Ämnet för D-uppsatsen
Indisk legend om tre blinda män som var och en skulle beskriva en elefant
Den första mannen, som kände på snabeln, sade: ”Det känns som en orm”.
Den andre mannen, som försökte omfamna det stora djurets ena ben, hävdade att det var ett träd.
Och den tredje mannen som kände på elefantens sida, sade:” Nej, jag tror det är en vägg.”
Var och en hade rätt på sitt sätt, men ingen av dem kan förstå eller beskriva hela elefanten.
Vi är alla blinda och känner bara på den kroppsdel vi tilldelats att fokusera på. Det blir aldrig hela elefanter.
Två tungor
http://www.youtube.com/watch?v=CK6sQno7WOk
Jag innbillar mig att denna underbert vackra Fred Åkerström-visa (här tolkad av Sofia Karlsson) ökar min förståelse för hur det kan vara att vara beroende av gift som skiljer från livet och verkligheten, som sliter från kärleken och det verkligt goda i tillvaron. Det ljuvliga och lömska giftet - så underbart och så förrädiskt, förödande. Kluvenheten. Att slitas mellan det vardagliga, det normala och accepterade och den förtjusande intensiteten i "underbart är kort".
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din
Allting gott i livet kan bli till ondo. Det mesta får en bitter eftersmak, överdoserat. Som min halsbränna i morse, efter en myskväll med mängder av snask. Cornelis uttrycker det såhär: "Ty om man dricker det utan sans, förlorar det all sin forna glans - och man får kvar en tom flaska - och bittra tårar och aska". Egentligen gäller det nog allt, men framför allt själva livet, tiden. Allting vi givits till låns bör hanteras med varsamhet.
Jag innbillar mig att denna underbert vackra Fred Åkerström-visa (här tolkad av Sofia Karlsson) ökar min förståelse för hur det kan vara att vara beroende av gift som skiljer från livet och verkligheten, som sliter från kärleken och det verkligt goda i tillvaron. Det ljuvliga och lömska giftet - så underbart och så förrädiskt, förödande. Kluvenheten. Att slitas mellan det vardagliga, det normala och accepterade och den förtjusande intensiteten i "underbart är kort".
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.
Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.
Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din
Allting gott i livet kan bli till ondo. Det mesta får en bitter eftersmak, överdoserat. Som min halsbränna i morse, efter en myskväll med mängder av snask. Cornelis uttrycker det såhär: "Ty om man dricker det utan sans, förlorar det all sin forna glans - och man får kvar en tom flaska - och bittra tårar och aska". Egentligen gäller det nog allt, men framför allt själva livet, tiden. Allting vi givits till låns bör hanteras med varsamhet.
SKAMMEN
Det är svårt att vara ny. En millíon saker att lära sig och hålla reda på. Alltid lika smärtsamt obekvämt innan man funnit sig till rätta i arbetsgruppen och i den nya tillvaron. Någon kväll har jag gråtit mig till sömns, eftersom jag känner mig så dum och korkad och olärd och till råga på allt förhållandevis och obefogat högavlönad (ja, jag förhandlade till mig lite mer än ingångslön). Det är skammen över att jag inte lär mig tillräckligt fort. Över att inte prestera tillräckligt. Över att inte leva upp till (de egna) kraven. Över att känna sig som en börda och inte som en tillgång.
Och plötsligt erinrar jag mig just hur det kändes när jag var skolbarn och utreddes och utvecklades (?) En trappa upp, hos speciallärarinnan S (som var snäll, det bör understrykas). Skammen, nästan förnedringen, när namnen på dem som skulle till En trappa upp, ropades upp inför hela klassen. Speciallärarinnan S hade hårdinplastade läskort med hundratals tryckta ord, som skulle läsas upp i en jämn och stakningsfri följd. Ord som var för sig, varsamt intagna, utgjorde en bild, en innebörd - men som under press inte ville ta någon som helst form. Det var, och är, rädslan för att göra fel och det patologiska kontrollbegäret som liksom paralyserar min förmåga att registrera och bearbeta inkommande information och katalysera den till insikter och helheter. Jag var nog över tio år gammal innan jag läste från kortet utan att haka upp mig. Kanske fixade jag det aldrig riktigt. Kanske skulle jag inta klara kortet heller idag - och det skulle indikera: inlärningssvårigheter, eller något sådant. Eller så är jag bara ny på jobbet och frustrerad. Ja, ja. Jag har bara varit där i två veckor...Men jag hoppas att det känns bättre snart. Att jag skaffar mig kontroll över läget.
