senblommning

Gick och gick efter jobbet. Väglaget idag, en snorhal isbana med vatten uppepå, är en privatpraktiserande ortopeds våta dröm. Fast det finns nog inga ortopedentreprenörer (än) och då är det nog ingen ortopeds våta dröm. Hursomhelst är jag glad att jag klarade mig hem utan frakturer.

Imorgon åker jag med buss och hälsar på mina systrar i huvudstaden. Vi ska fira nyåret. Det ska vara uppklätt och hela faderittan. Trots att vi bara är de närmaste. Jag är ingen snofsdrottning direkt och ogillar alla tillställningar som inte tillåter mysbyxor eller åtminstone jeans. Så först tänkte jag  provocera de andra lite, skoja till det genom att införskaffa ett par glänsande guldpantalonger och kanske en leopardmönstrad akrylblus, men jag ändrade mig lite. I stället blir det en kort, veckad skinnkjol a' la romarriket och en lite lagom gyllene topp. Lite lustigt med stil. Det blir nog kul på nyår. Saknar mina systrar och Ogitron. Älskade lilla Oggi!

Gårkvällen blev lika fin som julaftnarna alltid blir här hos F:s föräldrar. Det är sjunde julen jag firar med hans familj. Glada, uppspelta, vildögda barn och ljuvlig mat och andra godsaker - det summerar det hela ganska väl.


Tomtenisse, exalterad till paralys vid blotta åsynen av morfar i tomtemundering.


Har inte för vana att fotografera sådant som skall tuggas, sväljas, metaboliseras och fekaliseras. Men känner mig verkligen redo för att frångå denna rutin med anledning av denna remarkabla fisk- och skaldjursavdelning (som ändå inte skildras rättvist på bilden) på svärföräldrarnas underbara julbord!

Jag älskar systerbarnen! De är okomplicerade och roliga att leka med. Kanske tycker jag så därför att jag inte känner behov av att föreställa mig på något vis när jag är tillsammas med barn. Tänk om alla människor var lite mer som barn, vad mycket roligare allting skulle vara då, och enklare. När man leker finns inte tiden - annat än när vuxna ropar att maten är färdig, eller att det är dags att börja avrunda inför natten och sådant glädjedödande trist. När jag tittar på bilder där jag figurerar tillsammans med pojkarna, så ser jag ren fröjd stråla ut ur min själ och glimta i mitt leende. Det är nog då en vuxen människa kommer närmast den skäraste av lycka - då när vuxen-oket faller till marken för en stund. I det vuxna livet är det så många måsten och så himla mycket allvarligheter och "skarpt läge" och ansvar och...tråkigt.

Det är sjukt korkat att barn betraktas som individer under utveckling, inte helt färdigställda människor, utan potentiella vuxna under process och mognad. Varför kan vi inte inse att vi har mer att lära av barn, deras ofta ärliga genuinitet och lekfullhet, än de har att lära av oss? Också barn är medvetna om att de i omvärldens ögon inte uppnår status som fullgoda individer. I dag frågade Yngsten: "Mosse Linda, kan man lyfta en riktig människa?"  - Ja, sade jag, och lyfte upp honom högt i luften. Yngsten skrattade lite överseende, som att jag allt var lite knäpp, och sade: "Nej, inte ett barn, en riktig människa". Det stack till lite i mitt hjärta då.

Som att målet skulle vara att bli vuxen (25-55 år) och vara vuxen  (25-55 år) och allt dessförnnan (0-25 år) och därefter (55 < år) bara är en nödvändig transportsträcka och utfyllnad. Varför? Varför är vuxendomen (25-55 år) normen?

Och hela livet kämpas det och slits för att uppnå mer, ständigt mer: bättre karriär, mer pengar, pampigare statussymboler i hus och bilar, snyggare kropp, högre socialt anseende, väldigt välartade barn och så vidare. Lite snopet känns det med alla dessa urtråkiga "investeringar", när man, någon gång ytterst sällan, åminner sig att allting oundvikligt och skoningslöst har en defintitiv ände, en yttersta gräns, ett slut.

Jag  och maken F var på stan för att handla det allra sista, i enlighet med CCC-diagnoserna. Till sist hamnade vi hos en optiker (?) där F prövade ett par heljusta brillor med kraftiga bågar. Då gjorde plötsligt Kjell Lönnå (folkkär körledare och teveprofil) entré i butiken och gick raka spåret fram till F för att socialisera. Han verkar vara en oerhört trevlig prick, denna Lönnå. Men han påpekade att den nya trenden är tunnare bågar. Själv bar han "samma" glasögon som 1986. Fast de klär honom verkligt bra. I sällskap hade han en urtjusig kvinna. Även hon såg lite känd ut.


