The Never Ending Story
Hittade Den oändliga historien i ett slarvigt DVD-ställ på Konsum när jag skulle köpa mat. Och ikväll har jag återupplevt nittioen ljuva minuter av min barndom. Filmen gjordes 1984, då jag var fem år. Den dubbades till svenska. Jag såg den om och om igen hos grannflickan Camilla som hade en videobandspelare (det var inte så vanligt att man hade det 1985). Camillas mamma var ofta borta, eller så var hon konstigt dåsig och låg halvslumrande på soffan, med fottigt hår och med en inpyrd, sötsliskig doft som en sloknde aura omkring sig.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
En gång minns jag att Camilla bjöd mig på middag hos sig. Mamman var inte hemma och Camilla öppnade rutinerat en konservburk innehållandes sådana där persikohalvor i sockerlag. Kanske var det i slutet på månaden, just innan löning. Annars brukade vi dricka kall oboy och äta skogaholmslimpa med ett tjockt lager extrasaltat bregott och herrgårdsost på när vi såg filmen. Jag var hopplöst förälskad i hjälten och vem kan klandra mig:
Mannen som höll mitt sexåriga hjärta i sin hand. Atreju - alltså vilket namn!
Ikväll upptäckte mitt vuxna jag att det är en fin, men kanske aningens cheezy-amerikansk, barnfilm. Vår hjälte Atreju/Bastian ska rädda sagovärlden Fantasien från det hotande Ingentinget.
Filmen bjuder på många insikter och kloka visdomsord:
Denna Morla (och hens alterego) har legat i träda i ett sorgeträsk, utan sällskap, i tusentals år och ger intryck av total uppgivenhet. Dessutom har hen utvecklat allergi mot ungdom (vitalitet och livsmod). Scenen med Morla satte ord på hur jag mådde lite kort förra vintern, och hur jag känt det under längre perioder flera gånger tidigare i livet.
Fina ord från den hundlika flygande lyckodraken Falkor. Jag minns att jag ingenting önskade mer än att äga en egen Falkor att flyga runt och erövra världen tillsamans med.
En barnfilm i min smak. Alla de barn jag älskar och bryr mig om skall få denna film av mig på sin sjuårsdag. När man är sju år är man redo för - och behöver - denna fantastiska historia som handlar om att aldrig sluta fantisera, drömma och önska, att lite på sig själv och att aldrig förlora barnet inom sig.
Detta är den stygga vargen som vår hjälte stöter på i slutet av sitt äventyr.
Stygga vargen fortsätter: "Det är den mänskliga fantasins värld. Varje del, varje varelse är en liten del av människornas drömmar och förhoppningar. Därför har det inga gränser"
Stygga vargen: "För att människorna börjar förlora hoppet och glömma sina drömmar. Så ingentinget blir starkare!".
Vår hjälte: "Vad är ingentinget?"
Stygga vargen: "Det är tomheten som blir kvar. Det är den förtvivlan som förgör vår värld"
I slutet av detta möte berättar stygga vargen att han hela tiden varit ute efter att döda Atreju (som utsetts till Fantasiens hopp) eftersom han, vargen, vill att Ingentinget skall överta världen. Han säger att människor utan hopp är lätta att styra över och han planerar att ta makten i Ingentinget.
Men självklart är slutet gott och allting gott.
Mitt sexåriga jag ville vara kejsarinnan - fager som en docka, oskuldsfull och hårt sminkad.
Undrar förresten vad som hände med grannflickan Camilla. Jag minns att hon var tvungen att flytta till sin mormor och försvann spårlöst, just innan min egen familj flyttade till ett annat bostadsområde i staden och jag började i första klass och därmed förlorade första lilla biten av mitt Fantasien.
Systersonens första födelsedag
I helgen var jag hos pappa i Rimbo och firade Oscars allra första födelsedag. Det var trevligt och födelsedagsbarnet sprang runt och socialiserade med alla.
Innan gästerna kom skulle Ida baka en tårta. Det var tänkt att den skulle se ut som en nallebjörn, men det projektet förkastades med hänvisning till svårighetsgraden i kombination med begränsad tid (vi systrar har en tendens att göra upp storartade planer som sedan får ge vika för verkligheten). Sedan skulle den likna en groda, men det satte jag stopp för när Ida duschade, för då lade jag - som var stressad och febrigt nervös eftersom gästerna skulle komma alldeles strax - på marsipantäcket, innan de runda grodögonen - som stasats ut ur en sockerkaka - lagts på. Ja, ja - till slut blev det ett glatt ansikte av tårtan i alla fall.
