senblommning

I går var pojkarna här. Vi hade roligt! Vi lärde dem bland annat att ett fyrkantigt niovoltsbatteri han vara en "smartometer" som, om man trycker polplupparna mot pannan, gör så att man blir JÄTTEsmart, så smart att man till och med kan läsa andras tankar. Barn viskar högt, tillräckligt högt för att den som blivit berörd av smartometern (och ska läsa barnets tankar) ska höra vilken siffra, bokstav eller bajs-och-kiss-ord barnet tänker på. Det är så underhållande att lura barn. Jag har minst lite kul som dem när vi leker. Sedan ritade vi och övade alfabetet med bläckpenna på ett gammalt lakan. 

När barnen skulle överlämnas kände jag mig lite skuldmedveten och erkände för svägerskan hur turerna hade gått. Hon bara skrattade. Undrar hur mycket hon skrattar när det i versaler står BAJS, BAJS, BAJS på lakanen därhemma.

Jag skickade med "smartometern" tillsammans med en liten instruktion om hur tillhörande lek går till (till föräldrarna, så att de kan upprätthålla och kanske till och med förstärka smartometerns trovärdighet). Sedan kom jag att tänka på att den leken kanske skulle kunna framkalla psykoser. Men nu är det väl redan för sent. Och om femton år kommer äldsten och anklagar oss för att ha förstört hans liv, lite som när en hel generation attackerar stackars manodepressiva Staffan Westerberg och påstår att han förstört deras barndom. Kanske förstår jag Staffan lite bättre nu...

Nä, nu ska jag och ragga informanter till vår lilla studie.