Jag lyssnar mycket på Allan Edwall nu. Älskar hans träffsäkra och dovt humoristiska satir. Edwalls folkmusikinspirerade visor skildrar ofta samhället ur den lilla, fattiga och utslagna människans synvinkel.
En skitbralåt (som inte får missuppfattas som ett uttryck för förakt för människor med alkoholmissbruk, eller uppgivenhet inför alkoholproblematik, utan måste förstås som djuplodande kritik mot det kapitalistiska etablisemanget), går så här:
Rehabilitering
Goddagen på dig socialinspektris.
Jag är en orehabiliterad kis.
Var god att begagna din status och makt
att ge mig med tillvaron någon kontakt.
Jag tackar och bockar för tvåhundra spänn
ej mycket det botar, det har jag på känn,
men gesten var vänlig, så tack du ändå
och allt vad man önskar kan man aldrig få.
Goddagen på dig du systemexpedit.
Från det sociala jag skyndat mig hit.
Jag önskar mitt vårdnadsbidrag bruka opp
till gagn för din kassa, till tröst för min kropp.
Jag tackar och bockar för ditt fluidum
för kortvarig lycka och delirium.
Hav tack för din service och praktiska stöd
till oss konsumenter av flytande nöd.
Goddagen på dig du konstapel och snut.
Här ser du en gosse som du sett förut.
Förlåt att jag fläckar vår prydliga stad.
Om du vet nåt bättre, så blir jag glad.
Jag tackar och bockar för din assistans
att stadigt mig lämpa uti ambulans
och forsla mig hän emot närmsta akut
där dom känner till mina brister fördjupt.
Sedan går den ett varv till och slutar med:
Goddagen du prydlige entreprenör
som entreprenerar vad friden berör.
Säg, har du en låda att vila uti
som passar min bräckliga anatomi.
Av hela min skrumplever tackar jag er
för slutemballaget av präktig fanér.
En drucken lekamen med helnykter själ
nu säger till alla sitt tack och farväl.
Och plötsligt erinrar jag mig just hur det kändes när jag var skolbarn och utreddes och utvecklades (?) En trappa upp, hos speciallärarinnan S (som var snäll, det bör understrykas). Skammen, nästan förnedringen, när namnen på dem som skulle till En trappa upp, ropades upp inför hela klassen. Speciallärarinnan S hade hårdinplastade läskort med hundratals tryckta ord, som skulle läsas upp i en jämn och stakningsfri följd. Ord som var för sig, varsamt intagna, utgjorde en bild, en innebörd - men som under press inte ville ta någon som helst form. Det var, och är, rädslan för att göra fel och det patologiska kontrollbegäret som liksom paralyserar min förmåga att registrera och bearbeta inkommande information och katalysera den till insikter och helheter. Jag var nog över tio år gammal innan jag läste från kortet utan att haka upp mig. Kanske fixade jag det aldrig riktigt. Kanske skulle jag inta klara kortet heller idag - och det skulle indikera: inlärningssvårigheter, eller något sådant. Eller så är jag bara ny på jobbet och frustrerad. Ja, ja. Jag har bara varit där i två veckor...Men jag hoppas att det känns bättre snart. Att jag skaffar mig kontroll över läget.
Jag lyssnar mycket på Allan Edwall nu. Älskar hans träffsäkra och dovt humoristiska satir. Edwalls folkmusikinspirerade visor skildrar ofta samhället ur den lilla, fattiga och utslagna människans synvinkel.
En skitbralåt (som inte får missuppfattas som ett uttryck för förakt för människor med alkoholmissbruk, eller uppgivenhet inför alkoholproblematik, utan måste förstås som djuplodande kritik mot det kapitalistiska etablisemanget), går så här:
Rehabilitering
Goddagen på dig socialinspektris.
Jag är en orehabiliterad kis.
Var god att begagna din status och makt
att ge mig med tillvaron någon kontakt.
Jag tackar och bockar för tvåhundra spänn
ej mycket det botar, det har jag på känn,
men gesten var vänlig, så tack du ändå
och allt vad man önskar kan man aldrig få.
Goddagen på dig du systemexpedit.
Från det sociala jag skyndat mig hit.
Jag önskar mitt vårdnadsbidrag bruka opp
till gagn för din kassa, till tröst för min kropp.
