senblommning

Ett nytt liv har börjat. Ett liv av hälsosam diet och träning, ett sundare liv. Jag gillar't inte, för det är tråkigt och maten smakar trä och benen darrar och svetten rinner när man sitter på spinningcykeln och räknar ned sekunderna av lidande. Men det känns nödvändigt.

Jag har lossat fyra kilo på tio dagar. Och det är ju bra. Men det är tråkigare, allt. Mer tomt, utan allt det underbart dåliga.

Om två dagar far vi på semester. Där får jag inte dricka den där ljuvliga kaffedrinken, den som har en kula glass i sig, som långsamt sammansmälter med den iskalla kaffelatten - den ultimata sommar-kaffe-upplevelsen.

I dag demonstrerade vi, som sig bör, för solidaritet, jämlikhet och rättivsa. Visst är det roligt att skråla rimmande ordvitsar i korus med andra likasinnade, men jag efterlyser ett starkare engagemang, mer provokation - mer UMF, under dylika tillställningar. Det krävs slagord som förmedlas med distinktion och okuvlig styrka - som väcker sant engagemang och kämparanda!

I dagsläget viskas tvetydiga liknelser fram i mikrofoner med skorriga förstärkare. Och folk som tagit sig ned till torget främst för att äta mjukglass i den första vårsolen och alldeles sekundärt för att se på demonstrationsspektaklet, avfärdar vänstern som flummiga manchesterkavajtyper som förfäktar förlegade ideal, från en svunnen tid.

Dagens västerrörelse måste bli bättre på att på ett rättframt och avskalat sätt upplysa om dagens orättvisor.

Det handlar om att skapa ett allmänt förankrat motstånd mot utförsäljningen av den svenska välfärden (där skolor och sjukhus blir till vinstdrivande företag där de socialt och folkhälsomässigt dyrköpta intäkterna placeras i avlägsna skatteparadis).

Det handlar om att bilda opinion mot att skatter sänks och att ersättningar och stöd för de allra mest utsatta i samhället dumpas.

Det handlar om att skapa debatt om den så kallade valfriheten (det vill säga: rätten att välja mellan vinstdrivande skolor och profithungriga hemtjänstutförare). Valfrihet är säkert underbart, under förutsättning att alla medborgare har samma villkor att välja det bästa för dem. Och så är det inte idag. I Sverige har inte alla medborgare samma ekonomiska och sociala förutsättningar att välja rätt för nå sin bästa förmåga. Därför är nyliberalismen en utopi och talet om valfrihet får en lätt touch av cynism. För mig är valfrihet synonymt med orättvisa - ett system som underhåller de priviligerade samhällsmedborgarnas möjligheter att förse sig med "det goda livet" på resten av befolkningens bekostnad.

Ordet samhälle betyder gemenskap. Samhällets främsta uppgift är att motverka att människor värderas olika och ges olika möjligheter till utveckling beroende på sin etnicitet, sitt kön, sin sexualitet, sin fysiska och psykiska funktionsförmåga och sin klasstillhörighet. 

Under pågående kamp för jämlikhet, åligger det samhället att lindra orättivsorna som finns mellan människor och grupper - detta genom en gemensamt finansierad välfärd som erbjuder ALLA någotsånär liknande chanser att utvecklas enligt sin bästa potential.

Begravningen var fin och stämningsfull. Prästen sade fina saker om mormor och tenoren sjöng vackra, rena toner.  Och nu har vi tagit avsked av en älskad mor och mormor.

Mormors syskon är varma, trevliga och roliga människor, pigga och fulla av liv. Morfar tycker om att snacka mycket, även under minnesstunder visade det sig. Morfars bror, som har schitzofreni, trodde han och mormors bröder och syster måste vara släkt, om än på långt håll, eftersom de alla var födda Andersson. 



Det var klart och kallt i Solna den här dagen. Här ses mina systrar och min äldsta kusin unisont insvepta i en filt på väg till mammas grav, efter minnesstunden. Yngsta kusinen, hon som tittar in i kameran, är lite av en arrangör, en sådan som ser till att allting blir som det är tänkt på fotografier och dylikt, en sådan som glädjs åt andras glädje och som gärna själv betraktar allt på lite avstånd. I den bemärkelsen är hon lik vår mormor. Vi placerade blommor från begravningen på mammas grav. Snart vilar också mormor där. Mor och dotter tillsammans i den sista vilan, det är någonting väldigt vackert, ursprungligt över det. Och de stod verkligen varandra väldigt, ovanligt nära, när de båda var i livet.


Isa kontrollerar att allt blir rätt och riktigt och hennes mor, moster Anki, rättar till nummerskylten som befinner sig bakom stenen, på rätt plats. Hon är inte förtjust i identitetslösa nummer vid graven och det har tydligen varit tysta meningsskiljaktigheter mellan gravvårdaröverhuvudet och henne om skyltens placering. Hon har flyttat bak skylten och han har flyttat fram dem igen, varpå hon har ställt tillbaka den, bakom. Nu kände hon segerns sötma, eftersom skylten stod bakom stenen redan när vi kom. Jag tror skyltens bakomplacering beror på att vintern kom hastigt. Snön, och gravvårdarstiltjen, förekom gravvårdaröverhuvudet. Fejden återupptas när gravar vårdas åter, om några veckor. 

Nu är en era till ända. Vår mor är borta sedan länge och nu finns inte heller hennes mor i detta som är livet. Våra anmödrar har lämnat ett tomrum i generationskedjan, och det är vi ensamma som börjar om. Nästa generation vet inget annat och kommer inte att sakna "rötterna". Men vi minns och saknar det som var - och det som kunde kommit. Alltid.