Första dagarna i det verkliga livet
Men det retar mig att jag nu också måste plugga annat. Och jag måste börja. Måste börja fortsätta med sommarkursen. Jag brukar inte låta saker ligga. Jo, det brukar jag, men bara så pass länge att jag faktiskt hinner slutföra projektet inom tidsramarna. Jag har hittills aldrig varit sen med ett skolarbete. Men nu är jag det. Och det är skit.
Är med i en bokslukarcirkel och första boken på agendan är: "Porr, Horor och Feminister", av någon "forskare" som påstår sig ha funnit den_lyckliga_horan. Ska bli spännande det här.
Efter skolan i dag tog jag och F en promenad och hälsade på B på boendet. Hon verkade må gott. Hon log och var glad. Vi såg reprisen av när folkpartiledaren blev grillad i SVT. Jag tycker att Björklund gav ett samlat intryck. Borgarministrarna har ett självsäkert och lite avmätt sätt som tyvärr kan inge förtroende och (falsk) trygghet hos den lite velige väljaren.
Det är naturligtvis mycket bättre med politiker som brinner, som har visioner om kollektivism och så vidare. Men det är svårt att sälja in solidaritetens och jämlikhetens principer i ett alltmer individualistiskt samhälle där flertalet vet att många bäckar små (femtonhundra konkreta extrakronor i plånboken i månaden) blir till en hel å (en fyrtiotums plasmateve, en resa till fjärran östern etc.), och inte orkar (eller vill) bry sig om att "Bärs-Berra" saknar fem tänder i överkäken (för han är ansvarslös som inte har borstat tänderna ordentligt ju).
Mona är lite knakig, sned och vind på något vis och framförallt blek och trist. Hoppet ligger på Ohly eller Wetterstrand. Jag tror mest på Wetterstrand, gällande retoriken.
Hoppet
Spansk doftsensation
Festen i gårkväll var sjukt rolig! Vi åt en fantastisk trevåningstårta med browniebotten och blåbärsmousse på BV, hallonmousse på vån. 1 och någon trevlig röra högst upp. Jag hann prata med en massa trevliga och intressanta människor och dansa vanligt, Janefält-gympa, dansa flygvärdinnedansen, dricka ohälsosamt mycket sangria och avhandla livets stora frågor framåt småtimmarna.
Framåt ettiden bjöd N på bottenskapet i sangriabålet. Åh, tänkte jag, lustigt att det ser ut som korvgryta, vegetarisk korvgryta - och slukade tjugo stycken alkoholindränkta apelsinskivor i en hast. I dag tränger den kryddiga sangriadoften ut genom porerna och blandas med den mallorcanska krämodören från håret till en helt igenom spansk doftsensation, men som känns allt annat än angenäm i kombination med smärtbältet över ögonbrynen.
Efter två blev det politik på agendan. Så sent var det bara liktänkande kvar och det är faktiskt mysigt när alla tycker typ lika. Vid kvart i fyra tog jag en taxi hem. Killen som körde var obese. Han liksom fyllde hela halvan av bilen på något vis. Eller så såg jag i syne.
I morgon är det skola.
Stora bortvändarhelgen
I går hände det mycket för jag var nere på stan...Bland annat hände en kort jeansjumpsuit med halterneckband, ett par varma strumpbyxor till och en söt blus som var nedsatt till futtiga sjuttiofem riksdaler! Sedan blev det lite alkohol till i kväll också. Slantarna på mitt konto försvinner kvickare än vanligt. Jag har ju lärt mig bli så där tråkigt sparsam nu under studentåren, men nu är det som att bägaren har runnit över och jag måste få shoppa av mig lite. Och dessutom är hälften av grejerna jag handlar presenter/material till hemgjorda presenter till andra, och då är det faktiskt lite mer legitimt, det besinningslösa handlandet.
Har lite ångest för måndag. Då börjar det vanliga livet, skolan. Samtidigt är det någonting tryggt och bekvämt med att allting är som det mest är.
Det är som att allt stannar av under sommaren och det blir lite oordning. Fönstren i studenthöghusen gapar som svarta gluggar och det är märkligt tyst i bostadsområdet. Universitetsbiblioteket har snåla öppettider och hela skolan känns bländande ljus, ren, bullerfri och öde. På stan hörs bara den lite gnälliga norrländska kustdialekten, inget skånskt skorr, inte heller några västkustliga vokaler.
Och nu är det som att allt vaknar på nytt. Den stora massan har återvänt bort, hemifrån, hit till studentstaden. Jag har inte återvänt till ursprungshemmet, på allvar, på tio år, så jag får väl räkna mig till dem som stannat hemma och till dem som aldrig for. Våra fönster gapade aldrig svarta i sommar. Och nu är resten av folket tillbaka och fyller bussarna, står och håller sig i takhandtagen och sitter på sätena, skrattandes med sina klirrande lila plastpåsar. Nu är det den stora festarhelgen - leken innan allvaret börjar.
Sophantering
I går var jag och handlade mer garn. Har blivit som besatt av virkning och stickning igen! I morgon ska jag fara och köpa ännu mer garn, denna gång till en halsduk.
Vi hade myskväll här hemma i går, jag och F på tu man hand. Det var god mat och "tre filmer för hundratjugo" och en mängd delikata chokladpraliner (uppladga på det nya lilla glaserade fatet i form av ett (björk?) löv). En underbart trevlig kväll bakom fördragna blå och gråmönstrade gardiner.
I dag har vi rensat. Rensat ur skåp och lådor och vindsutrymmet. Och så for vi på soptippen med en hel del och till Myrorna med resten. Jag älskar att fara till ställen där man kan bli av med ratet, samtidigt som man smeker samvetet. Det känns liksom så riktigt och rejält att själv sortera sin trasiga dammsugare helt rätt i stället för att, som många andra, bara ställa den på golvet i soprummet och hoppas på att det löser sig...Sedan är de så hjälpsamma, personalen på soptippen, riktigt trevliga faktiskt, och fina i sina rediga och slitstarka orange overaller.