Jag tackar och bockar för ditt fluidum
för kortvarig lycka och delirium.
Hav tack för din service och praktiska stöd
till oss konsumenter av flytande nöd.
Goddagen på dig du konstapel och snut.
Här ser du en gosse som du sett förut.
Förlåt att jag fläckar vår prydliga stad.
Om du vet nåt bättre, så blir jag glad.
Jag tackar och bockar för din assistans
att stadigt mig lämpa uti ambulans
och forsla mig hän emot närmsta akut
där dom känner till mina brister fördjupt.
Sedan går den ett varv till och slutar med:
Goddagen du prydlige entreprenör
som entreprenerar vad friden berör.
Säg, har du en låda att vila uti
som passar min bräckliga anatomi.
Av hela min skrumplever tackar jag er
för slutemballaget av präktig fanér.
En drucken lekamen med helnykter själ
nu säger till alla sitt tack och farväl.
År 2000
Nu började jag fundera på vad jag hade för mig tisdagen den 22 februari år 2000 (se tidigare inlägg). Just den dagen kan jag inte minnas förstås, men det året - det första året på det nya milleniet.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Det var en svår tid i mitt liv, till följd av en olycklig kombination av personliga tragedier och dåliga val. Ett och ett halvt år tidigare hade jag förlorat min mor till kräftan. Den sorgen var kanske ovanligt svår, eftersom jag inte omfamnade den, utan slog den ifrån mig - bepansrade mig med bedövande hat. Jag kunde inte förlåta mamma för att hon, några år innan hon dog, lämnade mig och mina systrar för sina drömmar. Jag kunde inte förlåta henne för min ensamhet. Jag kunde inte förlåta henne för att hon lämnat jorden innan vi hunnit finna vägen tillbaka. Min armering var blott slarviga bandage och smärtan byttes till oro och oron blev till ångest och ångesten var som att andas genom ett sådant där jättetunt sugrör.
Jag var 21 år gammal år 2000 och tillsammans med en många år äldre, dålig man. Han hade spelproblem och ibland misstänkte jag att han höll på med någon form av skumraskaffärer. Ett tag gömde han en diamantring i mitt låsbara vintrinskåp, så mycket vet jag. Han var inte särskilt snäll och jag var blottad och sårbar, en flicka söndrig inuti och ur funktion. Han sårade och söndrade mig än mer på in- och utsidan.
Det året hamnade jag i alla problem en vuxen människa kan hamna i. Och det var destruktivt på alla sätt och vis...Jag vet hur det känns att vara barskrapad, att känna sig hungrig och förvirrad. Jag vet hur det är att känna sig jagad, att rädas posten, att vara skräckslagen för dörrklockan, att veja för blickar. Och jag känner betydelsen av sann ensamhet, isolering - tomhet. Den val-lösa tillvaron känner jag till.
Skammen är jag bekant med. Den outhärdliga, kroniska skammen som kröker ryggen, grumlar blicken - den skam som gnager, bankar och slår - förlamar och förslavar. Min skam gick, och går, hand i hand med en sorts förvriden stolthet. Då menar jag inte den stolthet som uppstår när man vunnit ett fint pris för enaståede prestationer - nej, jag syftar på den stolthet som gör det omöjligt att be om hjälp, när man verkligen behöver det. Den stoltheten.
Någon, sittandes på en högre stol, provocerade, klassificerade och diagnostiserade mig och mitt lidande, då år 2000. Jag fick lära mig den känslomässiga innebörden av hjälplös, hopplös - värdelös - och agerade naturligtvis därefter. Men genom en allmän telefon, belägen i änden av en lång korridor, utbyttes ömsinta ord och smiddes ljus framtid.
Hopp slog rot och växte. Sedan, år 2001, flyttade jag åttio mil norrut. Det obestridligt bästa jag någonsin gjort i mitt liv, flykt eller ej. Sedan började jag fixa, reparera de praktiska, de relationella och de känslomässiga skadorna jag ådragit mig och andra genom att leva. Och jag jobbar fortfarande på det. Det är ett vidunderligt åtagande, detta att vara människa.
Jag har allting, och alla människor som passerat min väg, att tacka för den jag är idag.