Ja, han kanske är någon form av glasögonexpert, Kjell? Design- och pr-konsult hos Synoptik?

Den nya diagnosen CCC (compulsive christmas conduct), också kallad ECC (expected christmas conduct) har drabbat stora delar av befolkningen. Smittskyddsinstitutet befarar allvarlig pandemi. Det är mycket svårt att inte bli smittad. Symtomen är: hämningslöst och reflektionslöst konsumerande, under några veckors tid.  Sjukdomsförloppet är relativt kort och symtomen försvinner helt under början på januari.

På Coop. En äldre dam framför mig i kön vid kassan. Ett finmaskigt nät av tunna linjer rynkar hennes tillsynes lena åldringshy. Håret vitt som snö, bestrött med ett beaktansvärt parti uppenbarligen oavsiktliga röda tussar. En stund funderar jag över vadan dessa suddar, sedan lägger jag märke till vad hon har på rullbandet. En tomtemössa i billigt, hårigt syntetmaterial, sådan textil som kan tänkas ludda av sig. Så föreställer jag mig henne, testandes denna luvas passform och design, kanske framför en rektangulär spegelpelare i butikens klädsektion, vridandes och vändades framför spegeln, kråmandes. Lilla tanten med högtravande tomteambitioner. Ett brett leende sprider sig inom mig.

Jag har varit på IKEA två dagar i rad. Mycket att handla. Tråkiga, nödvändiga saker.

Sedan har vi börjat flytta in i den nya lägenheten. Just nu känns det hopplöst. I det gigantiska vardagsrummet står den nya ikeasoffan i sin kartongskrud, ouppackad och otåligt väntande på att få bli komplett, under montörers svett och svordomar. På golvet i det stora rummet lyser en ensam skrivbordslampa ilsket. I ett fönster, av åtta möjliga, hänger ett gardinpar - för långa, påsar sig över golvet. Ja, det är mycket arbete med att skapa ett hem.

Tidigare har det verkat som att min yngsta syster, i likhet med många andra, indoktrinerats av nyliberalistiska tankar och förhållningssätt. Man kan egentligen inte klandra någon för det i dessa tider, men nu verkar det som att hon är på rätt köl igen. I går delade hon ett youtubeklipp med Olof Palme på facebook. Det är ett gott tecken.

Han var en klok, passionerad och karismatisk man, denna Palme. Då var han sosse. Med dagens mått är han så mycket, mycket mer. En solidaritetens och rättvisans förkämpe, en sann idealist! Men han var kanske för vänster för det individualistiska samhälle som, under den andra halvan av åttiotalet, växte sig allt starkare. Han utgjorde ett hot mot kapitalismens och "frihetens" fortsatta framfart. Kanske var det därför han fick sätta livet till. Ingen gillar ju en realistisk och tråkig glädjedödare när det är fest.


Palme i sitt sista 1-majtåg.

Palems tal under socialdemoraternas partikongress 1975:

För oss är demokratin en fråga om människovärde. Och människovärde, det är de politiska friheterna: rätten att fritt få uttrycka sin mening, rätten att få kritisera och bilda opinion. Människovärde, det är rätten till hälsa och arbete, utbildning och social trygghet. Människovärde, det är rätten och den praktiska möjligheten att tillsammans med andra forma framtiden. Dessa rättigheter, demokratins rättigheter, kan inte få vara förbehållna ett visst skikt i samhället, de måste vara hela folkets egendom.

Socialdemokratin har alltid betonat den politiska demokratin som ett värde i sig. Det förekommer ibland löst prat, om så kallade borgerliga friheter och om den borgerliga demokratin. Men det är ju våra friheter det är frågan om, det är vår demokrati det är frågan om - som vårt folk med möda tillkämpat sig och som vi socialdemokrater alltid till det yttersta kommer att försvara.

Samtidigt har socialdemokratin alltid betraktat demokratin som någonting mer än formella rättigheter. Vi har betraktade den som en väg att förverklige människors önskningar, genomföra sociala framsteg, omdana samhället. Så här sade Per Albin Hansson: först ska vi befästa den politiska demokratin, därefter ska vi förankra den sociala demokratin och den sociala välfärden, sedan är tiden inne att gripa sig an med den ekonomiska demokratin. Wigforss har ju ständigt hävdat att när man en gång accepterat demokratins principer kan man inte dra en gräns för demokratin. Den som öppet mottagit den demokratiska likvärdighetsprincipen kan inte sedan efter sitt behag avgränsa dess tillämpning till vissa livsområden.