Men jag blir beklämd när jag beskådar vår sjukliga västvärldskonsumtion. Hundratals ratade datorskärmsbumlingar på hög, kasserade tv-apparater i höga travar, och sedan den där kontainern somär märkt "icke återvinningsbart"... I "icke återvinningsbart" slänger man bland annat keramik och porslin. Och däri fick jag syn på ett par hela (dock saknandes tillhörande fat) Rörstrandskaffekoppar (Pi, från setxiotalet) på lite håll. Jag suktade efter dem, ville ha dem hem till mig, men tyckte det kändes alltför genant att liksom anstränga mig för att komma åt dem. Och nu ickeåtervinns de i all oändlighet.
Slapp dag, vet inte vilken i ordningen
Eksemet är fortfarande rött och väldigt missklädsamt. Antar att det finns en orsak till att kortisonbehandlingen ska pågå i en månad. De kanske tar tid, eksemen.
Jag har bevakat utgivningen av Torgnys förmodligen sista bok sedan jag först fick höra om den och i dag fick jag äntligen förhandsbeställa den. Lindgrens Minnen kommer den sjuttonde september! Medan jag väntar kör jag ett litet Lindgren-maraton för att få tiden att gå. Just nu läser jag Pölsan, sedan blir det nog Ljuset, eller möjligtvis Bat Seba. I min bokhylla står en liten samling Lindgrenska böcker - en del i nyskick (de senaste verken), andra funna på antikvariat eller införskaffade för en spottstyver på Myrorna. Mitt mål är att äga en upplaga av allt han gjort - men det verkar lite vanskligt att få tag på diktsamlingarna och novellerna han författade på sextiotalet. Ja, ja - det kan som få bli ett livslångt projekt det där...
Annars har dagen varit osedvanligt asocial och livsfrånvänd. Och vilsam.
Inflyttningsfika på äldreboendet
B:s härligt kitchiga fönsterbräde. Jag ska få lite av gardintyget (det är ursprungligen min svärmors).
Jag vill inte visa mig på samhället så länge jag ser ut som jag gör. Nu har jag en röd pandaring omkring ögat. Men i dag var jag och F ändå på inflyttningsfika hos hans moster som numer är inkvarterad på äldreboendet som ligger några hundra meter från där vi bor. Jag kan gå och hälsa på henne på väg till affären, eller bussen. Vi är hos henne på tre minuter om vi genar över skogspartiet och ödetomten.
Först hängde vi upp de sista kläderna i garderoberna och skruvade på en handikappsits till toaletten
(som vaktmästeren/personalen inte hade "hunnit" få dit, trots att de i tio dagar varit medvetna om att B skulle flytta in just i dag). Sedan fikade vi medhavd tårta och moccarutor.
Boendet drivs i privat regi - så man måste hålla särskild uppsikt över kvaliteten på insatserna. Jag är lite misstänksam mot privata omsorgsidkare, eftersom de faktiskt bedriver verksamheten i vinstsyfte - kallt uttryckt: de tjänar pengar på människors utsatthet. Om de kommunalt drivna äldreboendena har svårt att hålla sina snäva budgetar, och det trots sjukt låg bemanning och andra besparingar - hur ser det då ut i verksamheter där man dessutom eftersträvar att tjäna pengar? På vad mer kan man skära ned? Eller, kanske är det så att kommunen får betala väldigt mycket mer för de äldreomsorgsplatser som erbjuds av privata utförare? Hursomhelst verkar det korkat. Antingen får våra äldre "bara" lika dålig vård och omsorg inom den privata sektorn som inom den offentliga - men till ett dyrare pris för oss alla - eller så får de ännu sämre vård och omsorg till samma pris.
En gång arbetade jag på ett, utåt sätt tjusigt och exklusivt, privat äldreboende. Jag blev anställd som vårdbiträde/städare och utnyttjad som en slav. Vid ett tillfälle gick chefen förbi mitt dåtida hårt skurande och svettiga jag, pekade på en fläck på soffan där i entrén och sade: "Linda, ta bort den där fläcken."
Efter tre månader fick jag panikångestattacker och slutade. En hemsk tid i mitt liv - men på många sätt var den viktig, tiden där. Behandlingen som en andra klassens människa fungerade som en uppvaknare för mig. Det var efter de tre månaderna (och sju veckors sjukskrivning/arbetslöshet därefter) jag insåg att jag måste vidare i livet - att jag inte längre ville vara det jag uppfattade mig som - en hjälplös förbrukningsvara. Jag började plugga till undersköterska på komvux. Sedan kom jag på att inte heller det skulle bli slutmålet och började läsa 170 % - läste in stora delar av gymnasiekompetensen och sökte sedan till universitetet.
Och där är jag nu. Får se om det räcker, det kanske blir en masterexamen till slut. Jag tror att kunskap kan vara en källa till inflytande - makt att påverka sin egen och och andras situation. Kunskap bäddar för nya argument och förfinar de man hade sedan tidigare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att "gilla läget" - för jag vill vara med och skapa det. Tyvär får inte alla vara med och skapa på många arbetsplatser (och andra arenor för den delen) idag. Somliga hanteras av andra - det är väl en sak som jag skulle vilja förändra om jag blev en sådan som initialt tillsattses för att "hantera".