Tågbiljetten
Hittade idag ett ställe kallat Fyndlagret. Och fynd fanns där i mängder! Välbevarad femtiotalsinteriör för småpengar, spännande oljemålningar, krimskramisgt såväl som stilfullt porslinsgods och böcker - massor av böcker. Jag köpte tre böcker jag redan avvekrat, men inte äger alls eller i inbunden form. Jag är sådan, håller mig till det jag känner till och tycker om. Vissa godingar/klassiker har jag läst både två och tre gånger. Ibland finner jag någon ny författare att lägga på favoritlistan och då läser jag allt han eller hon skapat. Det där första urvalet av ny favorit brukar gå till som så att jag står vid en pockethylla och väljer det mest intressanta/färggranna omslaget eller den mest tilltalande titeln. Ibland blir det rätt, men lika ofta blir det fel och då har det inte kostat mer än under hundralappen, bortkastad tid och eventuellt lite besvikelse. I bland föjer jag andras rekommendationer - om det inte gäller Marklund, Läckberg eller någon illa skriven misslyckad-barndom-biografi förstås. (Svåra bandomar får jag ändå, varje dag anar jag dess skuggor i uredningar och beräkningar. Det är väl en himla tur att någon kommit på att det_aldrig_är_för_sent_att_få_en_lycklig_barndom.)
I ett av dagens fynd (20 kr) fann jag ett annat fynd, en SJ-tågbiljett, som satte sprätt på fantasin. Vem har ägt detta färdbevis och använt det som bokmärke? Vem åkte X 2000, i ekonomiklass, från Stockholms central till Sundsvall klockan 19.55 den 22 februari år 2000? Vem satt där i vagn 6, plats 2, denna tisdagkväll och såg landskapet svischa förbi och förändras från grått till vitt, från platt till vågigt, från stimmigt till rofyllt? Vem klev av i Sundsvall den natten? Och vem slutade läsa ett sådant litterärt mästerverk redan på sidan 256?
På baksidan av biljetten får vi en liten inblick i personens månatliga utgifter. Och med hjälp av den ledtråden föreställer jag mig en familjemor på väg hem till norrland från en konferens, eller ett shoppingäventyr i huvudstaden. En kvinna som ängslas lite över ekonomin och funderar över hur det ska bli när räkningarna girigeras om en vecka - nu när hon haft spenderarpantalongerna på under den gångna storstadshelgen?
Boken som innehöll biljetten såldes kanske till loppisen när familjen rensade skräp inför flytten till radhuset. Flytten som blev nödvändig efter den tredje ungen, sladdisen som kom elva år efter den senaste. Eller kanske var det försäljning i samband med den tragiska skiljsmässan som inträffade med anledning av hustruns patologiska shoppande, eller till följd av uppdagandet av det faktum att hon under flera år haft en hemlig latin-älskare som heter Juan och bor i Stockholm.
Vem tror du att det var? Det är bra att låta tankarna vandra ibland. Det väcker kreativiteten.
I ett av dagens fynd (20 kr) fann jag ett annat fynd, en SJ-tågbiljett, som satte sprätt på fantasin. Vem har ägt detta färdbevis och använt det som bokmärke? Vem åkte X 2000, i ekonomiklass, från Stockholms central till Sundsvall klockan 19.55 den 22 februari år 2000? Vem satt där i vagn 6, plats 2, denna tisdagkväll och såg landskapet svischa förbi och förändras från grått till vitt, från platt till vågigt, från stimmigt till rofyllt? Vem klev av i Sundsvall den natten? Och vem slutade läsa ett sådant litterärt mästerverk redan på sidan 256?
På baksidan av biljetten får vi en liten inblick i personens månatliga utgifter. Och med hjälp av den ledtråden föreställer jag mig en familjemor på väg hem till norrland från en konferens, eller ett shoppingäventyr i huvudstaden. En kvinna som ängslas lite över ekonomin och funderar över hur det ska bli när räkningarna girigeras om en vecka - nu när hon haft spenderarpantalongerna på under den gångna storstadshelgen?
Boken som innehöll biljetten såldes kanske till loppisen när familjen rensade skräp inför flytten till radhuset. Flytten som blev nödvändig efter den tredje ungen, sladdisen som kom elva år efter den senaste. Eller kanske var det försäljning i samband med den tragiska skiljsmässan som inträffade med anledning av hustruns patologiska shoppande, eller till följd av uppdagandet av det faktum att hon under flera år haft en hemlig latin-älskare som heter Juan och bor i Stockholm.
