Skvaller, faktiskt

Efter jobbet for jag och F och såg Jägarna 2. En tydligt amerikanskt influerad, ändå väldigt svensk, film. Och Lassgård var, som vanligt, fantastisk!

Min längtan till norra norrlands inland växte sig nästan olidligt stark när kameran svepte över höstbrinnande landskap, karga hyggen, tät barrskog - allt belyst av det där säregna, trötta skymmningsljuset. Siluetter av sorgset spensliga frötallar och uråldriga bergs krön, mot höstsolens brandgula eftermiddagsfarväl. Åh!!!

Kanske är F lite släkt med Lassgård. Det är en spännande historia. F:s morfar ska ha varit kusin med ett mytomspunnet brödrapar. Bröderna Landby. Dessa två var inte som andra.

I sin ungdoms dagar var de ena riktiga kraftkarlar som reste landet runt och uppträdde på marknadsplatser och på andra folkjippon. Sixten var själva dragplåstret, en dåtidens Magnus Samuelsson. Han kunde balansera en hel cykel på fingertoppen och räta ut en hästsko med bara händerna. Lillebror Kurt var manager och konfrencier.

Sixten, lite av en poetisk virtuos och självutnämnd filosof, har skrivit en del minnesvärd, dock aningens grovkornig, lyrik. 

Pungen, är ju full av saft,
Hårt och stadigt är dess skaft,
med spetsen kan man skära glas
och sätta kvinnir i extas.

De var kvinnokarlar, starka och vackra som de var, bröderna Landby. Enligt skvallret ska Sixten, under sitt kringresande artistliv, med sin saft och sitt skaft, givit upphov till såväl Lasse Brandeby som Rolf Lassgård. Båda två ska, enligt ryktet, ha besökt Sixten begravning 1997. Jag vet inte om Lassgård uttalat sig om sitt påstådda släktskap med Sixten Landby. Förmodligen är det inget annat än en sådan där urban legend (eller snarare en agral legend i det här fallet, ha ha). Mer om denna konspirationsteori (som den ju bör benämnas) kan du läsa på en ytterst tvivelaktig internetkälla, blixt-tillbaka, direkt översatt till svenska.




Bröderna Landby var gammpojkar, det vill säga att de förblev ogifta hela sina liv. I byn Håkmark, norr om Umeå, tillägnade de sig en, minst sagt, bohem livsstil. I trettiofem år levde de ett tillbakadraget liv tillsammans i en stuga som omfattade 20 kvadratmeter - ett litet tillhåll som saknade dusch och toalett. Kraftkarlar förblev de alltjämt, även på ålderns höst. Myndigheterna tyckte inte huset deras dög åt dem. Hälsovådligt var deras anspråkslösa boning, enligt hälsovårdsnämnden (där var inte särskilt städat och golvet såg tämligen jordtrampat ut). ”Men här vill vi leva och dö!” sade Sixten. ”Det här är nämligen ett konstnärligt hus. Ett hus för diktare och konstnärer.”

Efter att ha sett den här dokumentären var jag såld på dem och övertygad om att det är en möjlighet att skita högaktningsfullt i rådande normer och gå sin alldeles egen väg i livet!




Sixten i sin krafts dagar




Första snön no. 2

Ja, i dag faller den, den första första snön 2011. De första vita flingorna tumlar ymnigt från skyn. Ett tätt duggregn i frusen form, målar världen vit. Luften är fyllig och innehållsrik, lik en riklig ryamatta. Såg de förmodligen sista gässen flyga söderut i ett unisont V. De såg ut att ha bråttom - som att de överrumplats av ett faktum de försökt förtränga in i det sista. Till skillnad från gässen älskar jag köldens, rimfrostens och tystnadens tid - då när allt står stilla, vilar, väntar. Det är något djupt poetiskt över vintern.


Tallrikar



Titta vilka fina tallrikar mina besök på Fyndlagret renderat! Allt för under 200 riksdaler. Nu börjar jag fundera på att täcka en hel vägg med gamla tallrikar, typ från en meter över golvet till taket. I Umeå har vi åtta fina stjärnholmtallrikar också. Sedan måste jag kolla Myrorna, Kupan och Erikshjälpen.

