Dagis aka förskolan
När jag lyssnar på smörig Ramazotti är jag helt hundra på att jag förstår italienska. Likadant kände jag när jag och min syster var i Neapel för några år sedan. Nu tycker jag att det är dags att göra slag i saken och verkligen lära mig språket. Det känns som att det är meningen bara.
Pojkarna var hos svärisarna. De är så underbara och dagiskloka. Det verkar som att man får lära sig mycket i förskolan idag. Äldsten är nyss fyllda fyra och skriver flera namn och räknar hur långt som helst. Detta är väl ett led i utvecklingen som kräver allt mer av allt yngre barn.
Annat var det på min tid. Då fick barn på dagis leva i lättja bland runda möbler, plyschtyger, galonöverdrag och orange frottéhanddukar hängandes i långa rader. Att skriva och räkna lärde man sig i skolan, på dagis fick man leka "mamma-pappa-barn" eller "doktor" i dockvrån, eller försöka gräva till Kina i sandlådan.
Min avdelning på dagis hette "Flugan" och där jobbade Lena, vars överläpp pryddes av en fjunig men svart mustasch. Utrustad med en kraftfull basröst var hon och stark som en hel oxe. Lena var min absoluta favorit bland alla fröknarna. Hård var hon också. Jag minns en eftermiddag då hon förpassat mig till "skamrummet" efter att ha begått någon ogärning, där jag fick vara utan mellanmål (som just denna dagen, till mitt omåttliga förtret, bestod av nyponsoppa med mandelbiskvier och en glassklick) .
I det stora lekrummet fanns en stor och mjuk liksom sittring, där alla barnen skulle sitta och mysa, glatt sjungandes banala barnsånger under morgonsamlingen. Jag fann mig i mysandet och min favoritsång var den där om undulaten, han som ville ha Coca cola och glass. I ett hörn i lekrummet stod ett grönslemmigt akvarium med guppis och neontetror, en onödig detalj vi barn inte riktigt förstod att uppsaktta. På den vattenytan guppade mången plastig medlem ur bondgårdspopulationen under årens lopp. Men fiskmat är ju så torftig.
Efter lunch inföll den (för mig) fruktade Vilan, då alla barnen (oavsett om man var trött eller inte) MÅSTE vila. Outhärdlig tycktes den rastlösa ångesten där jag låg på den röda galonklädda madrassen och betraktade det trista mönstret i den blå linoliummattan och lyssnade på alla mystiska ljud från våningen under eller skärskådade världskartan, som satt nålad på väggen ovanför min viloplats. I kartans marginaler fanns alla världens fanor och det var många. Vilan tycktes oändligt lång.
Min bästa dagiskompis hette Sheila och hennes pappa var från England. Vi var lite smått revolutionära och gungade alldeles för högt på gungorna (så att de nästan slog över), sjungandes "We´re not gonna take it". Om vi bara hade vetat hur fenomenalt texten speglade våra upproriska sinnen! En gång grävde vi ett hål under staketet, som skulle skydda oss barn från den hemska omvärlden (och kanske även den från oss?) och rymde! Till Vivo, några hundra meter från dagiset, tog vi oss innan fantasin sinade och vi återvände till den goda omsorgsinstitutionen, bara för att, till vår ändlösa besvikelse, upptäcka att ingen registrerat vår frånvaro.
Ja, det var tider det...
Pojkarna var hos svärisarna. De är så underbara och dagiskloka. Det verkar som att man får lära sig mycket i förskolan idag. Äldsten är nyss fyllda fyra och skriver flera namn och räknar hur långt som helst. Detta är väl ett led i utvecklingen som kräver allt mer av allt yngre barn.
Annat var det på min tid. Då fick barn på dagis leva i lättja bland runda möbler, plyschtyger, galonöverdrag och orange frottéhanddukar hängandes i långa rader. Att skriva och räkna lärde man sig i skolan, på dagis fick man leka "mamma-pappa-barn" eller "doktor" i dockvrån, eller försöka gräva till Kina i sandlådan.
Min avdelning på dagis hette "Flugan" och där jobbade Lena, vars överläpp pryddes av en fjunig men svart mustasch. Utrustad med en kraftfull basröst var hon och stark som en hel oxe. Lena var min absoluta favorit bland alla fröknarna. Hård var hon också. Jag minns en eftermiddag då hon förpassat mig till "skamrummet" efter att ha begått någon ogärning, där jag fick vara utan mellanmål (som just denna dagen, till mitt omåttliga förtret, bestod av nyponsoppa med mandelbiskvier och en glassklick) .
I det stora lekrummet fanns en stor och mjuk liksom sittring, där alla barnen skulle sitta och mysa, glatt sjungandes banala barnsånger under morgonsamlingen. Jag fann mig i mysandet och min favoritsång var den där om undulaten, han som ville ha Coca cola och glass. I ett hörn i lekrummet stod ett grönslemmigt akvarium med guppis och neontetror, en onödig detalj vi barn inte riktigt förstod att uppsaktta. På den vattenytan guppade mången plastig medlem ur bondgårdspopulationen under årens lopp. Men fiskmat är ju så torftig.
Efter lunch inföll den (för mig) fruktade Vilan, då alla barnen (oavsett om man var trött eller inte) MÅSTE vila. Outhärdlig tycktes den rastlösa ångesten där jag låg på den röda galonklädda madrassen och betraktade det trista mönstret i den blå linoliummattan och lyssnade på alla mystiska ljud från våningen under eller skärskådade världskartan, som satt nålad på väggen ovanför min viloplats. I kartans marginaler fanns alla världens fanor och det var många. Vilan tycktes oändligt lång.
Min bästa dagiskompis hette Sheila och hennes pappa var från England. Vi var lite smått revolutionära och gungade alldeles för högt på gungorna (så att de nästan slog över), sjungandes "We´re not gonna take it". Om vi bara hade vetat hur fenomenalt texten speglade våra upproriska sinnen! En gång grävde vi ett hål under staketet, som skulle skydda oss barn från den hemska omvärlden (och kanske även den från oss?) och rymde! Till Vivo, några hundra meter från dagiset, tog vi oss innan fantasin sinade och vi återvände till den goda omsorgsinstitutionen, bara för att, till vår ändlösa besvikelse, upptäcka att ingen registrerat vår frånvaro.
Ja, det var tider det...
Kommentarer
Trackback
