Städprofiler
I dag har vi firat svågern, som levat i tjugosju år. Tänk, det var tider det. 27. Kalaset hölls hos svärisarna.
Det var full rulle i huset, som vanligt när pojkarna är i farten. I kväll orkade jag inte leka så mycket med dem. Höll dem bara upp-och-ned några gånger var, kanske körde jag även några lyftsnurr vardera. Sedan har jag mest suttit och slöat i den komfortabla soffan och duckit ofantliga mängder kaffe. Kaffe är en himelsk dryck. Jag blir så lugn när jag kommer till mina bonusföräldrar och kaffet är ovanligt gott där.
Men nu är jag ändå trött, så trött. Behöver vila. Men det är svårt när den andra i hushållet tydligen lider av överskottsenergi. Svårt att komma till ro när byxben frasar mot varandra i raska steg, när sprayflaskor låter pshzt, pshzt, när denne andra städnynnar och damsugaren körar.
F är noggrann med att det alltid ska vara ordning och reda i vardagen. Jag är mindre kräsen på den punkten och fokuserar på det som inte syns vid första anblick. Jag gillar att skura ur kylskåpet, rensa skafferiet, sortera muttrar i verktygslådan och sånt. När jag nu blir ensam kommer dammråttorna och jag att dansa ringdans kring skåp och lådor, kliniskt rena på insidan.
Vacker vardag (no. 2)
Gjorde bilden lite större. Tyckte den krävde det...
Under en bro.
Duvorna flyger mellan pelarna, sitter en stund, byter pelare, sitter en stund -
och så vidare. De verkar lite rastlösa, duvorna under bron.
Kanske är jag en sådan bropelarduva?
I bland är vardagen bara så vacker!
Förlösande fulkultur
Hockey, det är grejer det! I ishallen får man utlopp för uppdämnda känslor - hockeyupplevelsen är lite av en känslomässig förlossning.
När annars är det fullkomligt legitimt att:
1) skrika rakt ut vid med- och motgångar
2) älska okända människor
3) hata okända människor
4) hänge sig åt masspsykotiska yttringar (så som monoton körsång i låga tonarter och taktfasta klappningar)
5) snacka strunt med främlingar
Hockeykulturen har levt länge här. Pulsen i ishallen slår med fytio års vana. Här finns ett förflutet och ett nu som alla supportrar bär med stolthet. Det känns lite mäktigt.
Foggy
På väg hem från jobbet. Dimman, som flortunn sockervadd lindad om gatulyktorna.
Vänskap
Den här mosaiken, som finns i en farstu i en oansenlig studentlänga, upplever jag och Julianne på samma sätt och det gör mig så heltigenom glad. Med några få har man en gemensam historia - utan att ha det i verklig mening - och dessa personer måste vara de bästa vännerna. Att dela nostalgi - att förstå känslor från den andres okända förflutna - det är stort. En sådan kärlek...
Nästan ikapp
I dag har varit hektisk. På förmiddagen satt jag i videokonferens (fan, vilken grej alltså - att se och tala med en människa som sitter i Götet någonstans LiVE) och tentade av sommarkursen! Som det OBS-barn jag är rent tekniskt (alltså, jag ligger säkert fem år efter, jag tycker fortfarande att internet är helt makalöst fantastiskt) - fick jag sitta tillsammans med lärarinnan på hennes kontor, där hon kunde sköta alla nödvändiga apparater och sladdar - och jag slapp tänka och oroa mig över praktiska detaljer. Det gick över förväntan bra att redovisa fördjupningsarbetet jag gjort (utan att fördjupa mig något nämnvärt). Och nu är jag fri! Nu ligger jag nästan i fas med tiden. Snart, snart så. Det har visat sig vara jävligt svårt att fånga förlorad tid...
Sedan har jag suttit hela dagen här på skolan och transkiberat intervjumaterial. Tungt. Men nu ska jag ta min
lilla huvudvärk och hela-dagen-utan-planerade-och ordentliga-måltider-andedräkt och hoja ner på stan, där jag ska träffa några andra c-uppsatsdrabbade som kan dela mina våndor - min ångest...
Jag rekommenderar ingen att plugga - åtminstone inte den som är lite som jag, lite lätt neurotisk sådär. Det är inte roligt på en fläck. Det är ångestframkallande (särksilt svårt är det förstås om själva ämnet i sig också framkallar en viss inre stress - exempelvis när man funderar över etiska dilemman). Och ångest är en indikation på att något är fel, inte bra.
