Inte så kramigt
I helgen har vi hyrt en bil och åkt runt och uträttat ärenden. Igår gjorde vi en utflykt, uppöver. Det är så, vi norrlänningar åker uppåt när vi vill uppleva något vackert och avkopplande. Nedöver blir det lite för skrälligt för vår smak och dit tar vi oss bara om vi grips av plötslig lust se många människor och trängas i kollektivtrafikens UFO-ekipage. Västerbottningar åker gärna till norrbotten under ledighet och västernorrlandsbor färdas till västerbotten. Fast så långt körde vi inte igår. Vi stannade vid Högakustenbron och njöt av den vidunderliga utsikten en stund...
Sedan fick vi, av någon outgrundlig anledning, för oss att kolla läget några mil inåt landet. Till Kramfors bar det av. Vi ville se det.
Där var det hemskt, som att Gud och alla andra på jorden hade glömt bort Kramfors. Där fanns ett hotelll som hette KRAMM och var DDR-igt lågt, fyrkantigt, brungrått och med fuktskadad putsfasad. Själva centrumet andades svenskt dystert sextiotal, och sedan dess har inga eller mycket få resurser använts till att förändra och förnya. På gator och torg(et) vandrade människor med uppdragna huvor, oroligt sneglande över axeln, bakisångest.
Inte ett konstverk syntes till, inte ens i rondellnavet, som i andra tätorter pryds av hundar, eller av lokala konstnärers fantasifulla alster. Något säger mig att Kramfors lider fatal brist på lokala konstnärer. Fast jo, ett försökt till artistisk kreation fanns kanske. På bron, som var "porten" in och ut ur staden, fanns en rosa neontext på vardera sida. "Mina drömmar" stod det när man reste in och "Din längtan" när man lämnade staden. Finns det ett litet uns humor i det kanske? Undrar just vad för vidlyftiga drömmar man kan tänkas nära, om man flyttar dit. Och nog kände man längtan alltid...
Översikt - underhållning, kulturellt utbud.
Platt kändes det - och innehållslöst på något vis. Husen, i olika trista kulörer och former, upplevdes som utslängda lite huller om buller, men ändå kusligt arrangerade, som ett tvådimensionellt pussel. Plötsligt kunde vi betrakta de höga depressions-, ångest- och självmordssiffrorna i Sverige med nya insiktsfulla ögon. Landet kryllar ju av Kramforsar, små sömniga samhällen som blomstrade en gång, när fabrikernas skorstenar bolmade och/eller gruvorna dignade av malm. Många är de små spökstäderna där ytterskalen på husen, framförallt i utkanten av staden, drabbats av allvarlig färgavflagning och där fönster gapar snopet tomma. Det är lite sorgligt.
Jag är ganska receptiv och måste ha låtit mig fångas av den bistra förstämningen. Inuti en liten galleria (?) som inrymde en hopplöst omodern sportaffär, ett sömningt café med gräddiga kreationer i kakmontern, och en liten spelbutik - blev jag skräckslagen efter att ha "tappat bort" Fredrik. Så här gick det till: Fredrik gjorde ett spelsystem i spelbutiken medan jag undersökte potentialen hos den hopplöst omoderna sportbutiken. När jag kom ut från den hopplöst omoderna sportbutiken var Fredrik spårlöst försvunnen, och stod ingenstans i gallerian att finna. Han svarade inte heller på sin mobiltelefon. Under vanliga omständigheter skulle detta inte uppröra mig, jag skulle naturligtvis tänka rationellt - att kanske hade han uppsökt en toalett eller så. Men i Kramfors växte en skräckblandad oro inom mig - en oro som framlade möjligheten att Fredrik hade blivit bortrövad eller stuckit, lämnat mig där! Och så kom jag att tänka på att mitt bankkonto nästan är tomt (lönen kommer imorgon) och då utvecklades oron till panik; hur fan skulle jag ta mig hem från Kramfors utan pengar? Sedan kom han tillbaka, efter att ha hämtat kontanter för att kunna betala i spelbutiken som inte accepterade betalkort (???!!??!), och vi lämnade Kramfors omgående.
Det kändes som i en film, en jävligt ruskig skräckfilm.