För att återgå till äldreboendefrågan måste jag säga att det är bäst för alla, för brukarna, omsorgspersonalen och resten av medborgarna om kommunerna själva bygger så många äldreboenden det behövs och anställer så många personal som fordras för att kunna erbjuda en värdig omsorg. I den här kommunen skär man ner på antalet äldreboenden ( i förhållande till den demografiaks utvecklingen och behoven) och tvingar många äldre att bo hemma in i det längsta (och bli helt eller delvis omhändertagna av sina nära och kära). Ett relativt nytt fenomen är de så kallade T-r-y-g-g-h-e-tsboendena som egentligen fyller samma funktion som de ,idag obefintliga, kommunlala servicehusen hade tidigare (lättare stöd och service). I trygghetsbranschen har de privata näringsidkarna sett sin chans att håva in storkovan på välbeställda åldringar som har råd att betala för samvaron, biblioteket, bubbelpoolen, de serverade, hemlagade måltiderna och grädden på moset, det lilla extra: möjligheten till "24-7-stöd" i vardagen - tryggheten. De andra gamfolket, de som arbetat med kroppen och därför har det sämre ställt, de får sitta i sina lägenheter och vänta på en barmhärtig (och stressad) dotter eller hemtjänstpersonal som knappt hinner koka gröten färdigt innan de måste rusa vidare till nästa. Ja, orättvisans ansikte lyser över oss överallt, i alla livets skeden.
Jag verkar gå igång på det här med äldreomsorg...
The eye, fortsättning
Jag sov hemma i natt i alla fall. Kändes föga lockande med luftmadrass och sovtäcke (klasskamratgrannen har just flyttat in och inte hunnit få in någonting i lägenheten än). I morse såg jag sjuk ut. Och det kändes sjukt, som att halva ansiktet var tjockt, ostyrigt och lite avdomnat. Vänster öga var totalt igensvullet. F slet upp mig ur sängen och skjutsade mig till akutmottagningen. Jag fick nästan omgående träffa en läkare som utan större dramatik konstaterade att det handlade om Blefarit (ögonlockeksem på vanlig svenska). Jag fick kortisonsalvor som jag ska behandla med i en månad.
Och när jag började tänka lite så har jag från och till haft problem med irritation och klåda omkring ögonen i flera år, kanske ända sedan barndomens ihärdiga kliande och flammiga hud, problem som jag hittills framgångsrikt behandlat med påhittiga huskurer och vanlig receptfri Hydrokortison. Kanske var det den panikinköpta, parfymstinna mascaran i gul flaska som jag använde en gång tidigare i somras, som förvärrade mina annars lindriga symtom. Kanske var det denna stressiga sommar.
Nu känns det som att Chickis aktier steg en aning igen, för det är sannorlikt inte hon som orsakat mina problem. Mina erfarenheter är i alla fall att ögoneksemen beror på kontakt med kosmetiska produkter som innehåller ämnen jag är överkänslig mot. Läkaren trodde inte heller att utslagen/svullnaden berodde på kattallergener. Han sade i princip att det handlade om kontaktallerig och jag har ju knappast smort in mig med Chickis exremeter (fast - överväldigad av vår kärlek - burrar jag ofta in mig i hennes päls).
Efter en smörjning med kortisonsalvan känns det redan en liten aning bättre. Nu har jag "bara" en röd tira omkring ögat.
Svullanden har gått ner.
Besöket på akuten fick som konsekvens att vår dag med pojkarna blev inställd - men vi får ha dem nästa helg. Jag behöver ha dem!
Nä, nu ska jag baka moccarutor!
Kramen
The eye
Jag ska prova att sova i min klasskamratgrannes lägenhet i natt och se om det blir bättre av att vara någon annanstans (där inte Chicki finns).
Allting känns bara så jävla hopplöst just nu. Katten är väldigt viktig för mig, för oss. Och om det inte är katten så kan jag inte förstå vad det här handlar om. Katten är den senast tillagda allergialstraren i min tillvaro, tror jag åtminstone. Men vi klurar och klurar på alternativa miljöbovar. Vi vill så gärna att det ska vara någonting annat. Och kan det vekligen handla om allergi när bara det ena ögat är påtagligt påverkat, och det inte rinner från varken ögon eller näsa? Ja, framtiden får utvisa...
Svullögat i morse
Fyndat i hemmet med omnejd
Min yngre halvbror har inte hört av sig på några veckor. Lite trist, men jag var faktiskt mentalt förberedd på att han bråddes på far sin.
Jag fick ett energiryck och städade i natt. Fram till närmare fyra höll jag på och rensade i eftersatta lådor och överbelamrade skåp. Jag lyckades slänga en hel del skit och det känns alltid så befriande att bli av med ratet. Sedan hittade jag en del skatter i stökgömmorna också. Bland annat ett par efterlängtade söta örhängen (som jag nu inte kan använda pga. nickelallergenerna), lite behövliga bläckpennor, cd-skivor, ett halvfult armband i hårdplast och en massa andra saker, som jag letat efter i omgångar. I bland får jag städryck och då skurar jag så att skummet yr, dammsuger tills lemmarna värker och kastar säckvis (kanske lite lätt överdrift där) med grejer.
Jag är i grund och botten en liten samlare, för det är inte utan viss smärta jag kastar saker och i bland kommer det saker ut från soprummet och in i hemmet istället för tvärtom. I dag fann jag en alldeles prima gammal emaljgryta, i behållaren för metallinsamling (?), som nu tjänar som kruka åt en av mina Fredskallor. Fantastiskt charmig atteralj! Ja, man kan verkligen fynda på de mest otroliga ställen - till och med i sina egna skåp, lådor och återvinningslokaler...
För övrigt har jag inte gjort mycket i dag. Tänkte återuppta "sommarkursen", men sket i det. Jag njuter av att bara vara nu. Och det måste kanske få vara så. Jag har i stort sett varit 150 % aktiv med studier och arbete i fyra år nu. Behöver vila.
Nä, nu ska jag nog ta mig ett glas rosé.
Kramar
Fika
I morse åt jag frukost på ett café tillsammans med två fina väninnor. Vi hade trevligt och pratade om katter, hundar, vården, skönhet, filmer - det vanliga.