Farfar körde sitt ruskiga gulla-med-bebis-trick, som går ut på att han (som har skägg och ser rätt muskig ut) kommer riktigt nära och säger bu-bu-bu-wa-wa-wa. Farfar visar kärlek på sitt vis. Oscar klarade det galant.
Jag var neurotiskt ihärdig med med kameran, så till den milda grad att mina coola och fullständigt samlade yngre systrar tyckte jag blev tröttsam. Och ändå blev det inga vidare bra bilder...
Födelsedagsbarnet
Jag måste säga att den inte riktigt stämmer överens med hur jag hade föreställt mig att den skulle bli. Men charmig är den ju och man kan riktigt se hur moderskärleken knådats in i marsipanen och sockerpastan.
Kolla Moster Elins tittut
Lite presenter
Vi har alla bestämt oss för att vår lilla älskling är musikalisk och därför fick han ett häftigt trumset av pappa och en cylofon av mig och Fredrik.
Härlig bild på fridfull familjesituation. Pappa kittlar dottersonen, under kärleksfull betraktan av den ena Mostern. Barnets föräldrar vilar utslagna i bakgrunden.
Innan gästerna kom skulle Ida baka en tårta. Det var tänkt att den skulle se ut som en nallebjörn, men det projektet förkastades med hänvisning till svårighetsgraden i kombination med begränsad tid (vi systrar har en tendens att göra upp storartade planer som sedan får ge vika för verkligheten). Sedan skulle den likna en groda, men det satte jag stopp för när Ida duschade, för då lade jag - som var stressad och febrigt nervös eftersom gästerna skulle komma alldeles strax - på marsipantäcket, innan de runda grodögonen - som stasats ut ur en sockerkaka - lagts på. Ja, ja - till slut blev det ett glatt ansikte av tårtan i alla fall.
Farfar körde sitt ruskiga gulla-med-bebis-trick, som går ut på att han (som har skägg och ser rätt muskig ut) kommer riktigt nära och säger bu-bu-bu-wa-wa-wa. Farfar visar kärlek på sitt vis. Oscar klarade det galant.
Jag var neurotiskt ihärdig med med kameran, så till den milda grad att mina coola och fullständigt samlade yngre systrar tyckte jag blev tröttsam. Och ändå blev det inga vidare bra bilder...
Födelsedagsbarnet
Jag måste säga att den inte riktigt stämmer överens med hur jag hade föreställt mig att den skulle bli. Men charmig är den ju och man kan riktigt se hur moderskärleken knådats in i marsipanen och sockerpastan.
Kolla Moster Elins tittut
Lite presenter
Vi har alla bestämt oss för att vår lilla älskling är musikalisk och därför fick han ett häftigt trumset av pappa och en cylofon av mig och Fredrik.
Härlig bild på fridfull familjesituation. Pappa kittlar dottersonen, under kärleksfull betraktan av den ena Mostern. Barnets föräldrar vilar utslagna i bakgrunden.
Hjärtat
I dag tog vi lite ledigt och gick ned på stan. Solen sken som i värsta augusti och de korvskinnstajta jeansen klibbade ilsket mot benen under promenaden. Men solen sken och byggnderna var som alltid vackra.
Vi besökta kulturmagasinet i hamnen. Den stora byggnaden inrymmer både museum och stadsbibliotek. Museet hade sådana utställningar jag älskar och fängslas av. Jag fann mig totalt uppslukad av stora montrar med sparade och bevarade folkhemspinaler, från artonhudrasextiotalet och hundra år framåt. Jag älskar arbetarklasshistoria - berättelsen om de människor vars enda tillgång var, och är, den egna kroppen. De människor som haft, och har, med sig lunchmaten i plåtburk. De mnniskor som fått, och får, betalt efter stämpelkort. De människor som har vridit,och vrider, på kronorna och örena för att få dem att räcka till mat och till hyra. De människor som blivit, och blir, knotiga och ledbrutna vid trettio års ålder. Jag älskar oss är är så omåttligt, gråtfärdigt, stolt över att bära arvet. Hm...Finns det något som kallas för arbetarklassromantik, eller kanske arbetarism, nä - det heter ju socialism.
