Farmor Märta

Farmor Märta hette hon som under min uppväxt var länken till mitt ursprung på fädernet. Hon var min biologiska fars mormor och den enda i hans familj som accepterade min existens. Det var kanske inte så konstigt att man i övrigt  avvisade mig, med tanke på att min biologiska far var blotta sexton år när jag kom till världen, till följd av ett visst mått obetänksamhet och envishet.

Hur som helst; Farmor Märta var en klassisk tant, som bar one-piece klänningar i blommigt syntettyg med dragkedja i ryggen och som hade grå-violetta papiljottlockar. Lägenheten hennes luktade ingrott stekflott, som greaset i en välanvänd gjutjärnspanna.

Snäll var hon, fast mamma sade att hon var snål; att presenterna jag fick säkert var lotterivinster från Gröna lund någon gång på sextiotalet och dessutom fick man bara tråkiga fingerkakor och blandsaft till fikat. Fast jag gillade Farmor Märtas lotteripresenter och fingerkakor därför att hon var bara min, en person som gjorde mig unik, snarare än avvikande, i familjen som mamma bildat efter mig.


Här är hon, glädjs över min glädje på fyraårsdagen.

Jag minns att Farmor Märta ofta frågade mig hur jag tyckte det fungerade med min "nya pappa", vilket jag tyckte var underligt eftersom han var den enda pappa jag kände till, men jag svarade alltjämt att det gick bra med den nya pappan, han skötte sig bara fint. Någon gång när jag hälsade på hos Farmor Märta hade min biologiska far nyligen varit på besök hos henne och jag minns att jag då kände besvikelse över att ha missat honom, samtidigt som hans närvaro då hängde som kvar lite i luften, vilket kändes en liten aning som att han var där ändå. Det var spännande. Ja, på lite blir den riktigt hungrige mätt.

När jag kom upp i tonåren fanns andra lockelser än gamla tanter och Farmor Märta försvann i glömska. Det sista jag hörde om henne var när mormor sett henne, institutionaliserad och slö, för kanske femton år sedan när min syster uppträdde med blockflöjt på ett äldreboende för riktigt multisjuka äldre. Efter vad mormor berättade om Farmor Märta på hemmet, drog jag slutsatsen att hon var en grönsak då.

När jag nu tänker på det kan jag ångra att jag inte umgicks med Farmor Märta mer, lärde känna henne på riktigt som lite mer vuxen och fick berättat för mig åtinstone små fragment av den del av min genetiska bakgrund och historia jag vet mycket lite om. Men jag är ändå tacksam för det jag hade tillsammans med henne.


Sådana här charmiga grytlappar hade hon i köket, Farmor Märta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0