senblommning

Och så var det det här med tröttheten, kraftlösheten. Den har smugit sig på som en osynlig rök. Kanske har jag helt ovetande inhalerat den när jag sov. Nu blir jag inte kvitt den. Värst är symtomen på morgonen. Det spelar ingen roll om jag sovit 5, 8 eller elva timmar - mattheten är densamma. Stundtals är det så allvarligt som utmattad.

I dag var det Alla hjärtans dag. En dag som alla andra, fast med kommersiella förtecken. Ibland är det bra med sådana dagar ändå, dagar då man känner sig tvungen att visa lite uppskattning. När jag kom hem från jobbet hade Fredrik fläskat på med romantisk middag, blommor, levande ljus - hela kittet. Jag blev rörd och känner mig älskad och erkänd nu.

Och nu ska jag sova för att sedan vakna väldigt motvilligt när mobiltelefonen spelar sin äckligt muntra melodi klockan: 06.35 (har lagt på fem bonusminuter, halv sju låter så jävla omänskligt tidigt). Ibland går jag upp chockmycket tidigare bara för att jag ska hinna dricka kaffet i lugn och ro och kladda på lite smink - men hur jag än beter mig så kommer jag alltid 10 minuter över åtta till jobbet. Tur att vi tillämpar någonting som heter förtroendetid som innebär att man kan komma sent och gå senare, eller komma tidigt och gå tidigare - eller utnyttja förtroendet.