaden. Travat gata upp och gata ned, med raska steg, i snömodd och under livsfarliga istappar som kan falla rakt ned och klyva ett människohuvud mitt itu (VARNING! RASRISK!). I bland skyfflar anonyma figurer snö och is från taken och då visslar de varningssignaler i visselpipor precis innan. Det känns lite tidlöst, nostalgiskt. Mot snön, vädrets makter, finns inga moderna medel.

I går var vi vid Stockholms slott och snuddade vid prakten, glittret, guldet och ädelstenarna i storkyrkan, skattkammaren och livrustkammaren. Alla dessa skatter, förgyllda keruber, gnistrande guldkronor i högt välvda tak, konungakronor fyllda med sirligt silvertrådsbroderat siden och rikligt beströdda med glimmande smaragder, rubiner och diamanter. All sparad och omsorgsfullt bevarad grannlåt, tecken på nationell fåfänga och ett dunkelt, lite småruttet, högmod. 

Och några kvarter bort finns Stockholms baksida. De kvinnor och män vi helst inte vill kännas vid och försöker se förbi eller rakt igenom. De defekta. De som skadats i hanteringen. De som har problem med spriten, drogerna och demonerna och som väljer att inte göra något åt det. De som sitter ihopkurade, inlindade i stickade halsdukar mot decemberkylan och skammen, med en pappbit broderad med en uppgiven vädjan och en gapande pappersmugg framför sig. Dem.

I dag har vi bland annat besökt stadsbiblioteket. Stokholms stadsbibliotek, så vackert, så många böcker, så många bokstäver, ord och avgörande skiljetecken samlade på ett och samma ställe. När man kommer in där och ser upp mot den runda salen vars väggar är böcker, tusentals böcker, då är det som att alla ord och meningar som någonsin skrivits och härbärgeras innenför de väggarna, viskar i kör - Vi finns, läs, lär, det är bråttom om du ska hinna läsa oss alla (eller åtminstone de viktigaste av oss). Ett människoliv rymmer blott ett litet fragment av de ord och meningar som nedskrivits och det är lite synd tycker jag. Jag skaffade ett lånekort bara för att.