Det fina med inlandet
Nu lät det som att vår helg blev totaldemolerad av besöket i Kramfors, men så var det inte. Och nu med lite distans kan jag ändå se charmen med Kramfors och dess gelikar - vardagens historia, arbetarklassromantiken, det där rejäla, samtidigt måttfulla. Och jag var ju faktiskt oerhört lycklig i småstaden/byn Lycksele i nästan sex år.
Vi körde runt där i Ådalen och upplevde många vackra vyer och någon historisk plats. Det var en sådan underbar helg då man kände sig fullkomligt fri, lyklig, men ändå full av behagfull längtan. Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde etsa in det där djupt berörande panoramat av kuperat landskap på näthinnan. Tänk att alltid ha sådana bilder framför sig - inget mer lysrörsljus, beigemelerade linoleummattor eller flimrande datorskärmar - bara vajande vassplymer vid vattenbrynet, i kontrast till solblänkande is, sådan is som hör våren till och som skimrar i nyanser av blått. Eller, tänk om man kunde flytta kotoret ut i naturen!
Vi besökte bland annat lilla byn Lunde, där fem arbetare fick sätta livet till 1931, när fumliga militärer skulle sätta pli på fredliga strejkare och demonstranter som protesterade mot sänkta löner och sämre arbetsförhållanden på sulfatfabrikerna i ådalen. Dessa händelser delade landet i två läger - de borgliga som nog inte var helt anti upptunktningen av det rufsiga och upproriska proletariatet - och de demokratiska som insåg det sinnessjuka i att skjuta skarpt mot fredliga, hårt arbetande, djupt förorättade och yttrandefria människor. De senare organiserade sig, blev sedemera socialdemokrater och fixade folkhemmet, det kollektiva samhällsbygget - de allmänna förmånerna (socialförsäkringssystemet (barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning etc.) det allmännna pensionssystemet, den nästan gratis sjukvården, gratis skola som tills nyligen höll världsklass, äldreomsorgen - ja, välfärden). Kort sagt: allt det vi nu sakta, men säkert, luras att montera ned.
På bilden ses monumentet som restes till minne av de omkomna, på dagen femtio år efter händelserna.
Efter Lunde följde vi en jättelång och kringelikrokig rallyväg som slingrade sig genom obedodda skogslandskap och slutade i Nora (alltså inte i dalarna). Där fanns en väldigt vacker och pampig kyrka, av arkitekturen att döma, uppförd någon gång i början på artonhundratalet. Det var en liten by, detta Nora, med en liten halvdöd "Handlarn" som en metropol i bynavet och med kanske ett femtiotal hus runt omkring. Då kom jag att tänka på hur jävla religiösa man måste ha varit för tvåhundra år sedan, om man byggde sådana shabrak för några enstaka innevånares skull. Eller, kanske var Nora ett stort och pulserande jordbrukssamhälle på den tiden? Det är spännande med små landsorter.
Vi körde runt där i Ådalen och upplevde många vackra vyer och någon historisk plats. Det var en sådan underbar helg då man kände sig fullkomligt fri, lyklig, men ändå full av behagfull längtan. Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde etsa in det där djupt berörande panoramat av kuperat landskap på näthinnan. Tänk att alltid ha sådana bilder framför sig - inget mer lysrörsljus, beigemelerade linoleummattor eller flimrande datorskärmar - bara vajande vassplymer vid vattenbrynet, i kontrast till solblänkande is, sådan is som hör våren till och som skimrar i nyanser av blått. Eller, tänk om man kunde flytta kotoret ut i naturen!
Vi besökte bland annat lilla byn Lunde, där fem arbetare fick sätta livet till 1931, när fumliga militärer skulle sätta pli på fredliga strejkare och demonstranter som protesterade mot sänkta löner och sämre arbetsförhållanden på sulfatfabrikerna i ådalen. Dessa händelser delade landet i två läger - de borgliga som nog inte var helt anti upptunktningen av det rufsiga och upproriska proletariatet - och de demokratiska som insåg det sinnessjuka i att skjuta skarpt mot fredliga, hårt arbetande, djupt förorättade och yttrandefria människor. De senare organiserade sig, blev sedemera socialdemokrater och fixade folkhemmet, det kollektiva samhällsbygget - de allmänna förmånerna (socialförsäkringssystemet (barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning etc.) det allmännna pensionssystemet, den nästan gratis sjukvården, gratis skola som tills nyligen höll världsklass, äldreomsorgen - ja, välfärden). Kort sagt: allt det vi nu sakta, men säkert, luras att montera ned.
På bilden ses monumentet som restes till minne av de omkomna, på dagen femtio år efter händelserna.
Efter Lunde följde vi en jättelång och kringelikrokig rallyväg som slingrade sig genom obedodda skogslandskap och slutade i Nora (alltså inte i dalarna). Där fanns en väldigt vacker och pampig kyrka, av arkitekturen att döma, uppförd någon gång i början på artonhundratalet. Det var en liten by, detta Nora, med en liten halvdöd "Handlarn" som en metropol i bynavet och med kanske ett femtiotal hus runt omkring. Då kom jag att tänka på hur jävla religiösa man måste ha varit för tvåhundra år sedan, om man byggde sådana shabrak för några enstaka innevånares skull. Eller, kanske var Nora ett stort och pulserande jordbrukssamhälle på den tiden? Det är spännande med små landsorter.
Kommentarer
Trackback
