Begravning
Begravningen var fin och stämningsfull. Prästen sade fina saker om mormor och tenoren sjöng vackra, rena toner. Och nu har vi tagit avsked av en älskad mor och mormor.
Mormors syskon är varma, trevliga och roliga människor, pigga och fulla av liv. Morfar tycker om att snacka mycket, även under minnesstunder visade det sig. Morfars bror, som har schitzofreni, trodde han och mormors bröder och syster måste vara släkt, om än på långt håll, eftersom de alla var födda Andersson. 
Det var klart och kallt i Solna den här dagen. Här ses mina systrar och min äldsta kusin unisont insvepta i en filt på väg till mammas grav, efter minnesstunden. Yngsta kusinen, hon som tittar in i kameran, är lite av en arrangör, en sådan som ser till att allting blir som det är tänkt på fotografier och dylikt, en sådan som glädjs åt andras glädje och som gärna själv betraktar allt på lite avstånd. I den bemärkelsen är hon lik vår mormor. Vi placerade blommor från begravningen på mammas grav. Snart vilar också mormor där. Mor och dotter tillsammans i den sista vilan, det är någonting väldigt vackert, ursprungligt över det. Och de stod verkligen varandra väldigt, ovanligt nära, när de båda var i livet. 
Isa kontrollerar att allt blir rätt och riktigt och hennes mor, moster Anki, rättar till nummerskylten som befinner sig bakom stenen, på rätt plats. Hon är inte förtjust i identitetslösa nummer vid graven och det har tydligen varit tysta meningsskiljaktigheter mellan gravvårdaröverhuvudet och henne om skyltens placering. Hon har flyttat bak skylten och han har flyttat fram dem igen, varpå hon har ställt tillbaka den, bakom. Nu kände hon segerns sötma, eftersom skylten stod bakom stenen redan när vi kom. Jag tror skyltens bakomplacering beror på att vintern kom hastigt. Snön, och gravvårdarstiltjen, förekom gravvårdaröverhuvudet. Fejden återupptas när gravar vårdas åter, om några veckor.
Nu är en era till ända. Vår mor är borta sedan länge och nu finns inte heller hennes mor i detta som är livet. Våra anmödrar har lämnat ett tomrum i generationskedjan, och det är vi ensamma som börjar om. Nästa generation vet inget annat och kommer inte att sakna "rötterna". Men vi minns och saknar det som var - och det som kunde kommit. Alltid.
