Avslutet med norrland
F har fått vad som verkar vara drömjobbet i Stockholm! Nu är det alltså definitivt att vi blir storstadsbor, åtminstone för en tid. I juni återvänder jag alltså "hem" efter tio år i norrland. Det känns spännande och naturligtvis roligt att få umgås oftare med nära och kära där nere.
Samtidigt är lämnandet förknippat med ett visst vemod förstås. Norrland - glassvintrarna och kylan som stagnerar, renar och förtrollar med sina krispiga andetag - de nästan trollska sommarnätterna vars sällsamma, gryningsskära ljus förärar mjölkört och Lupin en magisk nyans. Norrland har ingjutit ett visst lugn i min rastlösa själ. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.
Dessutom har jag "nya" nära och kära häruppe - F:s familj, viktiga vänner, ett bra jobb med fantastiska arbetskamrater. En känsla för staden har jag väl också - för den bruna och låga stadskärnan som sprakar av allvärldens värmefärger på hösten och knoppas så långsamt och skört på våren.
Jag gillar skogspartierna som sparats för motion och slalombacken jag använder till allt annat än ändamålet. Jag kommer att sakna att på vägen hem från blomsteraffären, på avstånd, kika in genom de gigantiska vardagsrumsfönstren på "drömhusen" och skapa mig en föreställning om hur livet därinne kan gestalta sig, eller skulle kunna vara för mig.
Jag kommer att sakna den slemmiga sjön där jag (många gånger förgäves) försökt fånga den dumma (eller exeptionellt intelligenta) inplanterade ädelfisken. Sjön, vars dybotten bitvis fläckas av rostbitna, kasserade cyklar och där jag några kyliga, skymmande sensommarkvällar, sittandes på bryggan vid kärleksudden, känt den där hopplösa, men parallellt melankoliskt njutningsfulla längtan som uppstår inuti mig när naturen tycks förmedla ett svar som ändå utmynnar i en oförgänglig fråga. Svårmodet, det tungsinne som syns vara mer påtagligt här i det karga norr, är ett nödvändigt element i mitt liv - det väcker min kreativitet, som bereder mitt varande mening och mål.
Ja, det blir kanske svårt att ta farväl av norrland och den stad som varit mitt hem i sex år. Kanske är det bra att jag får en halvårslång utfasning - eller mindre bra. För mig är det komplicerat med snabba avsked. De långsamma avsluten är ofta smärtsamma, men kanske ändå mer effektiva sett ur ett livsloppsperspektiv. Jag vet inte.
Samtidigt är lämnandet förknippat med ett visst vemod förstås. Norrland - glassvintrarna och kylan som stagnerar, renar och förtrollar med sina krispiga andetag - de nästan trollska sommarnätterna vars sällsamma, gryningsskära ljus förärar mjölkört och Lupin en magisk nyans. Norrland har ingjutit ett visst lugn i min rastlösa själ. Det kommer jag att vara evigt tacksam för.
Dessutom har jag "nya" nära och kära häruppe - F:s familj, viktiga vänner, ett bra jobb med fantastiska arbetskamrater. En känsla för staden har jag väl också - för den bruna och låga stadskärnan som sprakar av allvärldens värmefärger på hösten och knoppas så långsamt och skört på våren.
Jag gillar skogspartierna som sparats för motion och slalombacken jag använder till allt annat än ändamålet. Jag kommer att sakna att på vägen hem från blomsteraffären, på avstånd, kika in genom de gigantiska vardagsrumsfönstren på "drömhusen" och skapa mig en föreställning om hur livet därinne kan gestalta sig, eller skulle kunna vara för mig.
Jag kommer att sakna den slemmiga sjön där jag (många gånger förgäves) försökt fånga den dumma (eller exeptionellt intelligenta) inplanterade ädelfisken. Sjön, vars dybotten bitvis fläckas av rostbitna, kasserade cyklar och där jag några kyliga, skymmande sensommarkvällar, sittandes på bryggan vid kärleksudden, känt den där hopplösa, men parallellt melankoliskt njutningsfulla längtan som uppstår inuti mig när naturen tycks förmedla ett svar som ändå utmynnar i en oförgänglig fråga. Svårmodet, det tungsinne som syns vara mer påtagligt här i det karga norr, är ett nödvändigt element i mitt liv - det väcker min kreativitet, som bereder mitt varande mening och mål.
Ja, det blir kanske svårt att ta farväl av norrland och den stad som varit mitt hem i sex år. Kanske är det bra att jag får en halvårslång utfasning - eller mindre bra. För mig är det komplicerat med snabba avsked. De långsamma avsluten är ofta smärtsamma, men kanske ändå mer effektiva sett ur ett livsloppsperspektiv. Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