Sedan blev jag medlem på stadsbiblioteket och vi lånade några filmer direkt, bland annat Bo Widebergs: Ådalen 31. Filmen handlar om det som hände i det lilla samhället Ådalen 1931, då ett arbetarklassuppror slutade i tragedi, men samtidigt blev upprinningen till det nästan sjuttioåriga socialdemokratiska samhällsbyggandet i Sverige. Filmen fulländade det socialistiska temat för dagen. Och när vi sett den tänkte jag på vad som håller på att ske med vår fina välfärd nu. Nu när borgarklassens lakejer lurat till sig oigenomtänkta röster, med hjälp av simpel plånbokspolitik. Nu när alla (även de svagaste i samhället) förväntas ta ansvar över sin egen lycka, när det inte längre är gemensam sak. Nu när socialarbetare är välfärdens dörrvakter, snarare än dess väktare.
Åt vänster lutar hjärtat i den mänskliga kroppen. Och hjärtat har alltid varit symbolen för mellanmänsklig kärlek.
Brittsommar
Jag var hela vardagsveckan i Umeå. Det är ingen tvekan om att Ume är min nuvarande hemstad, det ställe dit mina rötter - om än finlemmade, och innan de rycktes upp, enbart grunt förankrade - för tillfället riktar sin trånande längtan. Det är till Ume känner mest kärlek just nu. Men av erfarenhet vet jag att rötter kan planteras om. Människor har sagt att jag är så modig (underförstått: galen, trasig, rotlös, "resande", tattare) som kan flytta långt, totalt byta sammanhang, bara sådär tillsynes oigenomtänkt och utan märkbar vånda. De allra flesta stannar nog där de är uppvuxna, eller åtminstone i samma region, eller återvänder åtminstone dit efter avsutade studier, kärleksaffärer och/eller storstadskarriärer. Kanske är det för att de gillar trygghet.
För mig har det aldrig varit en big deal att förflytta mig dit vinden blåser för tillfället. Undrar om det beror på att jag helt enkelt inte känt mig trygg och riktigt hemma någonstans någonsin och därför ständigt söker hjärtats hemvist. Äh, det låter så dramatiskt och dessutom har jag känt mig hemma på fler än en plats, men liksom "vuxit ur" stället och varit tvungen att gå vidare! Jag är nog bara lite ombytlig och äventyrlig. Ja, det låter snyggt.
Unmeå då: Vännerna. In-law-familjen. Universitetet. Det var som att komma hem när jag kom in i skolan nu sist. Och det kändes så naturligt att vara tillbaka på institutionen, tjatandes och looking efter gratistjänster. Magisteruppsatsen kan bli succé! Det verkar som att såväl ämnes- som metodval är "spot on", och i enlighet med resten av institutionens intressen. Känner mig taggad!
I dag promenerade jag och Fredrik vid en sjö som heter Sidsjön. Där var vackert och min favoritårstid är på allvar på väg. Dagen var varm, men klar.
För mig har det aldrig varit en big deal att förflytta mig dit vinden blåser för tillfället. Undrar om det beror på att jag helt enkelt inte känt mig trygg och riktigt hemma någonstans någonsin och därför ständigt söker hjärtats hemvist. Äh, det låter så dramatiskt och dessutom har jag känt mig hemma på fler än en plats, men liksom "vuxit ur" stället och varit tvungen att gå vidare! Jag är nog bara lite ombytlig och äventyrlig. Ja, det låter snyggt.
Unmeå då: Vännerna. In-law-familjen. Universitetet. Det var som att komma hem när jag kom in i skolan nu sist. Och det kändes så naturligt att vara tillbaka på institutionen, tjatandes och looking efter gratistjänster. Magisteruppsatsen kan bli succé! Det verkar som att såväl ämnes- som metodval är "spot on", och i enlighet med resten av institutionens intressen. Känner mig taggad!
I dag promenerade jag och Fredrik vid en sjö som heter Sidsjön. Där var vackert och min favoritårstid är på allvar på väg. Dagen var varm, men klar.
Artonhundratalsromantik
Den här bilden skulle mycket väl kunna vara tagen någon gång under artonhundratalets andra hälft. Om jag lyckats retuschera bort Volvosarna hade du säkert köpt att jag scannat in ett urgammalt fotografi. Bilden är tagen i dag. Jag tror inte att mycket har förndrats här i Vängåvans park sedan år 1886, då fontänen (som här dessvärre inte kan skådas i sin helhet) uppfördes efter ritningar av en kvinna (!) vid namn Sofia Gisberg.