Julianne är vacker också när hon är sorgsen. Hennes skönhet är som spröda, tunna pärlemorsblad. Jag tänker på en hind - så oerhört skön i sin bräcklighet. Men så ledsen. Jag önskar att jag kunde se, men jag är blind och tafatt. Jag önskar att hennes smärta inte fanns. Jag vill henne allt gott i världen.
Farrah hade fulländat sitt frisyrprojekt. Det svallande håret såg fantastiskt ut! Hon har verkligen slagit ut som en nyponros det senaste året. Jag beundrar hennes karaktär!
Framåt kvällen kom min närmsta kompis i klassen över en stund. Vi har blivit grannar, så jag kan nog se fram emot härliga höstkvällar med kaffe och cigg häruppe på höjden.
Imorgon är det den tjugonde augusti. Redan.
Den allergiska relationen
Produkterna som ska rädda vår kärlek.
I dag sov jag länge. Har ännu inte lyckats vända dygnet till rätta efter arbetsnatten.
Framåt eftermiddagen tog jag en promenad ner till skolan, där jag skrev ut några kopior till F på biblioteket och gick upp på institutionen och hämtade min senast rättade inlämningsuppgift - min praktikuppsats. Jag har känt mig lite spänd inför att läsa lärarens feedback, eftersom jag i texten varit extremt kritisk mot såväl min handledares (auktoritära) ledarstil som hela den (kallt resultsatinriktade och snäva) organisation hon representerade. Men det var idel lovord från den rättande läraren. Hon skrev till och med: "Känn dig mycket STOLT över att du kunnat reagera och reflektera och stå upp för din etiska grundhållning. Jag tycker också att socionomprogrammet ska vara stolt över att ha en sådan student som du - det ger mig hopp." De orden värmde verkligen - kanske så pass att jag får nya krafter till att färdigställa slutuppgiften till den lite smått tungrodda sommarkursen (som inte längre är någon sommarkurs).
På hemvägen från universitetet tog jag svängen förrbi apoteket, där jag hämtade ut Chickis receptbelagda allergimedicin och shoppade receptlösa allergimotverkande produkter till mig själv. Ha ha ha - det är lustigt för det kan vara så att Chickis konstaterade, men outredda, allergi riktar sig mot människor (vissa katter är allergiska mot homo sapiens) och att jag i min tur är allergisk mot henne. Där ligger vi och gosar - hon upptagen med ett ihärdigt kliande, bitande på blåsorna som ibland uppstår på bakbenen kortisonbehandlingen till trots - och jag med svidande, rinnande ögon. Vår allergiska relation ger en helt ny mening åt "att inte tåla varandra".
Sedan tog jag vägen förbi lilla Ica-affären där jag införskaffade ingredienser till kvällens middag: laxpasta med saffran och rosépeppar. Det är mitt bästa egna recept.
Kram
Slapp dag och förvärrade symtom
Mina allergiska symtom blir vara värre. På morgonen är ögonen svullna och rinner och kliar utav bara helvete och min hårbotten är som en enda stor, vätskande, skorpa. Ja, det är lika vidrigt som det låter och allergimedicinen verkar inte hjälpa. Fuck! Och jag känner mig inte vacker precis - kan inte heller sminka mig för att ta fokus från de osmickrande röda ögoninramningarna, eftersom make- up förvärrar problemen. Vad fan göra? Jo, först och främst ska jag försöka eliminera samtliga potentiella allergiframkallare (Chicki exkluderad) och byta ut alla roliga allergifarliga produkter mot tråkiga allergivänliga sådana och om det inte hjälper måste jag ju be doktorn utreda vad (vem) exakt jag är allergisk mot och sedan måste jag väl take action - eller inte...
Jag jobbar inom demensvården natten mot tisdag, så jag ska försöka vända på nu. Måste vara vaken i några timmar till och sedan sova halva dagen i morgon. Det är nog inte bra för den mänskliga kroppen och själen att jobba nattetid (allting hamnar liksom i ofas) men hey - vad gör man inte för lite stålar?
Nä, nu ska jag fortsätta att göra allt som är ingenting.
Baj
Öst, mittemellan och väst
I dag var vi vid havet. I bland åker vi bara dit och sätter oss och blickar ut över det glittrande oändliga, dricker kaffe ur termos och pratar. I dag for vi till udden där de tre ståtliga vindkraftverken svänger sina gigantiska, men graciösa vingar som, på nära håll, får solen att blinka. Vi lutade ryggarna mot ett av kraftverkens solida stomme och vände våra ansikten mot solen. Det är egentligen förunderligt hur tysta de är, de liksom bara svischar lugnt och fridfullt. Och vackra är de - fantastiskt vackra, vindkraftverken.
F älskar havet. Han brukar säga att de första han ska köpa, när vi har arbeten och bättre ställt, är en båt. Han tycker att havet representerar ren frihet och det verkligt levande i livet. Jag är väl inte riktigt lika imponerad. Nog är det fint och så - silvervattnet, fyrarna och skären - men havet gör mig rastlös och i hjärtat är jag en sann fjällmänniska. Jag känner mig fri och lycklig i den friska fjälluften och i de hjärtskärande vackra omgivningarna, med vyer av blå fjäll och snöklädda toppar.
Är man antingen en havs- eller fjällsmänniska? Jag menar, finns de som liksom trivs bäst i inlandet (i den naturen) där i mitt-emellan-landet? Det kanske är som med politik - att de som inte riktigt kan bestämma sig för vad de tycker bäst om - kusten eller fjällen - de hamnar i inlandet (och röstar på socialdemokraterna)? Fast vissa stannar ju förstås där de är födda och känner sig trygga. Men även det är väl ett val antar jag, stannandet... Men den inlandsbo som hyser förkärlek till en viss extrem - färdas nog dit det lockar, åt öst eller väst, förr eller senare. Trenden är att fara österut om man bor i inlandet ovanför götaland åtminstone - det är vid kusten allt händer. Där finns städerna, de stora sjukhusen, universiteten och framtider.
