Julen var här
Gårkvällen blev lika fin som julaftnarna alltid blir här hos F:s föräldrar. Det är sjunde julen jag firar med hans familj. Glada, uppspelta, vildögda barn och ljuvlig mat och andra godsaker - det summerar det hela ganska väl.
Tomtenisse, exalterad till paralys vid blotta åsynen av morfar i tomtemundering.
Har inte för vana att fotografera sådant som skall tuggas, sväljas, metaboliseras och fekaliseras. Men känner mig verkligen redo för att frångå denna rutin med anledning av denna remarkabla fisk- och skaldjursavdelning (som ändå inte skildras rättvist på bilden) på svärföräldrarnas underbara julbord!
Jag älskar systerbarnen! De är okomplicerade och roliga att leka med. Kanske tycker jag så därför att jag inte känner behov av att föreställa mig på något vis när jag är tillsammas med barn. Tänk om alla människor var lite mer som barn, vad mycket roligare allting skulle vara då, och enklare. När man leker finns inte tiden - annat än när vuxna ropar att maten är färdig, eller att det är dags att börja avrunda inför natten och sådant glädjedödande trist. När jag tittar på bilder där jag figurerar tillsammans med pojkarna, så ser jag ren fröjd stråla ut ur min själ och glimta i mitt leende. Det är nog då en vuxen människa kommer närmast den skäraste av lycka - då när vuxen-oket faller till marken för en stund. I det vuxna livet är det så många måsten och så himla mycket allvarligheter och "skarpt läge" och ansvar och...tråkigt.
Det är sjukt korkat att barn betraktas som individer under utveckling, inte helt färdigställda människor, utan potentiella vuxna under process och mognad. Varför kan vi inte inse att vi har mer att lära av barn, deras ofta ärliga genuinitet och lekfullhet, än de har att lära av oss? Också barn är medvetna om att de i omvärldens ögon inte uppnår status som fullgoda individer. I dag frågade Yngsten: "Mosse Linda, kan man lyfta en riktig människa?" - Ja, sade jag, och lyfte upp honom högt i luften. Yngsten skrattade lite överseende, som att jag allt var lite knäpp, och sade: "Nej, inte ett barn, en riktig människa". Det stack till lite i mitt hjärta då.
Som att målet skulle vara att bli vuxen (25-55 år) och vara vuxen (25-55 år) och allt dessförnnan (0-25 år) och därefter (55 < år) bara är en nödvändig transportsträcka och utfyllnad. Varför? Varför är vuxendomen (25-55 år) normen?
Och hela livet kämpas det och slits för att uppnå mer, ständigt mer: bättre karriär, mer pengar, pampigare statussymboler i hus och bilar, snyggare kropp, högre socialt anseende, väldigt välartade barn och så vidare. Lite snopet känns det med alla dessa urtråkiga "investeringar", när man, någon gång ytterst sällan, åminner sig att allting oundvikligt och skoningslöst har en defintitiv ände, en yttersta gräns, ett slut.
Tomtenisse, exalterad till paralys vid blotta åsynen av morfar i tomtemundering.
Har inte för vana att fotografera sådant som skall tuggas, sväljas, metaboliseras och fekaliseras. Men känner mig verkligen redo för att frångå denna rutin med anledning av denna remarkabla fisk- och skaldjursavdelning (som ändå inte skildras rättvist på bilden) på svärföräldrarnas underbara julbord!
Jag älskar systerbarnen! De är okomplicerade och roliga att leka med. Kanske tycker jag så därför att jag inte känner behov av att föreställa mig på något vis när jag är tillsammas med barn. Tänk om alla människor var lite mer som barn, vad mycket roligare allting skulle vara då, och enklare. När man leker finns inte tiden - annat än när vuxna ropar att maten är färdig, eller att det är dags att börja avrunda inför natten och sådant glädjedödande trist. När jag tittar på bilder där jag figurerar tillsammans med pojkarna, så ser jag ren fröjd stråla ut ur min själ och glimta i mitt leende. Det är nog då en vuxen människa kommer närmast den skäraste av lycka - då när vuxen-oket faller till marken för en stund. I det vuxna livet är det så många måsten och så himla mycket allvarligheter och "skarpt läge" och ansvar och...tråkigt.
Det är sjukt korkat att barn betraktas som individer under utveckling, inte helt färdigställda människor, utan potentiella vuxna under process och mognad. Varför kan vi inte inse att vi har mer att lära av barn, deras ofta ärliga genuinitet och lekfullhet, än de har att lära av oss? Också barn är medvetna om att de i omvärldens ögon inte uppnår status som fullgoda individer. I dag frågade Yngsten: "Mosse Linda, kan man lyfta en riktig människa?" - Ja, sade jag, och lyfte upp honom högt i luften. Yngsten skrattade lite överseende, som att jag allt var lite knäpp, och sade: "Nej, inte ett barn, en riktig människa". Det stack till lite i mitt hjärta då.
Som att målet skulle vara att bli vuxen (25-55 år) och vara vuxen (25-55 år) och allt dessförnnan (0-25 år) och därefter (55 < år) bara är en nödvändig transportsträcka och utfyllnad. Varför? Varför är vuxendomen (25-55 år) normen?
Och hela livet kämpas det och slits för att uppnå mer, ständigt mer: bättre karriär, mer pengar, pampigare statussymboler i hus och bilar, snyggare kropp, högre socialt anseende, väldigt välartade barn och så vidare. Lite snopet känns det med alla dessa urtråkiga "investeringar", när man, någon gång ytterst sällan, åminner sig att allting oundvikligt och skoningslöst har en defintitiv ände, en yttersta gräns, ett slut.
Kommentarer
Trackback