Ja, jisses, om socialdemokraterna hade stått fast vid och kämpat för dessa idéer hade jag definitivt varit socialdemokrat idag. Men allt har förhögrats och idag är vänsterpartiet vad socialdemokraterna var 1975, om ens det. Socialdemokratin är splittrad, desarmerad, just på grund av att de till stora delar frångått de grundideal Palme lovade att de aldrg skulle överge. Kanske dog, med honom, en hel generation av socialpolitiska tankar? Kanske dog, med honom, möjligheterna till ett fortsatt, långsiktigt, solidariskt Sverige?

Jag minns den lördagmorgonen, då den 29 februari 1986, morgonen efter att han hade mördats. Jag skulle bli sju år det året och var ensam vaken den morgonen. Satt nedbäddad i sängkläder med gröna blad på, i soffan, med en kopp Oboy och en limpsmörgås framför mig på det svartlackade vardagsrumsbordet. Såg God morgon Sverige (på den tiden såg ALLA God morgon Sverige). Och så avbröts programmet för en extrainsatt nyhetssändning där de berättade den hisnande, hemska nyheten och visade bilder på en blodpöl på Sveavägen och massvis med röda rosor och gråtande människor. Jag sprang in och väckte mina föräldrar som först inte trodde mig (sådant händer ju bara inte!) men sedan steg de  upp och bänkade sig framför teven. Jag tror mamma kan ha fällt en tår. De var socialdemokrater mina föräldrar. Den tidens socialdemokrater.

Idag blev vi bjudna på julbord av den snälla kommunen. I en gammal fabriksbyggnad (som idag inhyser en restaurang - ha ha, äääälskar Sundsvall), i det som tidigare måste varit lunchmatsalen för grova industriarbetare, hade det dukats upp härligt kallskuret (lax, massor av sillsorter, ägghalvor fyllda med majonnäs och räkor, skinka etc) och lite tråkigare varmrätter (gummilika storköksköttbullar, kletig Jansonns frestelse etc). Jag tycker man kunde skippa allt varmt, sådant man egentligen äter året om, på julbordet och i stället verkligen fokusera på det kalla - utveckla, förfina, förädla det kalla standardbeståndet. Fast traditioner (synonymer: nedärvd sed, vana)är svåra att modifiera  och inte många vill ha tapas eller sushi på julbordet, med den simpla motiveringen att det aldrig funnits där - inte hör hemma där. På det hela taget var det ett mycket bra julbord. Och gratis är alltid väldigt gott.

Denna prakt, detta överflöd av läckerheter (?) har någon, förmodligen en kvinna född någon gång på fyrtiotalet, slitit hårt för att åstadkomma. Och sedan pillrar gästerna med maten. Någon oförskämd unge gillar bara potatisen, här längst till höger i bild, och en jävla otacksam svärdotter smakar enbart lite på laxen, här mitt/söder i bild. Och när juljippot är överstökat och gästerna återvänt till sina privata ekorrhjul, måste fyrtiotalist-kvinnan äta julmatsrester fram till trettondagen - tills hon spyr. Nu är det fyrtiotalist-kvinnans "Prime time", hennes tur att simultant vara dotter, mamma, svärmor, mormor, farmor, gammelmormor och gammelfarmor och det naturliga familjenavet - den person hela den brokiga familjen samlas omkring, för att umgås och peta i den traditionsenliga förtäringen.

Jag gillar verkligen mina arbetskamrater. Gruppen består av en fin sammansättning olika individer som kompletterar varandra, skapar en intressant dynamik. Vet du, jag är så glad för det här jobbet! Vem hade kunnat ana att det skulle bli så här. Inte jag i alla fall. Under utbildningen var jag så fullständigt inriktad på att jag skulle arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen, eller åtminstone inom äldreomsorgen. Under inga som helst omständigheter kunde jag tänka mig att arbeta med ekonomiskt bistånd (det verkade så strikt, formellt - fyrkantigt). Men så blev det och jobbet har visat sig vara både varierande, fritt, inte alls så inrutat (det är inte mer fyrkantigt än man tillåter det vara) och personligt utvecklande. Ibland har livet, ödet, slumpen en benägenhet att välja åt en, och kanske blir det som bäst då - då när man inte valt. Det finaste är att jag i min profession har makt att hjälpa människor i usatthet och nöd. Pengar är ju rent avgörande för vår överlevnad i det kapitalistiska konsumtionssamhället.

Så lycklig över denna skärm som jag hittade på Fyndlagret idag! Tror det fanns en exakt likadan på min avdelning på dagis!