Många häruppe far söderut, för där nere finns ännu större städer, sjukhus, universitet och framtider.
Jag färdades norrut, jag.
Virkning
Den Röda solhatten och Dahlian blommar för fullt
I dag har jag varit på stan och handlat garn - för nu ska jag virka en grej till min syrras unge, som anländer i oktober. Sedan satt jag på ödetomten, i mittenflygelns slagskugga, med ryggen mot det vita teglet och virkade, virkade, virkade. Och det gäller att inte ligga på latsidan, för detta är ett långkörarprojekt. F var med, han satt i solen och pluggade företagsekonomi.
Nu har vi just grillat burgare och ätit och för återstoden av den här dagen ser planerna ut som följer: virka, spela tv-spel, eventuellt se en film...
Sommarkursen har jag förlängt till i mitten på oktober. Kände att jag kunde behöva lite semester.
Kisses
Fin födelsedag
En bit av tårtan, som var tio gånger godare dagen efter
Födelsedagen blev fin. F:s familj kom hit och firade mig. Vi hade trevligt, trots att smågrabbarna (F:s systersöner) var lite dagiströtta. Bakverken blev uppskattade - i synnerhet mazarinerna och punchrullarna. Tårtan gjorde sig bättre i dag (men var inte fy skam i går heller) - det är som att smakerna (choklad och blåbär) behövde gifta sig över natten.
Svärfar tränade fotboll med minsten i hallen och störsten höll på med elektronik. De är olika, de bröderna. Störsten är lugn och "pillrig" - han har ett stort ordförråd för sina fyra år, vilket inte är så konstigt eftersom han alltid haft mycket att berätta (började tala tidigt). Minsten rör sig energiskt och har en medfödd bolltalang och ett sinne för sportiga aktiviteter, han lärde sig gå mycket tidigt men har aldrig varit någon talare. Dessa pojkar är våra ögonstenar och vi är barnvakt åt dem åtminstone en eller två gånger i månaden - för vår egen skull. Det är någonting befriande - nästan förlossande - med att umgås med barn. Allting är så okomplicerat och lite utrymme ges till grubblerier och oro när man är med barnen. Dagens aktiviteter går av bara farten och ingenting kan helt förutses eller planeras fullt ut. Det är nog ganska nyttigt att ha sådana barndagar för en stressad, nervös och kontrollfreakig student...
Jag fick ett X-box 360 av F och svägerskan och hennes man. Jag blev överlycklig eftersom jag börjat tröttna lite på PS2. Vi for på spelbutiken direkt efter att gästerna farit hem och köpte vårt första spel: Prince Of Persia (fyran). Jag älskar äventyrs/rollspel! Av svärföräldrarna fick jag underbart tjocka och härliga badlakan och handdukar och dessutom en inte allt för oansenlig summa kontanter (som jag förmodligen skall köpa en cykel för).
Ja, det var en lyckad födelsedag på alla sätt!
I dag har vi förstört en del av födelsedagspengarna på förbrukningsvaror och en sjukt högljudd dammsugare (som ändå inte var i allra billigaste laget) och nu ska jag spela, spela, spela (trots att spelet kanske inte var det bästa). Vi ska chippa konsollen - så kan vi spela allt möjligt sedan (bland annat det allra senaste Prince-Of-Persia-spelet). I bland, när jag kommit över något fantastikst roligt och spännande spel, blir jag beroende och säger till F: Ja, vi ses om en vecka då!
Jag hann även med ett besök på vårdcentralen idag angående mina, sedan någon vecka tillbaka, kliande, svullna och rinnande ögon. Jag fick träffa en trevlig distriktssköterska som trodde det handlade om allergi och ordinerade några piller som jag ska äta och se om det blir bättre - har jag tur så försvinner besvären permanent efter en kur. Annars vet jag inte vad jag gör - för jag misstänker kraftigt att det är chicki, eller rättare sagt allergenerna i hennes saliv, urin och päls, som är boven i dramat. En sak är säker och det är att Chicki aldrig kommer att vara någon annans än vår (min - bara MIN) katt!
Baj baj
Kontraster
I helgen jobbade jag på demensboendet igen. Jag gillar att umgås med människorna som bor där, leva mig in i deras världar, försöka finna vägen till varje individs innersta kärna, där jaget (eller själen om du så vill) finns inkapslat och åtminstone delvis bevarat, trots hjärncellsförlust och institutionalisering. Men arbetet består dessvärre i mycket liten utsträckning av det brukarna bäst behöver, dvs. social stimulans, fysisk beröring (hålla handen, taktilmassage eller skönhetsvård) och andra aktiviteter som bekräftar dessa människor, bejakar deras existens trots sjukdom och allvarliga funktionsnedsättningar och kan kan stärka deras ofta förvirrade självbild och ärrade självkänsla.
Nej, något större utrymme för sådana företeelser finns inte när man på helgkvällarna är en (1) ensam personal på åtta (8) boende. Hur skulle det kunna vara möjligt att se varenda en av dessa åtta individer i sin helhet och inte enbart tillgodose deras primära behov (mat, toalett), samtidigt som du ska packa upp de storkökstillagade och ditfraktade måltiderna, servera och serva alla åtta vid matobordet, plocka i och ur diskmaskinen, toapassa dessa åtta, hålla snyggt och prydligt i lokalerna, sköta tvättstugan, hålla koll så att ingen "vandrare" skadar sig själv eller andra, och dessutom förklara om och om igen att "Nej, det här är inget fängelse; Nej, inte heller ett mentalsjukhus" (vilket i realiteten är jordens lögn) m.m. När man hjälper en i säng, står någon av de andra sju och rycker i dörren, medan ännu en slår en sjua i fåtöljen och två andra hamnar i slagsmål med varandra, varpå resterande tre sitter vettskrämda och ser på... Är detta värdigt?
