Kollerktivtrafiken
En vanlig dag är pendeltåget överfullt till den milda grad att en äldre dam - hänsynslöst lämnad stående, inpackad mellan många - får en svimmningsattack. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med folkmassan. Ett ständigt kaotiskt myller av, av slumpen sammanförda, enskilda individer - inlemmade i varsin kapsel av undvikande anonymitet.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
En vanlig sommardag, utan vare sig jacka eller sjal, sitter jag på en sådan långdistans-Blåbuss och kyls ned av AC:n. Utvecklar långsamt nackspärr av AC:n, helt maktlös och frusen.
En vanlig dag funderar jag över de där inspelade rösterna som exempelvis med jämna intervall förkunnar hur lång tid det återstår tills tåget kommer - eller, väl ombord på tåget/bussen - deklarerar nästa stopp. Undrar om röstägarna spelat in hela orden eller om de bara läst in alfabetet, som sedan samplats ihop till ortsnamn och stationer (nä, misstänker att det skulle låta skumt, kanske som baklängestalande döv person). Tantrösten som talar i hela tunnelbanesystemet låter som en sträng mellanstadiefröken, med skarp blick över nedhasade glasögon - bestämd, resolut konstaterande. Men just i Alvik låter hon lite förvånad, eller nyfiken kanske. Nästa station, Alvik? Undrar varför.
I bussarna är rösten en yngre kvinnas. Kanske är hon, när hon inte spelar in ord eller kanske bara bokstäver, en mild sjuksyter med vippande blond hästsvans och sjukhusblå tunika? I bland, sällan, dyker en manlig röst upp, men det är mest när man varnas för passerande tåg på pendeltågsstationen. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Se upp för passerande tåg. Tre mekaniska upprepningar, innan det rasslande åbäket svischar förbi. Jag förstår inte hur stockholmarna står ut med ljudnivån på vardagslivet här.
Ja, en stor del av livet i huvudstaden går ut på att transportera sig fram och tillbaka mellan olika grådaskiga gator och torg. Man är ständigt passagerare och det är nog lätt hänt att livet passerar i en smutsgrå kavalkad av väntetider, signalfel, oönskade folkansamlingar, AC-problematik och så vidare.
Vi flyttar. Inte enbart på grund av kollektivtrafiken förstås.
Gardenparty
Ogitron glad hemma i Märsta.
Igår var det gardenparty med anledning av pappa och Katarinas bröllop, samt födelsedagar och inflyttning. Femtio pers fick plats i ett cirkustält. God mat förtärdes. Och tårta. Jag sjöng och tappade bort texten i alla låtarna, bortsett från i Cranberries-sången (Cranberries sitter i benmärgen - har nogsamt nötts in under melankoliska tonår). Men det gick nog ganska bra.
Farbror Lennart och jag ordvitsade på ämnet fekalier. Man kan säga att vi ordfekaliserade - det var sofistikerat skitsnack helt enkelt. Det var hemskt kul, tyckte vi.
Sedan låg jag och raljerade med Elin och Henri i llisstugan och somnade tydligen mitt i en uppskruvad konversation. Det var också lite kul.
Jag och yngsta systern är verkligen inte lika varandra på en fläck. Utseendemässigt, that is.
Pappa grillade kött. Inser nu att jag inte har någon bild på hans vackra hustru Katarina, men det får bli nästa gång.
Oscar överförtjust i sina nya Converse. Eller?
Bale i den mörka och kyliga augustinatten som skrämde hem folk redan vid midnatt. Mörkret och kylan skrämde alltså, inte Bale. Fast man skulle kunna tro det...
Lennart
På midsommaraftonen satt jag på torget i det lilla kvarterscentrumet och väntade på F, vi skulle fara till Rimbo och fira. Då träffade jag Lennart. Lennart är åttiosex år, skorrande smålänning, med utstående öron och flottiga, märkesbrillor som ständigt hasar ned på näsan. Lennart är mer än normalt social. Efter fyrtiofem minuters samtalande hade jag tagit del av en spännande livshistoria. Sedan den dagen stannar vi ofta och pratar en stund i centrum. Lennart är som ett torg-lejon.