Vem tror du att det var? Det är bra att låta tankarna vandra ibland. Det väcker kreativiteten.
komplementet
För att liksom balansera upp mitt radikala vänsterförfarande, leker jag femtiotalsfru ibland. Jag gillar att ägna mig åt små privata rollspel på fritiden. Fly en stund från den ofta grå vardagen. Detta skådespel innebär att jag: lagar ambitiös husmanskost och hittar på nya exotiska recept, stryker våra kläder omsorgsfullt och bakar gifflar. Gifflar i mängder. Och det är avkopplande, arbetet med händerna.
Just de här innehåller mandelmassa och äpple.
Just de här innehåller mandelmassa och äpple.
Årets bästa månad
Nu är den underbara hösten här! Och det på riktigt. Solen skiner men orkar inte värma. Frosten biter tag i det sorglöst optimistiska sommargräset. Luften känns frisk. Det ryker ånga när man andas.
Kameran i min nya flashiga telefon fungerar okej som dokumenterare.
Över sidsjön låg morgondimman som en rök...
Vid norrsidan hade dagen ännu inte vaknat...
Älskade, underbara oktober!
Kameran i min nya flashiga telefon fungerar okej som dokumenterare.
Över sidsjön låg morgondimman som en rök...
Vid norrsidan hade dagen ännu inte vaknat...
Älskade, underbara oktober!
Röda skolan
En morgon i förra veckan väcktes jag av telefonen. Det var en chef på socialtjänsten här i stan. Han verkade vara i desperat behov av arbetskraft och hade gärna sett mig i tjänst från och med dagen därpå, om jag inte just då befunnit mig i Umeå för att genomföra intervjuer med socialtjänstfolk, med anledning av den lilla D-uppsatsen. Så, på måndag kan ni say hello to socialsekreterare Linda på mottagningsenheten.
Umeå universitet i mitt hjärta! En/flera aktivist/er hade klistrat fast små lappar med tänkvärda budskap på dörrposterna till åtminstone två ingångar till centrala byggnader på campus. Jag anar att vi hade kunnat hitta fler subtila meddelanden om vi tagit oss tid att låte blickarna söka. Tillsammans bildade de, tillsynes oansenliga anslagen, en helhet som bekänner universitetets - eller åtminstone en/flera student/ers (slipsnisse-to-be-studenter exkluderade förstås) - färg.
F berättar att det ryktas om att universitetetspersoner på sjuttiotalet "samarbetade" med ryska underrättelsetjänsten och att vissa professorer och forskare därför granskades av svensa säkerhetspolisen. Kanska driver han med mig, maken. Men det skulle inte förvåna mig om det är sant. Umeå universitet har alltid haft en tydlig vänsterprofil.
MEN - det är väl förenligt med högre utbildning och intelltektualitet i allmänhet, att tänka: samhällsstrukturer, gemensamt ansvar, och långsiktiga lösningar som gynnar flest möjliga människor? Jag tror inte att det samhälle kan överleva i längden, som inte sätter kollektiva intressen framför individuella. I en värld av egoister växer orättvisorna och nöden och döden. Och slutligen är konflikterna, krigen, åtskilliga och fullständigt förödande. Alltså - insikten om de sambanden är inte kvantfysik direkt.
På ingången till Universum, bredvid bankomaten...
I ögonhöjd på dörrposten till humhuset. Ingången mittemot Lindellhallen.
Undret Stevie
Promenerade under ensidiga lönnträdsalléer som förärats tusen nyanser i guld och rött - lyssnandes till den lokala radiostationen som spelade Stevie Wonder. You are the sunshine of my life. Jag blir så glad! Det är någonting med hans musik, även i de låtar som bär stänk av svärta, som väcker ett innerligt välbehag hos mig. Jag antar att det är själen i soulen, som gör det.
Jag har inte varit på så värst många konserter i mitt liv, men Stevie har jag hört och sett lajv. Han spelade på stadion i Stockholm för några år sedan och morfar, som arbetade extra i spärrarna, sneakade in mig och min moster genom de gnisslande snurrgrindarna.
Stevie framförde alla sina hopplöst sönderspelade hitlåtar, alltjämt svajandes på platsen. Det såg ut som att han var fastnitad i scengolvet och att han därför kunde slappna av och vagga. Nej, han liksom kroppssurfade lite på musikens vågor bara.