Och det är oerhört stressande att känna att man inte räcker till! Jag tycker att de gör det förjävligt bra, de som verkligen jobbar inom demensvården! Men jag tror dessvärre att de flesta som verkligen bryr sig om de gamla och försöker göra sitt bästa för dem, bränner ut sig förr eller senare. Det finns helt enkelt inte tid för att vara en god omsorgsgivare. När jag påtalade dessa resursbrister och uppmannade några i den trötta och till synes uppgivna personalstyrkan att kräva mer peronal, åtminstone så att de slipper jobba ensamma på helgkvällar och nätter, fick jag till svar att klagomålen inte skulle göra någon skillnad - det finns ju inte mer perngar - klagomålen skulle bara leda till att de fick jobba varannan i stället för var tredje helg och fler delade turer (sjukt arbetspass, då man jobbar på förmiddagen, har ledigt några timmar på eftermiddagen och sedan jobbar kvällen - dvs. att man är i tjänst under de mest hektiska och krävande timmarna). Snacka om moment 22, dödläge... Men jag menar att det behövs fler årsarbetare - inte omfördelning av den redan befintliga arbetskraften!
Alltså den som påstår att klassamhället är utplånat måste vara inbecill! Säg mig den välutbildade medelklassunge, med välbeställda föräldrar, en trygg och given bakgrund - som åtnjuter allehanda materiella och sociala förmåner - som skulle kunna tänka sig att arbeta psykiskt stressande och fysiskt påfrestande tiotimmarspass och till en förhållandevis låg ersättning? Jobbet i sig är det inget fel på - om det bara hade funnits mer tid (personal), tid för det där mänskliga, och att man fick betalt i förhållande till fysisk och psykisk/känslomässig investering. En generell löneökning på tio tusen/mån per anställd anser jag vara fullt rimligt i relation till arbetsinsats, så som läget ser ut idag.
Som jag ser det är demensvården och äldreomsorgen i allmänhet en loose-loose verksamhet för både brukare och medarbetare idag, där alla inblandade mår mer eller psykiskt och fysiskt dåligt.
Jaha, men vart ska pengarna till upprustningen av demensvården hämtas då, tänker du nu. Jo, vi kan ju börja med att muddra fickorna på överbetalda och fallskärmsbeklädda näringslivspampar och de kommun- och riksdagspolitiker som har inte mindre än tre (3) heltidstjänster och en sammantagen månadslönlön på två - trehundratusen - hur det nu är möjligt att hinna med det utan att klona sig.
Utöver det tidigare nämnda tycker jag att den välfärdsmässiga rättvisefrågan är värd att nämna. Vi har ett antal grupper som är i behov av stöd från samhället för att klara sin vardag, till dessa räknas bland andra fyskiskt och psykiskt funktionshindrade, missbrukare, barn, äldre etc. Det finns framförallt två olika insatslagstiftningar som är ämnade att tillgodose dessa grupper och individers behov. SoL (socialtjänstlagen) säger att människor bör ha en skälig levnadsnivå (hur man vill definiera detta är upp till beslutsfattarna och penningpungen), medan jultomtelagen LSS (lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade) säger att de personer som berättigas insatser enligt den lagen skall ha en god levnadsnivå.
SoL är en ramlag (som alltså kan tolkas lite hur som helst - kanske som att det är skälig levnadsnivå att lukta oduschad, eller få komma ut tre gånger om året) medan den senare är en rättighetslag (dvs. personer som berättigas insatserna har rätt till, i lagstiftningen, noga angivna levnadsstandardspunkter). Det är oerhört fint med generösa lagstiftningar som verkligen på bästa sätt låter oss ta ett gemensamt ansvar över allas välfärd - men bara om de gäller alla som egentligen tillhör behovskretsen (ex. fysiskt funktionshindrade). Men nej - efter din sextiofemårsdag kan du aldrig bli beviljad stöd enligt LSS, hur stort behöv du än har av exempelvis personlig assistans. Nä, är du över sextiofem tillhör du kategorin "äldre" och är därmed gammal, inte värd några investeringar och förmodas nöja dig med att sitta i en stor matsal och se på tevens testbild medan de som ska ta hand om dig springer runt och skurar golv. Dessa orättvisor vittnar om en krass samhällelig människosyn som ser på den äldre funktionshindrade människan som förbrukad, en jobbig varelse som skall förvaras på billigaste möjliga sätt så länge den lever.
Nej - slopa åldersgränsen i LSS! Vi måste bli fler som vågar och vill föra de mest utsatta och tysta medborgarnas talan! LSS är en produkt av en aktiv och offensiv handikapprörelse, liksom homosexuellas rättigheter mynnar i en lång och hård kamp för rättivisa. Så, kom igen nu!
I ett åldrande samhälle kan det bli oerhört kostsamt om alla behövande skulle omfattas av jultomtelagar, det inser jag, men det förändrar inte faktum att alla har rätt till ett värdigt liv (och inte bara till allt (eller inget) som kan tolkas in i skälig levnadsnivå)!!! Hur detta skall bli möjligt, rent ekonomiskt, överlämnar jag åt politiker (som i och för sig inte ofta själva smakat på hur det känns att vara riktigt utsatt) att klura ut...
I dag jobbade jag några timmar inom socialpsykiatrin (LSS-boende). På morgonen var vi två personal på sex relativt självständiga brukare och under flera timmar på dagen var vi tre personal - och då under de timmar då det inte fanns ett jota på dagordningen. Vi sitter ofta och hänger i en så kallad gemensamhetslokal - där vi i personalen mest gemenskapar med varandra - eftersom brukarna har annat för sig, eller så hittar vi på gemensamma aktiviteter som få eller ingen av brukarna, när det kommer till kritan, deltar i. Ja, snacka om sjuk resursfördelning och i samma organisation (socialtjänsten).
Nu var du duktig....