After work

Först shoppade jag loss, två klänningsliknande kreationer, en helsvart - men ytterst originell - blus med rosett i midjan, en typ lusekofta light och ett knippe plastpärlehalsband på second hand. Sedan mötte jag upp arbetskamraterna på lite efter-jobbet. De personer jag tris bäst med i arbetsgruppen och tillika hade till bords är antigen gravida eller nykterister, så det blev en liter vatten till maten som för övrigt inte imponerade särskilt på mig (maten alltså - stadens vatten sägs vara ett av det bästa i Europa). Viltfärsbiffen, vars presentation var av det mest ambitiösa slaget, kändes torr och smakade simpel slaggproduktsfärs och potatismoset påminde misstänkt om frystorkat halvfabrikat. Och sedan är det trist när det ligger så förbannat lite mat på tallriken - på sin höjd en petít kött- och potatismos-ö på en spegelblank rödvinssås-sjö. Jag blev inte mätt och förmodligen blev inte de gravida kvinnorna det heller.  Men, men tryffeln jag beställde till dessert var utsökt.

Sällskapet var, som väntat, av bästa slaget. Vi pratade bland annat frikort, det vill säga snygga och sexiga män som även den mest lyckligt gifta får vetomarkera. Någon hade (inte helt oväntat) Brad Pitt, en annan Bruce Springsteen (mer av en bubblare på den gängse frikortslistan, tror jag), en tredje skulle inte säga nej om Johnny Depp erbjöd sig. Jag tänker mig Mads Mikkelsen, Owen Wilson eller Rolf Lassgård. Det är lite lustigt att ett gäng råttiga socialsekreterare ägnar sig åt sådant trams.

Sedan pratade några religion, vilket är lite av en BIG no no i sociala sammanhang som syftar till ett lättsamt och trevigt umgänge. Men vi lyckades hålla diskussionen mellan slumpteoretiker och övermaktstroende på en lagom nivå, tycker jag. Kanske var det lite på väg att spåra ur när vi otrogna raljerande på ämnet Det eviga livet och förkunnade att det mest troligt bara blir svart en dag och sedan kalasar larverna på kroppen mycket långsamt, tills det bara är benen kvar och då suger maskarna märgen ur dem också (fast det här med benen och märgsugarna lade jag till nu i efterhand- för att liksom förhöja provokations- och underhållningsnivån). Det var en mycket lyckad eftermiddag och kväll.

Kasterna

Den enskilde måste ta eget ansvar

sade den privilegierade till den enskilde

 - och försummade därmed sitt ansvar.


Hårt arbete ger resultat

sade den privilegierade till den enskilde

 - och avnjöt sina förmåner.


Och sedan åtrådde den enskilde förmånerna

 - tog eget ansvar

 - arbetade hårt

 - nötte lemmar krokiga

och dog























Umeå vs Sundsvall

Vi kände att vi älskar Umeå. Snirkliga sekelskiftsbyggnader i trä och nakna björkalléer. Novemberälven som en skåra av kvicksilver genom staden.






En stund kändes det som att vi ville flytta hem igen. Till umeå, till vänsteridealen och möjligheten till finkultur. Men så kom vi tillbaka till det nuvarande hemmet och lät oss förtrollas av magiska juldekorationer i den regnfuktiga stenstaden. Och det är inte långt till Umeå.






Bästaste lörda'n

Svärfar har nyss fyllt sextio år, så vi for upp hit till Umeå för att fira honom idag. Som vanligt blev vi bjudna på utsökt förtäring och mysigt umgänge. Hela min in-law-familj betår av exceptionellt varma och öppna människor och i våra möten råder alltid en atmosfär av kärlek.

Mesta delen av eftermiddagen och kvällen tillbringade jag och F i förrådet/garaget där vi lekte med grabbarna! De är verkligen vår glädje, de pojkarna! Man tröttnar aldrig på att latja med dem, eller på att sätta kreativiteten på sin spets när man försöker svara på, minst sagt knepiga, frågor (hur säger man pannkaka på ryska?). Äldsten är kanske ett geni. Han kan stora delar av gångertabellen och är inte heller helt obevandrad i bokstävernas värld - bara fem år gammal! I dag skulle vi bokstavera allas namn och när jag frågade vilken bokstav mitt namn börjar på, sade äldsten: M. Nej, sade jag, det börjar ju på L - L som i LLLLiiiinda. Nej, sade äldsten, M som i Mmmmoster Linda. Det värmde mitt hjärta, även om tituleringen inte har någonting med familjärt kärleksbetygande att göra. Pojkarna tror verkligen att vi heter Moster Linda och Morbror Fredrik. Som dubbelnamn.  Det är underhållande.

Jag har någon sorts thing för att figurera på bild tillsammans med familjemedlemmar jag inte träffar varje dag. Planen är alltid densamma, typ: familjeporträtt-light, att sedan placera i bokhyllan att minnas åt. Dessvärre blir det aldrig riktigt som jag tänkt mig. Ofta på grund av att medposerarna inte känner sig lika engagerade i uppdraget.