I bilen på väg bort, kanske var det just när vi passerade under "Din längtan", konstaterade Fredrik: "Ja, det där var pure Ångest". Sedan sade han: "Du, vi låter våra eventuella barn pröva på spännande och lite "farliga" saker i livet, men lova mig att vi aldrig låter dem pröva på kramfors."
Jag lovade.
Sedan fick vi, av någon outgrundlig anledning, för oss att kolla läget några mil inåt landet. Till Kramfors bar det av. Vi ville se det.
Där var det hemskt, som att Gud och alla andra på jorden hade glömt bort Kramfors. Där fanns ett hotelll som hette KRAMM och var DDR-igt lågt, fyrkantigt, brungrått och med fuktskadad putsfasad. Själva centrumet andades svenskt dystert sextiotal, och sedan dess har inga eller mycket få resurser använts till att förändra och förnya. På gator och torg(et) vandrade människor med uppdragna huvor, oroligt sneglande över axeln, bakisångest.
Inte ett konstverk syntes till, inte ens i rondellnavet, som i andra tätorter pryds av hundar, eller av lokala konstnärers fantasifulla alster. Något säger mig att Kramfors lider fatal brist på lokala konstnärer. Fast jo, ett försökt till artistisk kreation fanns kanske. På bron, som var "porten" in och ut ur staden, fanns en rosa neontext på vardera sida. "Mina drömmar" stod det när man reste in och "Din längtan" när man lämnade staden. Finns det ett litet uns humor i det kanske? Undrar just vad för vidlyftiga drömmar man kan tänkas nära, om man flyttar dit. Och nog kände man längtan alltid...
Översikt - underhållning, kulturellt utbud.
Platt kändes det - och innehållslöst på något vis. Husen, i olika trista kulörer och former, upplevdes som utslängda lite huller om buller, men ändå kusligt arrangerade, som ett tvådimensionellt pussel. Plötsligt kunde vi betrakta de höga depressions-, ångest- och självmordssiffrorna i Sverige med nya insiktsfulla ögon. Landet kryllar ju av Kramforsar, små sömniga samhällen som blomstrade en gång, när fabrikernas skorstenar bolmade och/eller gruvorna dignade av malm. Många är de små spökstäderna där ytterskalen på husen, framförallt i utkanten av staden, drabbats av allvarlig färgavflagning och där fönster gapar snopet tomma. Det är lite sorgligt.
Jag är ganska receptiv och måste ha låtit mig fångas av den bistra förstämningen. Inuti en liten galleria (?) som inrymde en hopplöst omodern sportaffär, ett sömningt café med gräddiga kreationer i kakmontern, och en liten spelbutik - blev jag skräckslagen efter att ha "tappat bort" Fredrik. Så här gick det till: Fredrik gjorde ett spelsystem i spelbutiken medan jag undersökte potentialen hos den hopplöst omoderna sportbutiken. När jag kom ut från den hopplöst omoderna sportbutiken var Fredrik spårlöst försvunnen, och stod ingenstans i gallerian att finna. Han svarade inte heller på sin mobiltelefon. Under vanliga omständigheter skulle detta inte uppröra mig, jag skulle naturligtvis tänka rationellt - att kanske hade han uppsökt en toalett eller så. Men i Kramfors växte en skräckblandad oro inom mig - en oro som framlade möjligheten att Fredrik hade blivit bortrövad eller stuckit, lämnat mig där! Och så kom jag att tänka på att mitt bankkonto nästan är tomt (lönen kommer imorgon) och då utvecklades oron till panik; hur fan skulle jag ta mig hem från Kramfors utan pengar? Sedan kom han tillbaka, efter att ha hämtat kontanter för att kunna betala i spelbutiken som inte accepterade betalkort (???!!??!), och vi lämnade Kramfors omgående.
Det kändes som i en film, en jävligt ruskig skräckfilm.
I bilen på väg bort, kanske var det just när vi passerade under "Din längtan", konstaterade Fredrik: "Ja, det där var pure Ångest". Sedan sade han: "Du, vi låter våra eventuella barn pröva på spännande och lite "farliga" saker i livet, men lova mig att vi aldrig låter dem pröva på kramfors."
Jag lovade.
Kommentarer
Trackback
