Nästan ikapp
I dag har varit hektisk. På förmiddagen satt jag i videokonferens (fan, vilken grej alltså - att se och tala med en människa som sitter i Götet någonstans LiVE) och tentade av sommarkursen! Som det OBS-barn jag är rent tekniskt (alltså, jag ligger säkert fem år efter, jag tycker fortfarande att internet är helt makalöst fantastiskt) - fick jag sitta tillsammans med lärarinnan på hennes kontor, där hon kunde sköta alla nödvändiga apparater och sladdar - och jag slapp tänka och oroa mig över praktiska detaljer. Det gick över förväntan bra att redovisa fördjupningsarbetet jag gjort (utan att fördjupa mig något nämnvärt). Och nu är jag fri! Nu ligger jag nästan i fas med tiden. Snart, snart så. Det har visat sig vara jävligt svårt att fånga förlorad tid...
Sedan har jag suttit hela dagen här på skolan och transkiberat intervjumaterial. Tungt. Men nu ska jag ta min
lilla huvudvärk och hela-dagen-utan-planerade-och ordentliga-måltider-andedräkt och hoja ner på stan, där jag ska träffa några andra c-uppsatsdrabbade som kan dela mina våndor - min ångest...
Jag rekommenderar ingen att plugga - åtminstone inte den som är lite som jag, lite lätt neurotisk sådär. Det är inte roligt på en fläck. Det är ångestframkallande (särksilt svårt är det förstås om själva ämnet i sig också framkallar en viss inre stress - exempelvis när man funderar över etiska dilemman). Och ångest är en indikation på att något är fel, inte bra.
Fast det är faktiskt roligt när saker och ting blir klara...Just då - i det ögonblicket när man inser att -"Ja, nu är det färdigt, nu kan jag inte göra mer och nu kan jag andas - åtminstone i någon dag - innan jag får ågren över nästa uppgift." Ha ha ha