Fast det är faktiskt roligt när saker och ting blir klara...Just då - i det ögonblicket när man inser att -"Ja, nu är det färdigt, nu kan jag inte göra mer och nu kan jag andas - åtminstone i någon dag - innan jag får ågren över nästa uppgift." Ha ha ha
Förvinterkväll
Jag ledde Urban hem, eftersom kvällen var så vacker att en hastig och reflektionsfri hemfärd knappast var ett alternativ. Himlen var stjärnklar och den frostiga snön gnistrade i gatulampornas och månens kalla sken. Det var kallt, kallare än termometrns nollgradiga förslag. Som många gånger förr kände jag mig upprymd av åsynen av höghus som glimmar på avstånd, bakom grantoppars mörka siluetter. Höghus som lyser i mörkret är stadsnostalgi. Granar är norrland, älskade norrland!
Spökhuset förtjänade att beskådas en kväll som denna, så jag tog en liten omväg. När jag gick på den oplogade gångvägen, den väg ingen behöver använda, vägen som löper längst husets baksida - där fönstren sover med öppna ögon - då kände jag mig lite iakttagen, men ändå trygg.
Dagis aka förskolan
Pojkarna var hos svärisarna. De är så underbara och dagiskloka. Det verkar som att man får lära sig mycket i förskolan idag. Äldsten är nyss fyllda fyra och skriver flera namn och räknar hur långt som helst. Detta är väl ett led i utvecklingen som kräver allt mer av allt yngre barn.
Annat var det på min tid. Då fick barn på dagis leva i lättja bland runda möbler, plyschtyger, galonöverdrag och orange frottéhanddukar hängandes i långa rader. Att skriva och räkna lärde man sig i skolan, på dagis fick man leka "mamma-pappa-barn" eller "doktor" i dockvrån, eller försöka gräva till Kina i sandlådan.
Min avdelning på dagis hette "Flugan" och där jobbade Lena, vars överläpp pryddes av en fjunig men svart mustasch. Utrustad med en kraftfull basröst var hon och stark som en hel oxe. Lena var min absoluta favorit bland alla fröknarna. Hård var hon också. Jag minns en eftermiddag då hon förpassat mig till "skamrummet" efter att ha begått någon ogärning, där jag fick vara utan mellanmål (som just denna dagen, till mitt omåttliga förtret, bestod av nyponsoppa med mandelbiskvier och en glassklick) .
I det stora lekrummet fanns en stor och mjuk liksom sittring, där alla barnen skulle sitta och mysa, glatt sjungandes banala barnsånger under morgonsamlingen. Jag fann mig i mysandet och min favoritsång var den där om undulaten, han som ville ha Coca cola och glass. I ett hörn i lekrummet stod ett grönslemmigt akvarium med guppis och neontetror, en onödig detalj vi barn inte riktigt förstod att uppsaktta. På den vattenytan guppade mången plastig medlem ur bondgårdspopulationen under årens lopp. Men fiskmat är ju så torftig.
Efter lunch inföll den (för mig) fruktade Vilan, då alla barnen (oavsett om man var trött eller inte) MÅSTE vila. Outhärdlig tycktes den rastlösa ångesten där jag låg på den röda galonklädda madrassen och betraktade det trista mönstret i den blå linoliummattan och lyssnade på alla mystiska ljud från våningen under eller skärskådade världskartan, som satt nålad på väggen ovanför min viloplats. I kartans marginaler fanns alla världens fanor och det var många. Vilan tycktes oändligt lång.
Min bästa dagiskompis hette Sheila och hennes pappa var från England. Vi var lite smått revolutionära och gungade alldeles för högt på gungorna (så att de nästan slog över), sjungandes "We´re not gonna take it". Om vi bara hade vetat hur fenomenalt texten speglade våra upproriska sinnen! En gång grävde vi ett hål under staketet, som skulle skydda oss barn från den hemska omvärlden (och kanske även den från oss?) och rymde! Till Vivo, några hundra meter från dagiset, tog vi oss innan fantasin sinade och vi återvände till den goda omsorgsinstitutionen, bara för att, till vår ändlösa besvikelse, upptäcka att ingen registrerat vår frånvaro.
Ja, det var tider det...
Ny kärlek - Urban
Och i dag föll den riktiga första snön. Vackert var det. Och nu har ett pudertunt flor dragits över världen - kanske som ett, mot mörkret, skyddande hölje. I dag känner jag mig tillitsfull och lycklig.
I morgon tar vi ledigt. Helt ledigt, från studier och alla andra måsten. Jag behöver det. De senaste veckorna har jag arbetat ikapp det jag sackat efter med en tid. Det har blivit en del tolvtimmarsdagar. Konstigt nog är jag ganska tillfreds då - då när vardagen är ockuperad och stryptajt. Jag gillar att vara aktiv - då känns det som att livet tas till vara (fast det kanske är precis tvärtom - att det går förlorat). Men nu har jag haft lite värk på den vanliga varningspunkten på den högra sidan av framhuvudet och då måste jag vila, annars börjar händerna domna och syret kännas bristfälligt.