Någon gång efter rungande applådsalvor, kanke efter I just called to say I love you, eller Isn't she lovely, sade han: "Thank you, Schwizerland". Och då tänkte jag att det nog måste vara ganska trist att resa runt i världen utan att kunna se sig omkring.
Lite onödigt vetande:
Stevie, eller Steveland, som är hans fullständiga namn, föddes i Michigan 13 maj 1950.
Steveland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt. Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder , som han kallades, sin första stora hit med Fingertips.
1970-talet var Stevies glansperiod då han gav ut några av sina mest populära låtar: "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As". Det finns ofta politiska (regimkritiska) budskap i hans musik från den där tiden.
På åttiotalat blev han mer kommersiell (och tappade omdömet litegrann) vilket bland annat resulterade i I just called to sat I love U. Sedan åttiotalet har han inte gjort så mycket ny musik. Kanske har han försörjt sig på royalties (vet inte hur det stavas - uttalas: rojaltis).
2006 spelade och sjöng han tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore.
Han uppträdde under flera tillfällen till stöd för Barack Obama under dennes presidentvalskampanj.
2009 framträdde han på Michael Jacksons begravning där han sjöng sin tidiga 1970-talsballad "Never Dreamed You'd Leave in Summer".
Världstenoren Luciano Pavarotti lär ha omtalat Stevie som "ett stort musikaliskt geni".
Ja, jag blir i alla fall hemskt glad och lycklig av hans musik!
Jag har inte varit på så värst många konserter i mitt liv, men Stevie har jag hört och sett lajv. Han spelade på stadion i Stockholm för några år sedan och morfar, som arbetade extra i spärrarna, sneakade in mig och min moster genom de gnisslande snurrgrindarna.
Stevie framförde alla sina hopplöst sönderspelade hitlåtar, alltjämt svajandes på platsen. Det såg ut som att han var fastnitad i scengolvet och att han därför kunde slappna av och vagga. Nej, han liksom kroppssurfade lite på musikens vågor bara.
Någon gång efter rungande applådsalvor, kanke efter I just called to say I love you, eller Isn't she lovely, sade han: "Thank you, Schwizerland". Och då tänkte jag att det nog måste vara ganska trist att resa runt i världen utan att kunna se sig omkring.
Lite onödigt vetande:
Stevie, eller Steveland, som är hans fullständiga namn, föddes i Michigan 13 maj 1950.
Steveland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt. Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder , som han kallades, sin första stora hit med Fingertips.
1970-talet var Stevies glansperiod då han gav ut några av sina mest populära låtar: "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As". Det finns ofta politiska (regimkritiska) budskap i hans musik från den där tiden.
På åttiotalat blev han mer kommersiell (och tappade omdömet litegrann) vilket bland annat resulterade i I just called to sat I love U. Sedan åttiotalet har han inte gjort så mycket ny musik. Kanske har han försörjt sig på royalties (vet inte hur det stavas - uttalas: rojaltis).
2006 spelade och sjöng han tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore.
Han uppträdde under flera tillfällen till stöd för Barack Obama under dennes presidentvalskampanj.
2009 framträdde han på Michael Jacksons begravning där han sjöng sin tidiga 1970-talsballad "Never Dreamed You'd Leave in Summer".
Världstenoren Luciano Pavarotti lär ha omtalat Stevie som "ett stort musikaliskt geni".
Ja, jag blir i alla fall hemskt glad och lycklig av hans musik!
Religiösa funderingar
Visst syns det som att det lilla trädet stänker guld på det ännu frodigt gröna gräset?
Sådan skönhet. Det är nästan så att jag vågar tro att det är detta Gud (eller, åtminstone psalm-författaren) menar med lust och fägring stor. Och att det är hösten som är naturens klimax, det skådespel hela resterande året syftar till. Men det känns inte rätt, kanske eftersom jag, liksom de flesta andra i västvärlden, drillats att älska ungdom. Att det nyskapade ungdomliga är det eftersträvansvärda, och meningen med hela skapelsen. Fast hösten är ändå vackrast!
Jag såg ett ångestframkallande avsnitt av Vetenskapens värld, där det förkunnades att alltsammans utvecklas från ordning till kaos. Enligt vetenskapen föds, åldras och dör precis allting - skoningslöst och oåterkalleligt. Och i universum uppstår inga nya stjärnor, de slocknar en efter en och tänds aldrig igen. Om miljoner år är hela kosmos ett enda stort svart hål. Människokroppen, hus och byggnader, asfalterade vägar - är i begynnelsen nytt, men åldras och förtärs från första dagen. Ett gediget underhåll kan förlänga livsängden för material avsevärt, men tillsist måste asfalten bytas ut och hus rivas. Tillslut måste människan - rynking, insjunken och förmodligen kraftigt medicinerad - dra sitt sista väsande andetag.