Onödigt besök på stan
Morgonen började jag med att lyssna till det sista av Norrlands Akvavit till morgonkaffet, som i vanlig ordning intogs i sängläge.
Framåt dagens mitt tog jag en långpromenad ner till stan, under förevändningen att jag skulle köpa festliga pappersformar till mina banandumlemuffins. På vägen ner lyssnade jag på Hallelulja (med Jeff Buckley) upprepade gånger - försökte tolka texten för femtielfte gången och kom som vanligt fram till att den nog handlar om den besatta kärleken (då när inget förnuft finns och allt som sker är här och nu), hur ljuv den är, men också bitter och mörk.
Medan jag gick där slogs jag av hur vacker sommaren var. Jag uppmärksammade förtjust hur vinden och solblänket lekte med asplöven, hur kronorna förvandlades till tusentals rasslande, blänkande, blinkande speglar mot bakgrund av den slöjmolnsbeklädda djupt blå himlen. Kanske var det den melankoliska musiken som gjorde det...
Väl på stan fann jag en trave halvfestliga formar som kostade trettiofem kronor, sedan kunde jag naturligtvis inte kontrollera mig. Det är som en drog att bara gå runt i allehanda affärer och febrilt, nästan feberaktigt, söka efter något - bara något, vad som helst - att handla med sig hem. Shoppingfebern är som ett evigt och illasinnat virus, som liksom blommar upp lite extra när affärerna skyltar med realisation. Det blev en halvful (men billig - det var halva reapriset) vit klänning och en okej gräddelin kofta att ha till.
Jag tog bussen hem och satte mina planer i verket, dvs. provade min nya muffinsuppfinning. Det blev underbart goda, banandumlemuffinsen!
Nu ska vi snart fara på drive thru ("kör igenom" - det gör man när man inte orkar sitta och äta bland andra förtappade människor, men ändå - någon gång ytterst sällan - vill avnjuta fet och närlingslös snabbmat, och för att man inte vill bli tagen på sängen när man - någon gång ytterst sällan - stödjer de multinationella företagen).
Majndfullnäss
Sedan packade jag ned filt, kaffetermos, nektarinerna vi inte åt upp i förrgår och min portabla CD-spelare som laddats med Torgny Lindgrens: Norrlands Akvavit (som jag fick på ljudbok i tidig födelsedagspresent av min syster).
Jag slog mig ned mellan de tysta och övergivna institutionsflyglarna på ödetomten, hällde upp en kopp rykande hett Neskafé och tryckte på Playknappen. Det är inte första gången jag hör Lindgren själv ge liv åt en av sina avskalade men samtidigt detaljrika och målande berättelser. En sommar som verkar ha blommat för en evighet sedan, låg jag en timma varje onsdag i flera veckor, på träsoffans lock i en liten stuga belägen i en ljuvligt skön och stillsam fjällvärld - och lyssnade andaktigt till hans återgivelse av Pölsan i P1. Men det var ändå någonting nytt - detta att kunna spola fram och tillbaka mellan spåren i skivan och lyssna på särskilt fulländat finslipade meningar och ord, om och om igen.
Lindgren kommer med sina memoarer i september och jag kommer med största sannorlikhet att skaffa dem på ljudbok, liksom i pappersform. Hans älskade berättelser måste ändå ytterst ägas i gediget inbunden pappersform, kanske för att, som Lindgren själv uttrycker det: "Böckerna är varaktigare än urberget. Varaktigare än orden som de innehåller" (kanske syftar han här på Den Heliga Skrift?).
Efter boklyssnandet och umgänget med solen som återvänt efter en dags blöt frånvaro, gick jag på affären och handlade grön och rosa marsipan till punchrullarna som jag, sedan jag kommit hem, kvickt snörde ihop. De blev utsökta! Jag handlade också Dumlekolor, efter ett plötsligt infall om bananmuffins vars innersta kärna utgörs av härligt klibbig mjölkchoklad och kola. Vi får väl se hur det blir...
Under kvällen har jag hört på ljudboken samtidigt som jag på ett majndfullt och minutiöst sätt skött tvättstugan. Med omsorgsfull noggranhet och precision har jag vikt och strukit över vecken i lakanen med handen innan de försvunnit in mellan kallmangelns bestämda käkar. För dagens människa, i nutidens brusiga värld, är det viktigt med närvaro i nuet, i vardagssysslorna. Det är lite som meditation och frigör inre oro och stress, åtminstone för en stund. Övningarna utövas bäst slumpmässigt och liksom omedvetet (om de då kan kallas övningar), när man exempelvis diskar, bakar kakor, eller viker tvätt. För mig fungerar det.
Ensamma mammor och skådebröd
Hallongrottor
I dag har jag jobbat inom socialpsykiatrin. I arbetslaget rådde en något upptrissad stämning, eftersom en av brukarna hade "rymt" till en annan stad långt bort. Hon skulle visst på något konvent. Innerst inne tyckte jag att det var kompetent av henne, att ta sig iväg. Och alla borde ha rätt till lite semester från rutiner och gråhet, i synnerhet dem vars vardag, enligt egen utsaga, saknar innehåll och variation.
På lunchen talade två ensamstående, hårt arbetande, mammor förtroligt med varandra och jag lyssnade på dem. De verkade så urlakade och kanske lite uppgivna. Och det lät som att det var svårt med logistiken i ensamståendet - att få ensamma-mamman-dagarna (som i princip innefattade alla dagar på året, twentyfour-seven) att gå ihop rent praktiskt; äldre syskon som fullkomligt river hemmet medan man nattar det/de yngre barnet/en, nattvakande ettåringar, trotsiga treåringar, förödmjukelsen att be om andras hjälp när man själv jobbar kvällar eller nätter - allt för barnens skull.