Och kolla hur fin foten blev till en lite mer neutral skärm!


Dessa sjuttiotalsdetaljer är just vad vi behöver för att minnas våra barndomar på åttiotalet (saker och ting byttes inte ut i samma takt som idag och sjuttiotalsinredningen fanns kvar en bra bit in på åttiotalet - åtminståne på de kommunala institutionerna).

Det tidiga ÅTTIOTALET!

Då när det fanns två kanaler på teve (Kanal 1 och Tv 2)  och en liten blinkande triangel i högra hörnet på tevebilden signalerade att ett annat program började i grannkanalen.

Då när tv-spel var vita streck som fördes upp och ned på skärmen med hjälp av en joystick, vita streck som spelade en vit prick mellan sig. Det var tennis.

Då när smågodis expedierades över kioskdisk och förvarades i små papperspåsar med färgglada prickar på.


Inte många snarror fick plats i det här lilla kuvertet. Och uttrycket "Barn-fetma", var för allmänheten okänt.

Då när bävernylånet i overallen nöttes i baken innan den slängdes bort. Hade man ingen pulka nära till hands kanade man på rumppan i kälkbackar som hade skräckinjagande namn som Mördar- eller Slaktarbacken.

Då när det fanns en mataffär som hette Domus och som var försedd med precis allt man kunde behöva. Domus hade ett evighetstecken, en blåvit liggande åtta, som emblem och producerade och saluförde ett märke som hette BlåVitt.


Blåvitt var enkelt och alla varor inom konceptet såg, som synes, likadana ut. Blåvita var de. Särksilt minns jag halvliterglasspaketet med blåvitt kartongomslag, vars ändar skars av och blev till små rektangulära bägare med vanilj eller chokladglass.


Den största GB-glassen hette Storstrut och den var verkligen gigantisk, vaniljglass doppad i mörk choklad. Den bamsingen valde jag bara när jag liksom inte skämdes för mig, när jag var tillsammans med mormor exempelvis. Min favorit var ändå Tip-toppen, mums, den där fluffiga nougatdanken i mitten och sega rispuffar under ljus choklad! När jag ville spara lite på betalarens tillgångar valde jag Nogger eller GB-sandwich istället och var det riktig budget så blev det en Vaniljpuck (som egentligen var till för småglin att mumsa ansiktet i). Undrar vart Lakritspucken håller hus? Kanske kom den senare. Planschen är från 1980.

Kolla tavlan vi fyndade på Fyndlagret! Älskar den! Att någon sytt den. Att den väcker ljuva, halvt suddiga, förnimmeler från min barndom. Minnen från mysgula och institutionsgröna dagis- och skolkorridorer. Enda problemet med detta konstverk är att det är svårplacerat. Om jag känner mig själv rätt så slutar det - lite tragiskt får man väl säga i det här fallet - med att jag inreder hela vardagsrummet så att det matchar tavlan.

Denna orange ger en känsla av gardinerna i aulan på högstadieskolan. Det där vävda ull/kanvastyget som var så populärt på sjuttiotalet (och som hängde kvar i 20 år i skolan). I taket på aulan dinglade gigantiska, runda rislampor - som enorma kinapuffar doppade i mjölk. Golvet var fiskbensmönstrad parkett. Det var en vacker lokal, salen där vi samlades för att höra vuxna berätta om hur dåligt det var att ägna sig åt hasch och osyddat sex.

I dag är Hagalundsskolan nedlagd, står gapande tom och öde. Övergiven och sviken är hon, av elever som blev kunder och valde icke-kommunala alternativ som lockat med behändiga lap-toppar, lättförtjänta betyg, pommes frites till lunch var dag - mot betalning av stinn skolpenningpung (pengar den enskilde inte ser, men som sannerligen står högt i kurs) och dessutom ofta till det dyrare priset av en framtid av okunskap.

Vi är unika i världen, med det att vi pumpar in mångmiljonbelopp av våra gemensamma tillgångar, till vilken riskkapitalist som helst som vill leka skola och tjäna storkovan på värnlösa barns behov av kunskap. Vi håller på att outbilda en hel generation. Ja, eller en del av den generationen. Den delen som inte vet att de ska välja (och därför inte har ett val) och som blir kvar i den tyvärr alltmer urholkade kommunala skolan. Eller den delen som inte har förmåga eller förutsättningar att välja "rätt" och därför väljer fria skolor som frestar med meningslös bling-bling (som "säljer"), men som drivs av profithungriga entreprenörer som dessvärre inte kan erbjuda eleverna några vettiga lärdomar. Sedan finns det ju så klart de barn (föräldrar) som har alla möjligheter att välja "rätt" skola. De barnen går det säkert bra för. Kasnke utgör denna grupp ungefär 30 % av alla barn i Sverge.


