Olof Palme
Tidigare har det verkat som att min yngsta syster, i likhet med många andra, indoktrinerats av nyliberalistiska tankar och förhållningssätt. Man kan egentligen inte klandra någon för det i dessa tider, men nu verkar det som att hon är på rätt köl igen. I går delade hon ett youtubeklipp med Olof Palme på facebook. Det är ett gott tecken.
Han var en klok, passionerad och karismatisk man, denna Palme. Då var han sosse. Med dagens mått är han så mycket, mycket mer. En solidaritetens och rättvisans förkämpe, en sann idealist! Men han var kanske för vänster för det individualistiska samhälle som, under den andra halvan av åttiotalet, växte sig allt starkare. Han utgjorde ett hot mot kapitalismens och "frihetens" fortsatta framfart. Kanske var det därför han fick sätta livet till. Ingen gillar ju en realistisk och tråkig glädjedödare när det är fest.
Palme i sitt sista 1-majtåg.
Palems tal under socialdemoraternas partikongress 1975:
För oss är demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna: rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion. Människovärde, det är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet. Människovärde, det är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden. Dessa rättigheter, demokratins rättigheter, kan inte få vara förbehållna ett visst skikt i samhället, de måste vara hela folkets egendom.
Socialdemokratin har alltid betonat den politiska demokratin som ett värde i sig. Det förekommer ibland löst prat, om så kallade borgerliga friheter och om den borgerliga demokratin. Men det är ju våra friheter det är frågan om, det är vår demokrati det är frågan om - som vårt folk med möda tillkämpat sig och som vi socialdemokrater alltid till det yttersta kommer att försvara.
Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktade den som en väg att förverklige människors önskningar, genomföra sociala framsteg, omdana samhället. Så här sade Per Albin Hansson: först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin. Wigforss har ju ständigt hävdat att när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin. Den som öppet mottagit den demokratiska likvärdighetsprincipen kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.
Ja, jisses, om socialdemokraterna hade stått fast vid och kämpat för dessa idéer hade jag definitivt varit socialdemokrat idag. Men allt har förhögrats och idag är vänsterpartiet vad socialdemokraterna var 1975, om ens det. Socialdemokratin är splittrad, desarmerad, just på grund av att de till stora delar frångått de grundideal Palme lovade att de aldrg skulle överge. Kanske dog, med honom, en hel generation av socialpolitiska tankar? Kanske dog, med honom, möjligheterna till ett fortsatt, långsiktigt, solidariskt Sverige?
Jag minns den lördagmorgonen, då den 29 februari 1986, morgonen efter att han hade mördats. Jag skulle bli sju år det året och var ensam vaken den morgonen. Satt nedbäddad i sängkläder med gröna blad på, i soffan, med en kopp Oboy och en limpsmörgås framför mig på det svartlackade vardagsrumsbordet. Såg God morgon Sverige (på den tiden såg ALLA God morgon Sverige). Och så avbröts programmet för en extrainsatt nyhetssändning där de berättade den hisnande, hemska nyheten och visade bilder på en blodpöl på Sveavägen och massvis med röda rosor och gråtande människor. Jag sprang in och väckte mina föräldrar som först inte trodde mig (sådant händer ju bara inte!) men sedan steg de upp och bänkade sig framför teven. Jag tror mamma kan ha fällt en tår. De var socialdemokrater mina föräldrar. Den tidens socialdemokrater.
Han var en klok, passionerad och karismatisk man, denna Palme. Då var han sosse. Med dagens mått är han så mycket, mycket mer. En solidaritetens och rättvisans förkämpe, en sann idealist! Men han var kanske för vänster för det individualistiska samhälle som, under den andra halvan av åttiotalet, växte sig allt starkare. Han utgjorde ett hot mot kapitalismens och "frihetens" fortsatta framfart. Kanske var det därför han fick sätta livet till. Ingen gillar ju en realistisk och tråkig glädjedödare när det är fest.
Palme i sitt sista 1-majtåg.
Palems tal under socialdemoraternas partikongress 1975:
För oss är demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna: rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion. Människovärde, det är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet. Människovärde, det är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden. Dessa rättigheter, demokratins rättigheter, kan inte få vara förbehållna ett visst skikt i samhället, de måste vara hela folkets egendom.
Socialdemokratin har alltid betonat den politiska demokratin som ett värde i sig. Det förekommer ibland löst prat, om så kallade borgerliga friheter och om den borgerliga demokratin. Men det är ju våra friheter det är frågan om, det är vår demokrati det är frågan om - som vårt folk med möda tillkämpat sig och som vi socialdemokrater alltid till det yttersta kommer att försvara.
Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktade den som en väg att förverklige människors önskningar, genomföra sociala framsteg, omdana samhället. Så här sade Per Albin Hansson: först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin. Wigforss har ju ständigt hävdat att när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin. Den som öppet mottagit den demokratiska likvärdighetsprincipen kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.
Ja, jisses, om socialdemokraterna hade stått fast vid och kämpat för dessa idéer hade jag definitivt varit socialdemokrat idag. Men allt har förhögrats och idag är vänsterpartiet vad socialdemokraterna var 1975, om ens det. Socialdemokratin är splittrad, desarmerad, just på grund av att de till stora delar frångått de grundideal Palme lovade att de aldrg skulle överge. Kanske dog, med honom, en hel generation av socialpolitiska tankar? Kanske dog, med honom, möjligheterna till ett fortsatt, långsiktigt, solidariskt Sverige?
Jag minns den lördagmorgonen, då den 29 februari 1986, morgonen efter att han hade mördats. Jag skulle bli sju år det året och var ensam vaken den morgonen. Satt nedbäddad i sängkläder med gröna blad på, i soffan, med en kopp Oboy och en limpsmörgås framför mig på det svartlackade vardagsrumsbordet. Såg God morgon Sverige (på den tiden såg ALLA God morgon Sverige). Och så avbröts programmet för en extrainsatt nyhetssändning där de berättade den hisnande, hemska nyheten och visade bilder på en blodpöl på Sveavägen och massvis med röda rosor och gråtande människor. Jag sprang in och väckte mina föräldrar som först inte trodde mig (sådant händer ju bara inte!) men sedan steg de upp och bänkade sig framför teven. Jag tror mamma kan ha fällt en tår. De var socialdemokrater mina föräldrar. Den tidens socialdemokrater.
Kommentarer
Trackback
