senblommning

Hallongrottor

I dag har jag jobbat inom socialpsykiatrin. I arbetslaget rådde en något upptrissad stämning, eftersom en av brukarna hade "rymt" till en annan stad långt bort. Hon skulle visst på något konvent. Innerst inne tyckte jag att det var kompetent av henne, att ta sig iväg. Och alla borde ha rätt till lite semester från rutiner och gråhet, i synnerhet dem vars vardag, enligt egen utsaga, saknar innehåll och variation.

På lunchen talade två ensamstående, hårt arbetande, mammor förtroligt med varandra och jag lyssnade på dem. De verkade så urlakade och kanske lite uppgivna. Och det lät som att det var svårt med logistiken i ensamståendet - att få ensamma-mamman-dagarna (som i princip innefattade alla dagar på året, twentyfour-seven) att gå ihop rent praktiskt; äldre syskon som fullkomligt river hemmet medan man nattar det/de yngre barnet/en, nattvakande ettåringar, trotsiga treåringar, förödmjukelsen att be om andras hjälp när man själv jobbar kvällar eller nätter - allt för barnens skull. 

Och dessa obefintliga "pappor" sedan -  som bleka skuggor i marginalerna - som aldrig tagit något egentligt föräldraansvar, som sällan bytt skitblöjor, aldrig gått på föräldramöten, aldrig tagit en vård-av-barn-dag. Men som kan vara roliga och påhittiga varannan-helg-pappor och bjuda på kinarestaurang, åka på zoo eller nöjespark, eller stoppa en klubba i munnen på en unge som egentligen skriker av hunger eller trötthet. Jag kände mig föga förvånad när jag hörde dessa berättelser - liknande omständigheter rådde i mitt barndomshem - men fan att det ska behöva vara så! Jag påminns ständigt om att vi har lång väg kvar att gå - mot jämställdhet, jämlikhet, rättvisa... 

När jag kom hem tänkte jag plugga, men kom på att jag behövde baka till mitt lilla födelsedagskalas i stället. Snäckformade mazariner med citronglasyr och hallongrottor blev det. I morgon ska jag göra dammsugare och kanske finska pinnar också. Jag älskar att baka! Men för många sorter på kakfatet verkar suspekt, som att man inte har något liv, som att man ljugit om att nästan all tid är upptagen av nyttiga göromål (studier och arbete), eller som att man vill skryta med sina exceptionella bakningskills (det sistnämnda ligger, i ärlighetens namn, kanske ganska nära sanningen i mitt fall). Det får bli fem sorter. Max.

F träffar en gammal vän ikväll och jag får kvalitetstid tillsammans med mig själv och katten. Jag älskar att vara med mig själv, att bara vara, spa:a lite, slösurfa med tevens tillgjorda sit-comskratt skränande i bakgrunden. Chicki ligger bredvid mig i soffan och försöker sova bort skitvädret. Och hon är så oerhört charmig, där hon ligger utfläkt som en dekadent aristokrat, till synes tagande alla bekvämligheter i hennes tillrättalagda lilla tillvaro för givna. Vad underbart det vore om livet var så självklart, så avslappnat och insiktslöst! Tänk att få vara ett annat djur, bara för en dag...