För mitt inre öga klipper jag in ståtliga sågverksbaroner på söndagspromenad, iklädda kritstrecksrandiga pressvecksbyxor, väst och fracköverdel, vita tyghandskar och med cylinderhattarna på svaj (när borgarklassen demonstrerar sitt välstånd görs det ju efter adliga ideal). Under armen har sågverksbaronerna vackra vitklädda damer. Stroppiga qvinnor med små huvudbonader fastnålade i höga svinryggar, kaméer i spetsskylda dekolltage, damer som skymmer sin gräddvita hy under volangprydda solparasoll.
Önskar jag tordats knäppa fler och bättre bilder. Men det är faktiskt lite genant att inför allmänheten - så uppenbart begeistrad och upphetsad - fotografera ett föremål, ett objekt som för den inbitne sundsvallaren förmodligen avfärdas som en intetsägande detalj i vardagsfonden. Och det är förargligt att verka alltför angelägen. Iver är aldrig cool. Just i min hetsiga strävan efter att föreviga en tingest eller upplevelse på bild, då känner jag mig väldigt sårbar.
Hösten
Hösten är fuktig, fruktig och befriande krispigt ren. Hösten är nystarten, efter stillastående och trist sommar. Och jag älskar årstiden; övergången, avskedet och det pånyttfödda energiska vardagslivet. Jag är en genuin höstmänniska. Ändå tycker jag att den är lite väl grå ibland.
Officiellt har jag (tillsammans med en kollega) börjat skriva D-uppsats, det alster som, som färdigställd produkt - enastående, nydanade och fullkomligt världsomvälvande - kommer att resultera i en magisterexamen i socialt arbete. Vad det nu innebär för framtiden. Vi vilar oss lite och börjar säkert skriva alldeles snart...
Officiellt har jag (tillsammans med en kollega) börjat skriva D-uppsats, det alster som, som färdigställd produkt - enastående, nydanade och fullkomligt världsomvälvande - kommer att resultera i en magisterexamen i socialt arbete. Vad det nu innebär för framtiden. Vi vilar oss lite och börjar säkert skriva alldeles snart...
Over-the-top-party (i miniatyr)
Innan jag flyttade uppöver kastade jag och systrarna ett litet over-the-top-party i lilla ettan i Sollentuna. Teman för dagen var överklätt, sofistikerat beteende och utsökta (?) bakverk. Alla tre skulle bära sina finaste kläder, baka och medtaga sin bästa tårta, OCH bete sig som en dam. Samtliga over-the-top-kategorier betygsattes, värderades stenhårt på en tiogradig poängskala. Bale vann den sammantagna tävlingen, eftersom hennes tårta var vacker och för att hon är så skötsam. Jag ock Bidi har ju (o)roliga personlighetsstörningar, och därför formidabla förågor att krydda till den mest formella och avsett stillsamma tillställning...
Ett litet jordgubbsportpurri (som borde givit mig extrapoäng i tårt-gamet; kategorin utförande)
Idas muffins var inte vackra, men smakade ljuvligt. Bales satsiga moussetårta samkade mest grädda och min fina minttårta smakade underbart.
Bidi vann klänning-tävlingen. Helt förtjänt! Bilder på mig i min utstyrsel gör sig inte här.
Föräldraplikten kallar, hur over-the-top det än är....
(Jag fattar inte varför bilderna bara gick att fixa hit i miniatyr. Ett tag tänkte jag att det kanske beror på att de laddats via min nya mini-dator, att allt liksom blir mini med den, sedan insåg jag det ologiska i det (eller?).)
Ett litet jordgubbsportpurri (som borde givit mig extrapoäng i tårt-gamet; kategorin utförande)
Idas muffins var inte vackra, men smakade ljuvligt. Bales satsiga moussetårta samkade mest grädda och min fina minttårta smakade underbart.
Bidi vann klänning-tävlingen. Helt förtjänt! Bilder på mig i min utstyrsel gör sig inte här.
Föräldraplikten kallar, hur over-the-top det än är....
(Jag fattar inte varför bilderna bara gick att fixa hit i miniatyr. Ett tag tänkte jag att det kanske beror på att de laddats via min nya mini-dator, att allt liksom blir mini med den, sedan insåg jag det ologiska i det (eller?).)
Flyttfåglar
Nu bor vi mitt i landet, tillika i norrland, och lugnet infinner sig...