På ledigdagen ska vi fara till svärföräldrarna. Där kan man umgås med världens bästa "mamma" och "pappa", äta god mat och mumsa på mäktiga bakverk och bara vara. Pojkarna är kanske också där. Då blir dagen fulländad.
Kram
Inspirationskällorna
I bland lekte vi "Poliserna från Kuddrig", en tämlligen poänglös ploj som gick ut på att vi var poliser och hade kuddar på huvudena som vi liksom stångades med. Jag minns att jag hade en favorit stångar-kudde som fanns hemma hos farmor och farfar. Det var en hårt stoppad prydnadskudde med blomstermotiv.
På helgförmiddagarna (när pappa egentligen ville ligga och slöa) lekte vi "Sovande Indian", då pappa var den sovande indianhövdingen och jag var Mamma Squaw (en annan indian) som satt och lekte indianrelaterade lekar (för mig själv) utanför "tältet" (ett uppspänt påslakan). RESPEKT! Jag har provat sistnämnda lek på ett antal ungar, men de kräver alltid aktion från min sida - det verkar inte förstå det här med sovande indian. Kanske har jag gjort någonting fel, eller så var jag ett exceptionellt korkat barn.
Mamma var en jäkel på att uppfinna gäckande lekar, som ofta gick ut på att skrämma mig litegrann. "Janor och Räven" hette hennes favoritlek, där hennes ena hand föreställde en svan (Janor, hette han) och den andre var en (namnlös) räv som ingenting hellre ville än att sluka Janor. Jag minns att jag var väldigt engagerad i Janors utsatthet och erbjöd, i skräckslagen desperation, den stackars svanen skydd under min tröja. Och när Räven kom och frågade efter Janor så utelämnade jag honom aldrig! Min yngre syster, däremot, sålde ut honom direkt för att rädda sitt eget skinn. Det är vad jag har fått höra i alla fall.
I bland lekte vi affär. Mammas mage var affären och benen föreställde en typ av automatisk svängdörr (som man kunde fastna i, om hon var på det humöret). Jag minns inte att jag handlade så mycket i den affären - leken gick främst ut på dörrens nyckfulla beteende.
Ytterligare en lek hette "toaletten" och den innebar att jag satt på mammas böjda knän och låtsades kissa och rätt vad det var så rätade hon på knäna och jag ramlade ner. Skitskojigt!
Ja, nu när jag tänker efter så utspelade sig alla mammas lekar på henne, där hennes kropp utgjorde både scen och rekvisita. Allt för att hon skulle slippa röra på sig i onödan. Det är fan KUNG! Jag praktiserar både toalett- och affärsleken med pojkarna. Win-win-situation eftersom de skrattar förtjust och jag får ligga ned. "Janor och Räven" känns kanske lite väl hard core, även för mig.
Staffan Westerberg - släng dig i väggen!
När barnen skulle överlämnas kände jag mig lite skuldmedveten och erkände för svägerskan hur turerna hade gått. Hon bara skrattade. Undrar hur mycket hon skrattar när det i versaler står BAJS, BAJS, BAJS på lakanen därhemma.
Jag skickade med "smartometern" tillsammans med en liten instruktion om hur tillhörande lek går till (till föräldrarna, så att de kan upprätthålla och kanske till och med förstärka smartometerns trovärdighet). Sedan kom jag att tänka på att den leken kanske skulle kunna framkalla psykoser. Men nu är det väl redan för sent. Och om femton år kommer äldsten och anklagar oss för att ha förstört hans liv, lite som när en hel generation attackerar stackars manodepressiva Staffan Westerberg och påstår att han förstört deras barndom. Kanske förstår jag Staffan lite bättre nu...
Nä, nu ska jag och ragga informanter till vår lilla studie.
Hyllar fejsboken
Det kändes lite hopplöst att hitta ett boende med så kort varsel, så jag annonserade lite på Fejan. Och vips, på en timme hade en gammal vän, som ska resa i några månader, hört av sig. Så nu får F, om allt vill sig, bo på odenplan i två månader. Fejan alltså, vilket place!
I dag ska jag plugga som ett djur. Som ett djur.
Senast i går var jag i skolan och fikade på "flygplatscafét" i flera timmar, och inga småfåglar syntes till. De kanske har flugit ihjäl sig :´-(
Första snön
Det är mycket arbete med C-uppsatsen nu, men jag tog mig ändå tid att tillsammans med F besöka B på boendet. Och det ångrar jag inte, eftersom jag under det besöket fick dagens förgyllning.
