Den första dagen på tiotalet
Ingen bra dag. Glanslöst flottigt hår, hy med grådaskig lyster, extraordinärt äcklig hämtpizza och Ivanhove. Dessa uttjatade prinsessor och riddare. F måste se Ivanhove, eftersom det är en tradition. Jag tror att jag burrar ned mig under de lånade duntäckena och läser Till sanningens lov istället. Kanske finns det även lite utrymme för att tycka synd om sig själv och sitt arma huvud.
Men jag känner på mig att 2011 blir ett bättre år. Tvåtusentio var ett tungt och trist år, på många sätt. Studier, ofrivilliga studier, gnäll, kattförlust, eksem omkring ögat, trång ekonomi, hopplöshetskänslor, nedstämdhet, och mycket, mycket mer. Sådant man inte pratar om, eller ens skriver om. Det kan bara bli bättre faktiskt. Tvåtusenelva!!!
I Till saningens lov påträffade jag en alldeles särskilt fulländad och personligt träffande mening: Då man drömmer eller hoppas någonting ska man alltid se till att man också föreställer sig motsatsen, då behöver man alrdig bli besviken. Tänk att min viktigaste och mest ovälkommet envisa livsfilosofi har nedskrivits (men jag är inte överraskad eller ens förvånad - Lindgren har en förmåga att sätta ord på mitt inre väsen - eller det jag hoppas och vill att det ska bestå av i alla fall)! Men kanske är jag ingalunda unik. Kankse är alla människor pessimistiska och misstänksamma i grunden, bakom och under prunkande och glättiga garnityr, bara ifall att? Också jag har en fullgod repertoar av trix och konster till sälvförsvar, om jag får citera Ferlin. Man kan ju inte gå omkring och leva ut sin inneboende dunkelhet för jämnan. Nä, nu måste jag reservera mig - och påminna om att jag faktiskt är bakfull i dag.