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
Yrkesskadad som jag är, har jag lagt märke till att han är lite hygienmässigt eftersatt och ofta bär på en ICA-kasse innehållandes endast Findus frysta färdigrätter. Fast Lennart verkar fullständigt tillfreds med sitt liv.
Lennart förfalskade faderns identitetshandlingar när han var sexton år och mönstrade på till sjöss. Lennart har sett stora delar av världen. Under andra världskriget befann Lennart sig på en fartyg som torpederades och han förolyckades så tillvida att hans högra arm blev demolerad, vilket resulterade i att underarmen antog en något konkav form. Men han tycker att den aningens skålformade underarmen passat utmärkt för vackra kvinnohuvuden i varje hamn.
I dag skulle jag och Bale fika på kvarterscaféet och då träffade vi Lennart, så vi slog oss ned vid hans bord. Han drack en slät kopp kaffe med någon form av mazarin till dopp. Hans sociala aktier föll en aning då han förutsatte att min, sex år yngre, syster var min dotter! Men han har en vinnande personlighet, så det lilla missförståndet var kvickt förlåtet och glömt (eller?).
Lennart känner många i centrumet och de känner honom litegrann. Ingrid, en pigg nittioåring, slog sig ned vid vårt bord. Ingrid, som är sjukt lik vår tjugo år yngre mormor, berättade att stadsdelen vi bor i var skog, blåbär, på trettiotalet. Jag kunde se henne framför mig, då på trettiotalet - ett livligt flickebarn med jungfruligt flätat och uppbundet hår, bomullsknästrumpor i vita lackskor - springandes på ännu ej exploaterade ängar, plockandes sju sorters icke-urbana blommor.
Lennart liksom raggade lite på Ingrid, men hon har bara upplevt en kärlek i livet och det tycker hon är alldeles nog. Lennart sade, med glimten i ögat, att Ingrid är en torr-tant som, trots att de känt varandra i flera år, inte följt honom hem än. På Ingrids hundraårsskiva ska Lennart bara bjuda henne på två skorpor och en kopp kaffe. Och så där gnabbades de.
Lennart berättade att han inte tror att det är bra att bli änka/änkling efter att ha levt tillsammans med sin älskade i en herrans massa år, eftersom en del "di bara lägger sig ned och blir feta". Lennart verkar inte särskitl förtjust i rundlagda människor. En gång när en fet karl sade åt en mor, som närde sitt barn vid bröstet, att det var äckligt att amma offentligt där på torget - då frågade Lennart, enligt egen utsaga, när den tjocka mannen själv skulle föda.
Bale - Elin - blev lika förtjust i Lennars som jag - men hon är också lika övertygad om att han kryddar sina historier en liten aning:
Som berättelsen om den gången då han, Lennart, räddade en gammal dam som höll på att bli av med sitt kontokort till en oärlig yngling som utgav sig för att vara polis. Då sade Lennart till den oärliga ynglingen att han skulle ge tillbaka kortet, annars skulle han, Lennart, som hade en pistol, skjuta honom.
Eller den gången då han skrämde bort hela fyra fromma omvändare från Jehovas vittnen, från bostadshuset för gott - enbart genom att be dem komma in till honom en i taget. Många hjältedåd utförs i grannskapet, av Lennart.
Tänk om alla fick åldras som Ingrid och Lennart...
Jag skriker av skratt
Mys med Biboo och Bidi
Igår kväll: Biboo (Ida hatar det smeknamnet, ha ha) och mamman i fonden.
Morgonmoster med älskad nevö, som undersöker de begynnande gaddarna.
Jam'in
Har jammat med Idaslinus. Det kan bli riktigt bra, det här! Men jag är lite nervös, eftersom det är mitt största seriösa gig på en herrans massa år. Hold your thumbs, everyone.