En rullstolsburen äldre man satt i korridoren. Han hade en röd ylletröja i knät. Mannen trallade på en uppenbart egenkomponerad liten visa, eller kanske var det ett mantra. Texten gick såhär: " Jag har en röd tröja i min famn". "Melodin" påminde lite om de första stroferna i Allan Edwalls Kärleksvisa; "som dagg och honung är din ljuva mund".
Jag stannade upp och berättade att jag uppskattade sången, varpå den äldre mannen skrattade lite försynt och ursäktade det "tråkiga låtvalet". Jag log uppmuntrande och förkunnade att det ändå är de egenskivna sångerna som går hem hos kvinnfolket. Han skrattade fortfarande när vi var på väg ned för trappan, ut mot snömodden och snålblåsten.
Vad håller jag på med? Varför utbildar jag mig? Jag älskar ju att arbeta nära människor, nära finurliga farbröder.
Fåglarna i stora hallen
Sedan upptäckte jag att det fanns ännu en liten fågel i den stora hallen. Stundtals möttes de upp, satt tillsammans och kvittrade lite uppgivet. Kanske ältade de möjliga förklaringar till och lösningar på den trängda situationen.
Nu är de två i alla fall. Två som går samma dystra öde till mötes. Men två kan dela sorgen och det känns ju lite som en tröst - men förmodligen inte för dem. Jag blev tvungen att inse att en räddningsaktion i det gigantiska utrymmet vore ett hopplöst företag.
Jag vet inte hur det kommer sig, men det gör mig så ledsen att de är instängda.
"Upplösningen" på talgoxedramatiken
Jag inbillar mig att det slutade väl, med ett öppet fönster och frisk vind under lyckliga fria vingar.
Talgoxen på UB
Mitt hjärta kramas av ångest när jag föreställer mig att den lilla ska gå samma öde till mötes som skatan som bibliotekspersonalen, enligt den goda bibliotekarien, "väntade ut" och lät självdö. Ingen levande vild varelse ska behöva avsluta sitt liv i fångenskap, irrandes, utan sina fränder. Den ska ut i morgon, hur stort projektet än blir!
Lisa
I naturskyddsområdet, ett stenkast från staden - där finner jag ro.
Vi vandrade längst den knotiga stigen, där furornas rötter nötts fram av generationer fridfullhetstörstande stadsbor. Vi fick lugnet, tände en eld, fanns. Naturen - den orörda - är kanske det enda människan fullt ut förstår. Dess uttryck, nycker och väsen är nedärvt i våra gener. Därför vet vi naturen och hur vi ska förnimma dess intryck. Finns det någon bättre lisa?
Förra sommaren läste jag en kurs om trädgårds/naturterapi. Det var en mycket givande kurs som förhoppningsvis givit mig kunskap om hur jag kan förmedla naturens läkande krafter till andra. Vetenskapsmänniskor har funnit att trädgårds/naturvistelse har särskilt fina effekter för personer som drabbats av utmattningssyndrom eller depression. Jag kanske ska satsa på trädgårdsterapeut i alla fall... Ett är säkert och det är att rofyllda landskap fungerar för mig; förlöser mitt vemod, smeker mina våndor, läker mina sår.
Nä, nu är det fanimej slutflummat!
Nu ska vi se filmer och svulla på dålig mat, läskedryck och E-14-godis.
Lånade ord
Du är en av mina drömmar -
väl om ingen väcker mig! -
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is, glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.
Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå vill jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma...
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.
Och så ett träd då
Naturläkemedel
Att leva fullt ut gör lite mer ont. Att vakna ur dvalan är smärtsamt, men nödvändigt - oundvikligt - till slut.
Naturen hjälper mig att leva i nuet och inte se framåt eller bakåt. Jorden viskar att i det stora alltet har det lilla livet ingen betydelse. Det är en tröst.
Jag är sjuk och yrar. Ändå gjorde vi en utflykt till havet. Vi behövde vinden, kustträden, termoskaffet, de dykande sjöfåglarna. Vi behövde det stormande grå havet och vågorna som krossades mot revet. Frihet, vind och hav läker.
Inlägg
Bussresan hem var en resa i ett lågande höstlandskap. Hösten är ändå vackrast på landsbygden, mer kraftfull och levande i sin färgkaskad. När vi närmade oss staden, kanske fem minuter innan landning, tog killen som satt i sätet framför mig på sig en knallröd, svårt medtagen, stråhat. Helt bara sådär. Jag tänkte att det kanske var en kul grej inför väntande svensexavänner på stationen, men när vi kom fram gick han bara lungt och ensamt mot lokalbusskuren. Han kanske bara hade en skruv lös alltså. Killen styrdes säkert av svåra tvångstankar. Men han och hatten förgyllde de sista minutrarna på min hemresa.
