In memor(m)ian



Min mormor skulle leva för alltid, hade jag tänkt. Det kändes rent av absurt att hon någonsin skulle vara borta, en momo-lös värld var inte ett rimligt alternativ. Och jag levde tyvärr därefter, efter devisen att hon var oförgänglig. Jag tog henne för given. Och det hände, det otänkbara. Nu fattas hon. Så ofattbart tomt och svårt fattas hon mig. 

I trettio år av mitt liv fanns hon där, som ett stöd, en vän, en egentlig förälder, en trygg hamn som stod kvar också när det måste ha varit svårt att älska mig.

När jag var liten ville jag vara nästan varje helg hos mormor och hon sade aldrig nej. Jag riktigt kände hur roligt hon tyckte det var att umgås med mig, leka och hitta på bus. Det var underbart att bli så sedd, i en annars oseende och otålig vuxenvärld. Hos mormor blev jag bortskämd, fick äta gått, se teve och vara uppe sent. Vid sängdags läste hon högt ur Petter och hans fyra getter och nynnade sedan Mors lilla Olle med monoton, nästan hypnotisk stämma - allt medan hon enligt överenskommelse smekte min tumme med sin tumme, för att jag skulle känna mig försäkrad om att hon inte somnade ifrån mig. Mormor var så bra som en mormor kan vara, som en människa kan vara.

Mormor var inte den kramiga typen (hon ryggade nästan när man tvingade till sig kindpussar), men det var aldrig något tvivel om hur ofantligt mycket hon älskade en. Mormor gav kärlek i form av uppmärksamhet, tålamod och oavkortat engagemang.

Mormor följde mig på simträningar från det att jag var 4 år till 14 års ålder (de sista året tränade jag varje veckodag). Och ibland efter träningen, fick jag välja en liten porslinsfigur eller något annat plotter i presentbutiken som låg på vägen hem.

Hon lyssnade när ingen annan hade tid eller ork och engagerade sig i min skolning och framtid. Mormor förhörde mig på engelskaglosorna över telefon, vilket resulterade i högsta betyg för mig och i att hon lärde sig språket på köpet.

Jag har alltid betraktat mig själv som mormors flicka. Det var en självklarhet att vi delade hus på sommarstället, en liten gillestuga. Och där låg hon i underslafen i den gemensamma våningssängen och väntade på tonåringen Linda som svirade i sommarnatten - för att sedan, till synes intresserat, lyssna på ändlöst babbel om kärleksbekymmer och ungdomens eskapader, till långt in på småtimmarna. För det älskar jag mormor.

Mormor ryckte ut med rengöringsmedel och mördande huskurer när jag bodde ensam och hade fått diskvasken invaderad av vidirga bananflugor. Ja, hon var händig och påhittig mormor. Jag glömmer aldrig hennes special-skydds-inpackningar, när man skulle få med sig någonting omtåligt hem - mat, eller kanske ett blomskott. En gång fick jag en liten del av roten av en rabarberplanta och den hade hon förpackat i:

1) Några deciliter jord
2) En plåtburk för spagetti
3) Ett dubbelark tidningspapper
4) 3 plaståsar
5) 2 gummisnoddar     JUST IN CASE!

Behöver jag nämna att rabarbersticklingen slog rot och växte sig kraftig och grann. Den levde med mig varje sommar i sex år och spirar säkert än, till glädje för den nya hyresgästen uppe på höjden (kunde dessvärre inte ta den med vid flytten nedöver). För packningstekniken älskar jag mormor.

Mormor lärde mig att älska naturen. Hon tog mig med på dagslånga utflykter i de uppländska och sörmländska skogarna, då vi vandrade på vältrampade stigar, fikade på bergsknallar och plockade blåbär. Då, när vi var i skogen, brukade hon dra ett djupt lyckans andetag och konstatera: "Det här, det är livet på en pinne". För det älskar jag henne, för att hon var lycklig tillsammans med mig i skogen. För att vi var lyckliga tillsammans i skogen - lika fria och bekymmerslösa som Rasmus på luffen och Allan Edvall.

Mormor älskade djur. När hon hälsade på i Umeå klev hon upp i den tidiga morgonottan, bryggde sitt erforderliga morgonkaffe, tassade ut på den av dagg fuktiga gräsmattan och kastade kottar till Chicki som älskade att galoppera efter dem. För det älskar jag mormor.

Vi pratade i telefon i flera timmar åt gången, flera dagar i veckan, om allt och ingenting. Och vi kunde skratta så hysteriskt åt löjliga skämt att vi kissade på oss sådär på distans. När vi inte kunde prata skrev vi brev. När vi nu städade ur mormors bostad, fann jag en ansenlig mängd brev från mig till henne bland alla hennes papper och annat nipper. Brev från när jag bodde i Oslo, från Lyckseleperioden, vykort från när jag varit utomlands, födelsedagskort etc. I mina samlingar finns de paralella skrivelserna, breven med de tillhörande svaren, konstaterandena och frågorna. Momo har, utan tvekan, varit den viktigaste personen i mitt liv.

Men min mormor var oerhört lättsårad och hon kunde vara envis, småsint och långsint. Dessutom hade hon en oerhört stark stolthet som handikapp. Hennes tillkortakommanden i kombination med motsvarande (det genetiska och sociala arvet, du vet) och ytterligare försvårande karaktärsdrag hos mig, föranledde sorgligt nog, att vi förlorade kontakten det sista året. Det har smärtat mig. Men jag vet att vi älskade varandra alltjämt.

Mormor blev bara sjuttio år gammal. Efter ett liv i ständig kamp mot plågsamma sjukdomar som reumatism och lungemfysem orkade hennes kropp inte mer. Hon dog ensam i sin bostad. Obduktionsrapporten visar att det var hjärtat som inte längre förmådda bulta i hennes bröst. Jag önskar så djupt att ett trött hjärta inte gör ont när det slår sina sista slag. Jag önskar innerligt att hon somnade den kvällen och bara fortsatte sova, att hon inte hann tänka tanken: "nu dör jag", eller känna sig ensam och rädd. Och jag önskar att om det, mot allt sunt förnuft, finns ett efteråt - att det då är lite som livet på en pinne.


I sovrummet, på väggen mitt emot sängen hennes, hängde de på rad - barnbarnens mästerverk. Ett fulländat konstverk från varje barn, signerade: Ida, Linda, Elin, Jessie och Isabelle. Den säger så mycket om vem hon var, den sovrumsväggen. Jag vet, inom mig, hur hon många kvällar legat och betraktat dessa tavlor, undrat vad vi gjort just då, erinrat sig kära minnen tillsammans med oss, längtat efter oss och oroat sig för oss. Kanske ringde hon upp någon av oss efter att ha grunnat framför tavorna en stund. 

Och nu finns ingenting kvar, förutom en tom lägenhet, en hopplös brölloppsservis med grå rosenknopp och förstås de djupa avtrycken av fantastiskt kärleksfulla minnen och av bottenlös saknad.




Kommentarer
Postat av: Anonym

Vad fint skrivet <3

2012-02-09 @ 18:48:44
Postat av: Meta

Nu får du mig att börja gråta, så fint skrivet. Stor kram

Meta

2012-02-09 @ 23:26:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0