Men jag tänker - lite hoppfullt - att förekomsten av årstidsväxlingar motbevisar den där kaosteorin. Naturen föds på nytt varje vår, knoppas, mognar, blommar, förökar sig, vissnar, blir till näring och växtkraft inför nästa vår. Är det då omöjligt att det föds nya stjärnor gågon gång någonstans? Är det då omöjligt att människolivet, eller själva essensen av det som är en människa - vad det nu är - också är cykliskt, att själen föds på nytt? Fast rent vetenskapligt kanske vår reproduktion är cykeln, pånyttfödelsen, "årstiderna". Man föds, blir könsmogen, förökar sig, åldras och dör. Men, nej, det orkar jag inte tro, för jag vill leva kvar i villfarelsen om min egen förträfflighet, i övertygelsen om att det finns ett egenvärde i att bara leva. Så är det nog att vara människa, att drömma och hoppas.
Nä, nu ska jag göra kycklinggryta med äpple och rosmarin. Den är go'.
Skärgårdskryssning
Igår kväll kryssade jag och F några timmar på en båt som tog oss runt Alnön. En utmärkt skärgårdsbuffé serverades och kvällen bjöd på fin underhållning och vacker havsutsikt. Ett sådant lagomt fredagsnöje för två trettioplussare som inget hellre vill än att äta gott och njuta av lugnet.
Solnedgången
Och vi gillar att åka båt. Havsbrisen. Den öppna friheten.
Egentligen gillar jag fjällen mer - frestas av känslan av att ha nått "slutet" - dimhöljda snöbeklädda berg - naturens murar mot havet. Gränsen mot avgrunden, gillar jag att tänka - att bakom bergskammarna är intet - som att intet, inte också det - bestod av atomer och molekyler. Det mest paradisiska på jorden är när alltet upplevs ha en ände. När kosmos besegrats, tämjts att rymmas i ett människosinne. Det öppna och ofamnade havet ter sig lite väl oöverskådligt, oändligt och okontrollerat för min smak...
Fast i sund, fjärdar, vikar och längst hjärtskärande vackra skärgårdar går det verkligen an. Havet.
Visst blir det fint med lite blått filter..
Allt blir mycket bättre med blått filter
På vägen ut ur sundet passerade vi fabriken jag drömmer om. Fabriken jag nästan skulle vilja arbeta i - just by the look of its face. Se tidigare inägg.
Solnedgången
Och vi gillar att åka båt. Havsbrisen. Den öppna friheten.
Egentligen gillar jag fjällen mer - frestas av känslan av att ha nått "slutet" - dimhöljda snöbeklädda berg - naturens murar mot havet. Gränsen mot avgrunden, gillar jag att tänka - att bakom bergskammarna är intet - som att intet, inte också det - bestod av atomer och molekyler. Det mest paradisiska på jorden är när alltet upplevs ha en ände. När kosmos besegrats, tämjts att rymmas i ett människosinne. Det öppna och ofamnade havet ter sig lite väl oöverskådligt, oändligt och okontrollerat för min smak...
Fast i sund, fjärdar, vikar och längst hjärtskärande vackra skärgårdar går det verkligen an. Havet.
Visst blir det fint med lite blått filter..
Allt blir mycket bättre med blått filter
På vägen ut ur sundet passerade vi fabriken jag drömmer om. Fabriken jag nästan skulle vilja arbeta i - just by the look of its face. Se tidigare inägg.
Ortvikens pappersbruk
Men det är så vackert, Ortvikens pappersbruk! Inuti arbetar 870 människor med att förvandla norrländska granar till papper. Undrar hur de gör. Kanske trycker de på sådana där ödesdigra gröna och röda kanppar, som skurkarna i bondfilmerna. Här produceras i alla fall tonvis med papper varje år. Papper att trycka viktiga tidningsnotiser på, att nedteckna minnesvärda sagor och berättelser på, att måla vackra akvareller på, att torka sig i ändan med. Jag vet inte vad slags papper man tillverkar, men jag är fullkomligt fängslad av fabriken - av dess ståtliga exteriör åtminstone.