Av någon anledning kommer jag att tänka på detta välkända poem:

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.


Nils Ferlin, Infall, 1933.





Se programserien: "Världens bästa skitskola", i URplay.

I bland känner jag mig som barbapappa inklämd i en slimmad catsuit, ploppade upp i min hjärna när jag halkade på den glashala och snöpudrade vägen till jobbet i morse. Kanske berodde det på den åtsmitande jackan, kanske på yrkesrollen. Kanske var det lite av bådadera. Vissa kostymer är svåra att bära.

Såg Stefan Sundström i en dokumentär som hette: "Undvik räta vinklar" och kom på att jag glömt hur mycket jag älskar honom! Måste återuppta dyrkan. Oturligt att han just nu har sabbatsår. 

Stefan har anammat det hållbara existerandet och lever lite som ett snällt troll i ett hus vid skogens slut, med solceller på taket, frigående höns och tomat- och tobaksodlingar i trädgården. Nu frågar du dig: men vad är det egentligen för skillnad mellan Steffe och Shirly Maclaine? Båda lever de långsiktigt med alternativa energikällor och självförsörjning på tomten, samtidigt som de profiterar duktigt på sin politiska/andliga övertygelse och sin (priviligerade) livsstil. Men det finns en avgörande skillnad mellan dessa två - Stefan tjänar inga pengar på sina skivor (senaste plattan inbringade åtta tusen kronor i reda pengar) och han framför sina, minst sagt, kontroversiella proggvisor på bibliotek, på fackföreningssammankomster, på torg och på små visfestivaler (trots att han hans populäritet inte är helt obetydlig) - för att gå runt, för att överleva - men främst för att väcka tankar, opinion - ja, till och med revolution! Och mitt i allt verkar han prestigelös och ödmjuk och godhjärtad.

Sedan har Stefan skrivit en bok om hur man odlar biodynamiskt och lever hållbart (vilken säkert inte heller resulterade i några större realiserbara tillgångar för honom). Det känns att själva budskapet är viktigast för Stefan och inte att tjäna pengar på att förmedla det. Han är tydligt och genuint passionerad för saken - en sann idealist! Därmed tillhör han, beklagansvärt nog, en utrotningshotad art, i denna värld av individuella val och jagiska massfixeringar vid egentligen värdelös lappri.  Polerad fysionomi, materiell rang, högriskfonder i asien - sådan skit.


Stefan i dynghögen

Igår såg jag Uppdrag granskning, eller UG som Janne J, lite hybriskt, kallar det. FN, UD, JO - många betydelsefulla samhällsinstanser heter sina initialer - nu också UG. "UG - den sista kontrollfunktionen, den lilla människans yttersta skyddsnät - your saviour in the nöd". Kanske är det sant - massmedia brukar ju kallas Den tredje makten (vilka de andra två är har jag ingen aning om, ha ha).

Till saken. I gårdagens avsnitt visades ett reportage om förlösta kvinnor som, på grund av okunskap och nonchalans inom förlossningsvården, tyvärr spruckit från slidan hela vägen till daimkrysset. Följderna av denna skada verkar tyvärr vara fruktansvärt fyskskt och psykiskt smärtsamma för de drabbade. Kvinnors specifika medicinska åkommor är tyvärr ingen prioritet inom sjukvården direkt och de stackars kvinnor som tyvärr fått sina underliv totaldemolerade till följd av brister i kunskap och rutiner omkring hur ett barn skall födas fram på mest skonsamma sätt, blir avfärdade med att de inte ska klaga så mycket. 

Vilken tur att deras män, som kanske förvägras sexuellt umgänge med anledning av den genitala situationen, har möjlighet att hitta en annan kvinna att förlusta sig med. Annat vore det om detta var ett problem som, om än indirekt, drabbade karlar. Då skulle det lyftas upp - barnmorskor, sköterskor och läkare skulle utbildas och rutiner skulle ändras i ett nafs.

Inom sjukvården förhåller det sig så att personer med externt känsorgan får all tillbörlig hjälp de behöver när de drabbats av sjukdomar eller skador, medan den andra halvan av befolkningen, vars medicinska problematik och symtom avviker från det normala, tyvärr blir avfärdade som överkänsliga och gnälliga och hänvisas till värktabletter och döden i värsta fall. Tyvärr. Vet du, när jag tänker på det här, då blir jag verkligen ASFÖRBANNAD!