Flygplatscaféet
Jag är trött och less. Det känns inte som att jag har någon energi alls. I morse kände jag: "Åh, nej - jag vill inte stiga upp, orkar inte, jag tror jag skiter i det". Men ändå steg jag upp och gick till flygplatscafét där jag träffade A som kändes ungefär lika omotiverad. Vi skulle försöka opponera skonsamt på en ganska kräppig uppsats och vi gjorde allt för att vrida och vända på orden och bomullsomgärda den svidande kritiken, men det var svårt. Jag har problem med högmodiga och insiktlösa människor som försöker dölja innehållslöshet med snirkliga formuleringar. Det gäller inte bara uppsatsskrivare. Vi får se om vi hamnar i slagsmål i morgon på seminariet.
Hela vår uppsats och "efterspelet" har vi tillverkat på flygplatscaféet och jag har kommit att digga den öppna och ljusa omgivningen, de rymliga ytorna, de kupade och oryggvänliga plaststolarna (jag använder alltid två, en för överkroppen och en för fötterna), kaffet i pappersmugg, mackor med allt för mycket torrt och oigenomträngligt bröd som man liksom måste skala bort för att komma åt den torrsmuliga falafeln, svampiga brieosten, slemmiga laxen eller trådiga rostbiffen. Jag tycker om det behagliga bakgrundssurret på flygplatscaféet; ett tiotal tungomål som sammansvetsas till ett universiellt sorl, stressade tentapluggare som funderar på instuderingsfrågor, trendmedvetna snubbar från handels som verkar så in i nordens "på", och så kvinnan som jobbar på caféet som vandrar runt i två timmar och påminner pluggbenägna stackars studenter om att det råder s-t-u-d-i-e-f-ö-r-b-u-d mellan elva och tretton (eftersom man måste lämna plats åt lunchgästerna som inbringar mer än utmärglade studenter som dricker kaffe ur termos och på sin höjd köper en torr baguette i veckan). Vi tackade till och med Caféet i förordet till vår uppsats, men inte personalen som arbetar där eller det torftiga innehållet i kyldisken, eller maten som kostar per hekto - utan själva atmosfären liksom.
Någonstans ligger den och lurar, energin. Det gäller bara att finna den, samla kraft, för styrka behöver jag för att orka en termin till. Jag brukar fixa det mesta till slut, hur jävla utled jag än är. Nu har jag i alla fall ordnat det som sensommarens lättja ställde till med och jag ligger i definitiv fas med tiden och behöver inte rädas CSN:s kallsinniga byråkrati. Skönt.
Hela vår uppsats och "efterspelet" har vi tillverkat på flygplatscaféet och jag har kommit att digga den öppna och ljusa omgivningen, de rymliga ytorna, de kupade och oryggvänliga plaststolarna (jag använder alltid två, en för överkroppen och en för fötterna), kaffet i pappersmugg, mackor med allt för mycket torrt och oigenomträngligt bröd som man liksom måste skala bort för att komma åt den torrsmuliga falafeln, svampiga brieosten, slemmiga laxen eller trådiga rostbiffen. Jag tycker om det behagliga bakgrundssurret på flygplatscaféet; ett tiotal tungomål som sammansvetsas till ett universiellt sorl, stressade tentapluggare som funderar på instuderingsfrågor, trendmedvetna snubbar från handels som verkar så in i nordens "på", och så kvinnan som jobbar på caféet som vandrar runt i två timmar och påminner pluggbenägna stackars studenter om att det råder s-t-u-d-i-e-f-ö-r-b-u-d mellan elva och tretton (eftersom man måste lämna plats åt lunchgästerna som inbringar mer än utmärglade studenter som dricker kaffe ur termos och på sin höjd köper en torr baguette i veckan). Vi tackade till och med Caféet i förordet till vår uppsats, men inte personalen som arbetar där eller det torftiga innehållet i kyldisken, eller maten som kostar per hekto - utan själva atmosfären liksom.
Någonstans ligger den och lurar, energin. Det gäller bara att finna den, samla kraft, för styrka behöver jag för att orka en termin till. Jag brukar fixa det mesta till slut, hur jävla utled jag än är. Nu har jag i alla fall ordnat det som sensommarens lättja ställde till med och jag ligger i definitiv fas med tiden och behöver inte rädas CSN:s kallsinniga byråkrati. Skönt.
Kommentarer
Trackback