Och dessa obefintliga "pappor" sedan - som bleka skuggor i marginalerna - som aldrig tagit något egentligt föräldraansvar, som sällan bytt skitblöjor, aldrig gått på föräldramöten, aldrig tagit en vård-av-barn-dag. Men som kan vara roliga och påhittiga varannan-helg-pappor och bjuda på kinarestaurang, åka på zoo eller nöjespark, eller stoppa en klubba i munnen på en unge som egentligen skriker av hunger eller trötthet. Jag kände mig föga förvånad när jag hörde dessa berättelser - liknande omständigheter rådde i mitt barndomshem - men fan att det ska behöva vara så! Jag påminns ständigt om att vi har lång väg kvar att gå - mot jämställdhet, jämlikhet, rättvisa...
När jag kom hem tänkte jag plugga, men kom på att jag behövde baka till mitt lilla födelsedagskalas i stället. Snäckformade mazariner med citronglasyr och hallongrottor blev det. I morgon ska jag göra dammsugare och kanske finska pinnar också. Jag älskar att baka! Men för många sorter på kakfatet verkar suspekt, som att man inte har något liv, som att man ljugit om att nästan all tid är upptagen av nyttiga göromål (studier och arbete), eller som att man vill skryta med sina exceptionella bakningskills (det sistnämnda ligger, i ärlighetens namn, kanske ganska nära sanningen i mitt fall). Det får bli fem sorter. Max.
F träffar en gammal vän ikväll och jag får kvalitetstid tillsammans med mig själv och katten. Jag älskar att vara med mig själv, att bara vara, spa:a lite, slösurfa med tevens tillgjorda sit-comskratt skränande i bakgrunden. Chicki ligger bredvid mig i soffan och försöker sova bort skitvädret. Och hon är så oerhört charmig, där hon ligger utfläkt som en dekadent aristokrat, till synes tagande alla bekvämligheter i hennes tillrättalagda lilla tillvaro för givna. Vad underbart det vore om livet var så självklart, så avslappnat och insiktslöst! Tänk att få vara ett annat djur, bara för en dag...
Rädd för naturen
Inget blåbärsår direkt
I dag sov jag länge. Vid elva väckte F mig med en kaffe på sängen (hans sätt att få liv i mig), så gick vi på en promenad i den slibbiga röthettan. Gick till en Ica en bit bort. Köpte drickor, några nektariner och en veckotidning (för ovanlighetens skull). F unnade sig en 88:an, men inte jag, för jag har börjat en nytt och hälsosammare liv. Sedan slog vi oss ned på ett naturskönt ängsområde och drack drickan och läste tidningen, nektarinerna glömde vi äta upp.
Efter vår lilla naturutflykt kom F på att jag borde försöka sälja in en ny idé till SVT (nöjesredaktionen?), "Rädd för naturen" skulle programmet heta och handla om oss människor vars största skräck utgörs av inbillade huggormar som lurar i gräset, attackerande tärnor och andra illasinnade fåglar och ilskna getingar. I sådant fall skulle F själv få ett helt eget avsnitt i den programserien. Men han är ju "allergisk" mot getingar...
När vi kom hem tänkte jag plugga, men i stället gjorde jag en massa annat, bland annat plockade jag blåbär runt husknuten. Några många blåbär belv det inte, men det räckte till en sats vaniljkakor och förmodligen också till min födelsedagstårta (har tänkt mig en blåbärsmoussetårta med browniebotten).
Peace
Helg med lillasyster
Liten frusen syster. Under sjalen var läpparna lila.
Min äldsta lillasyster var här i helgen. Tiden går så fort när man tillbringar den med en annars saknad syster, men vi hann ändå tillägna oss några aktiviteter under de fyra dagar hon var här, Bale. Nätterna blev sena och fulla av forntidsanalys, men också smalltalk och dagarna började först vid elvatiden.
På fredagen for vi ut en mil i havet till en kall och blåsig, men kargt vacker, ö där vi lyssnade på visor (det var visfestival), åt kallskuret i ett partytält som höll på att blåsa bort, drack en skvätt rosé och frös. Bales darrande lila läppar gick knappt att le med, men hon var oerhört tacksam för fleecefiltarna som, i ett insiktsfullt ögonblick, hade inhandlats tidigare på dagen. På vägen hem var sjögången hård och vi kände oss båda sjösjuka, så vi gick ut på däck. Där var havsnatten vild, våt och ljuvligt levande. Där stod vi i den hårda vinden med havsstänk i ansiktena och spanade in mot land. Jag upptäckte att det är någonting hjärtskärande vackert med rödlysande småfyrar som ensamma tämjer vågorna. Någonting med den där färjefärden slog an en ton av nostalgi inom mig.
Tur att F hämtade oss där på natten, för det hade varit omständigt och dyrt att ta en taxi hela vägen från kajen och hem till stan. Det tycktes heller inte finnas några att dela taxi med, eftersom mestadelen av festivalbesökarna var medelålders medelklass och förutseende nyktra (och körvänliga) även en kväll som denna.
På lördagen var vi nere en sväng på stan. Det regnade och butikerna stängde chockerande tidigt. Vi hann bara köpa sista stuvbiten av ett utsökt vackert blått tyg mönstrat med snirkliga skära rosor (som jag inte vet vad jag ska ha till), några nya och stiliserande knappar till Bales kofta, som utan dem skrek "billig storkedja" och en rymlig kaffekopp med nostalgiskt historisk-mellan-stor-stadsmotiv. Sedan åt vi grekisk buffé och hyrde tre filmer till kvällen. Väl hemma lagade vi god mat och bakade en nästan överdrivet chokladig brownie - och åt upp alltihop. Sedan såg vi filmerna - en efter en. En handlade om en galen dam som badade i andras blod.
På söndagen var vi med smågrabbarna på 4h gården här i närheten och tittade på/interagerade med djuren där.
Sedan åkte hon hem tidigt i går morse, lill-Bale. För tidigt tyckte jag.
