Onödigt besök på stan
Morgonen började jag med att lyssna till det sista av Norrlands Akvavit till morgonkaffet, som i vanlig ordning intogs i sängläge.
Framåt dagens mitt tog jag en långpromenad ner till stan, under förevändningen att jag skulle köpa festliga pappersformar till mina banandumlemuffins. På vägen ner lyssnade jag på Hallelulja (med Jeff Buckley) upprepade gånger - försökte tolka texten för femtielfte gången och kom som vanligt fram till att den nog handlar om den besatta kärleken (då när inget förnuft finns och allt som sker är här och nu), hur ljuv den är, men också bitter och mörk.
Medan jag gick där slogs jag av hur vacker sommaren var. Jag uppmärksammade förtjust hur vinden och solblänket lekte med asplöven, hur kronorna förvandlades till tusentals rasslande, blänkande, blinkande speglar mot bakgrund av den slöjmolnsbeklädda djupt blå himlen. Kanske var det den melankoliska musiken som gjorde det...
Väl på stan fann jag en trave halvfestliga formar som kostade trettiofem kronor, sedan kunde jag naturligtvis inte kontrollera mig. Det är som en drog att bara gå runt i allehanda affärer och febrilt, nästan feberaktigt, söka efter något - bara något, vad som helst - att handla med sig hem. Shoppingfebern är som ett evigt och illasinnat virus, som liksom blommar upp lite extra när affärerna skyltar med realisation. Det blev en halvful (men billig - det var halva reapriset) vit klänning och en okej gräddelin kofta att ha till.
Jag tog bussen hem och satte mina planer i verket, dvs. provade min nya muffinsuppfinning. Det blev underbart goda, banandumlemuffinsen!
Nu ska vi snart fara på drive thru ("kör igenom" - det gör man när man inte orkar sitta och äta bland andra förtappade människor, men ändå - någon gång ytterst sällan - vill avnjuta fet och närlingslös snabbmat, och för att man inte vill bli tagen på sängen när man - någon gång ytterst sällan - stödjer de multinationella företagen).
