senblommning

I dag har äldsten varit här. Och vi hängde upp lite julgrejer och försökte oss på ett litet färdigköpt pepparkakshus, som du ser på bilden. Jag brände mig på det smälta sockret, klistrade ihop taket först (döh) och råkade käka upp en del av skorstenen. Nä, det gick inge bra. Helfabrikat är helt klart inte min grej.

Och nu sitter jag här mitt bland alla lysande stakar och stjärnor. Jag fattar inte varför jag varje år lägger ner så mycket tid och energi på att designa vårt perfekta julmys. Detta med julpyntning är väl egentligen en upptakt för nyfikna och otåliga barn. När jag helt glädjelöst juldekorerar är jag patetisk, nästan som en crazy cat-lady, eller en sådan lite rundlätt kvinna i undre medelåldern med blonderad permanent uppsatt i hästsvans med tygsnodd (en sådan smaklös snodd som på nittiotalet såldes på Drottninggatan)- en sådan kvinna som kanske samlar på porslinsdockor.

Juldekoreringen var en långdragen och oerhört mysig och spännande process hemma hos oss, när jag och mina systrar var små. En utdragen upptakt som hade ett visst återkommande mönster, där var sak hade sin tid och plats. Det gick inte för sig att förfara på något annat sätt än det som var förutbestämt! Enligt mamma fanns det vissa regler när det kom till julpyntandet - och de skulle följas! På första advent (varken tidigare eller senare) sattes adventsstaken, de elektriska stakarna och adventsstjärnorna på plats. Ingenting mer. Andra advent innebar pyntpåspädning - då kom Lisa Larssons luciatåg fram (det stod alltid uppe på tvapparaten). Inte förrän på tredje advent plockades miniatyrplastgranen, tomtarna, änglarna och julkrubban fram. Jag minns hur mycket jag alltid längtade tills det var dags att plocka fram julkrubban, eftersom jag älsakde att sitta och pyssla med de heliga figurerna. Jag kunde sitta i timmar och leka juvevangeliet om och om igen. Jag har, trots min tämligen ateistiska uppfostran ( i vår familj beaktade man bara de kommersiella och materialistiska högtiderna), alltid haft ett stort intresse för Bibliska berättelser. Kanske hyser jag bara ett allmänt intresse för spännande historier?

I bland saknar jag min mor. Men jag kan ju alltid föra vidare hennes nitiska jultraditioner till eventuella egna barn, för att hedra hennes minne. Faktum är att jag redan gör en en hel del för att "hedra hennes minne"; jag tolererar, exempelvis, under inga omständigheter dåligt bordsskick (inte slafsa i sig maten, INTE nudda tänderna med besticken, inte dricka så att det hörs att man är törstig), vidare hyser jag en viss förkärlek för soffan - ren och skär lättja, dessutom gör jag en viss omedveten skeptisk min med munnen (det vet jag, eftersom den ofta fastnar på bild), till dessa dygder kan tilläggas att jag har en rätt så makaber humor.

Jag har en favoritfilmsnutt, en scen i nya "Starsky & Hutch", en episod när de parodiska snutarna på skurkbossens dotters Bar Mitzwa skjuter upp låset till det garage där de tror att bossen gömt knark, varpå dörrarna glider upp och avslöjar en alldeles uppiffad vit ponny med rosa rosetter och allt. Vid åsynen av ponnyn utbrister skurkdottern euforiskt: A pony! Varpå den välstajlade presenten, som blivit pepprad av snutarnas öppna-dörren-skott, stupar- som en trähäst tippar den åt sidan och är död. Jävligt roligt! Sjukt kul, tycker jag.

I morgon blir det bara lite småfileri - sedan skall c-uppisen in, och vi blir FRIA!!!