senblommning

Present'n

B:s födelsedagsfirande var trevligt, trots att huvudpersonen verkade tämligen utmattad och låg mest hela tiden. Vi har märkt en viss försämring hos B sista tiden. Hon är definitivt tröttare och mina bonusföräldrar tror att hon blivit sämre i sina sjukdomar, men jag vet inte jag...

Under mina år som vårdbiträde och undersköterska inom äldreomsorgen har jag iakttagit att funktonshindrade äldre ganska snart efter institutionalisering försämras såväl psykiskt som somatiskt. Kanske är det så att överlämnandet av omsorgen om det egna självet berövar människan hennes kämparanda och livsgnista. Alla vill vi vara oberoende av andra och klara oss själva, och det är väl inte kostigt att vi känner så med tanke på prestations- och produktionsidealen i dagens samhälle.

Men jag har också en annan, betydligt allvarligare, teori om hur det förhåller sig med dessa personers fysiska och mentala tillbakagång. Jag misstänker att förutsättningarna och beskaffenheterna på institutionen kan vara en, om inte direkt avgörande, så åtminstone bidragande orsak till de intagnas nedåtgående utveckling. De intagna måste rätta sig i ledet för att passa in i vårdinrättningens snäva tillvaro. På institutionen gäller det för den vård- och/eller omsorgsbehövande gamlingen att sova när personaltillgången är som lägst (21 - 07) och förhålla sig lugn och skötsam hela dygnet och här finns inget utrymme för den individualitet som förmodligen är en förutsättning för upplevelsen av en identitet. Minsta avvikelse från det beteende som kan accepteras med hänsyn till verksamhetens resurser och organisering, avhjälps med lugnande eller sövande medel, eller med bälten, grindar och larm. Personalen har helt enkelt inte tid att hantera de intagnas "egensinnigheter" eller önskemål om aktiviteter som inte befinner sig inom ramarna och målsättningarna för de dagliga institutionstypiska sysslorna (som primärt går ut på att hålla gamlingarna hela, rena och mätta). Jag tror tyvärr att moster B befinner sig i den institutionaliseringsprocess som oundvikligen leder till mental istid.

I går berättade Julianne att den osedvanligt korkade äldreomsorgsledningen (min formulering) i den här kommunen, nu lanserar någon form av "Beteendedeklaration" i vilken vårdpersonalen, för att få behålla jobbet, skall bedyra att de alltid skall vara glada, trevliga och motiverade på arbetstid. Vad FA-AN är det? Vilket hån! Ett sådant fomulär indikerar att arbetsgivaren föreställer sig att arbetstagarna vanligtvis är lata, elaka och arga på arbetet, vilket ju vittnar om att de har en jävla krass människosyn! Men om ledningen nu vet eller tror att de flesta antällda är illojala mot uppdraget och främst mot de människor de faktiskt är tillsatta att ombesörja, ja - då måste de ju fråga sig hur det kommer sig att det förhåller sig på det viset och försöka göra någonting åt det - inte införa ett rent nedvärderande attitydskontrakt!

Jag blir så ledsen av den här kommunens råbarkade produktionskrav med tydligt industriella förtecken. När jag, under praktiken som enhetschef, fick en inblick "bakom kulisserna" i organisationen, förstod jag att ledningen, bakom vita leenden och vackert klingande paroller, betraktade brukarna som material (som i och för sig alltid skulle vara i fokus) och de anställda som lite bångstyriga maskiner (som inte skulle vara i fokus, fick jag höra). Under en arbetsdag gällde det alltså för maskinerna att hantera materialet så att det blev till hela, rena och mätta produkter. Och likt i vilken indistri som helst kan man kvalitetssäkra hanteringen av materialet och produkterna genom att väga och mäta dessa, uppsaktta deras utveckling och hållbarhet, eller räkna hur många olika dokument (genomförandeplan, fallriskbedömning, levnadsberättelse etc.) som syftar till att beskriva och administrera det enskilda materialet (den äldre funktionshindrade individen). Principen är: ju fler ifyllda dokument, desto bättre kvalitet på materialhanteringen.