Om det är någon som tar detta med gruppbild på lika stort allvar som jag, så är det yngsten. Han vill verkligen att det ska bli åtminstone an bra bild...Äldsten har en helt annan agenda.





Här börjar också jag tappa fokus, men yngsten är plikttrogen alltjämt.


Jag avgudar mina syskonpojkar! Det är hemskt att alla tre nu bor så jävla långt bort. Oggis i Stockholm och pojkarna i Umeå. Och mitt mellan sitter jag och saknar dem alla tre.

Gungstolen

Har trånat efter en gungstol i hela mitt liv. Du vet, en sådan stor och snirklig vit en. Och nu fann jag den, på Fyndlagret förstås. Så sket jag i att shabby chic känns allt annat än chic (det går nog an om jag inte anammar stilen fullt ut) och ringde F som fick bära den på ryggen de tre hundra metrarna hem. Fyndlagret är verkligen ett fyndlager. 

Den skenförsedda karmstolen kommer att passa alldeles perfekt i vår nya lägenhet som vi, om allt går vägen, tecknar kontrakt på imorgon. Det är en drömlya -  stor, ljus, med öppen spis, men ändå mysigt skrymslig. Nyrenoverad och med en massa bekvämlighetsvitvaror.

Och nu är planerna i full gång. Vi ska köpa en massa nya och secondhandmöbler och textilier. Jag känner mig så lycklig, som alltid när jag ska spendera. Tavlor ska vi köpa också, stora oljemålningar och kanske en spegel i guldram. Sedan ska matsalsväggen prydas med tallrikar i olika former och med olika mönster och färger i dekoren. Jag vet inte vad jag vill, men förmodligen något som förmedlar anor. Att jag ärvt något av mina bönder och arbetare till förfäder. Fast det har jag ju inte. Inte en pinal finns det. Kanske äger mormor någon anskrämlig samling kopparatteraljer och en och annan jugendvas. Annars finns intet. Det är som att arvet, det förflutna - brukats, nötts och kasserats av valkiga och vårdslösa händer. Och nu känner jag mig märkligt lottlös, rotlös. Man vill ju som ha ett materiellt ursprung, kanske.

Men det absolut bästa med det permanenta boendet är att växtbeståndet skall få återhämta sig. Jag längtar efter att få vårda gröna vänner igen. I dagsläget har jag bara ett fåtal kvar (det är inte lätt att spara på blommor när man befinner sig på resande fot i möblerade och temporära andrahandslägenheter). Innan vi lämnade Umeå hade jag femtio olika sorter. Vissa, som den gigantiska Kungscissusen, hade jag drivit upp från stickling (stulet skott) och vårdat i nästan tio år. Det var en stor förlust. Men jag ska plocka avkommor av mina absoluta favoriter som jag, inte helt oigenomtänkt, placerat på platser jag har access till.

Vi blir alltså kvar här, kanske ett bra tag. Jag har till och med börjat tycka seriöst mycket om en av mina arbetskamrater. Hon är vacker, lättsam, och liksom smittande positiv. Och själva jobbet liksom växer på en.


Tråkiga vykort?

Efter ännu ett besök på fyndlagret blev jag ägare till en mycket efterlängtad bakbok, som jag varit ute efter i flera år. Sedan blev det ett sant bonusklipp i form av en bok som heter Tråikga vykort och är ett litet dokument över en tid då Sverige blomstrade och då många svenska småsamällen ville uppnå lite kontinental lyskraft.  En tid då en ny Konsumbutik, en vägkosrning eller en fabrik betydde att man var på väg mot den stora världen. Så stolt var man över sina pompösa och MODERNA byggnader och över den nya infrastrukturen, att man förärade dem egna vykort. I färg. Jag tycker de är hemskt fina, jag - vykorten från den svenska välfärdens absoluta höjdpunkt, 1950 och 60-talen.



Nedan följer unika tidsdokument från mina "hemtrakter".


Umeå. Kallas bågenhusen. Inte mycket har förändrats sedan bilden togs för kanske femtiofem år sedan. Längst till höger i bild finns i dag busstationen. Om man går in emellan bågenhusen hamnar man på Rådhusesplanaden som leder till:



Rådhustorget, som ligger mitt på Kungsgatan. Tempo har bytts mot Åhléns och tanterna har inte längre beige kappor i syntetmaterial och baskrar över gråkrulliga hårsvall. Annars är det samma lika.


Här är NUS. Norrlands universitetssjukhus.


Och här har vi min moderstad - Solna. Inte mycket ser annorlunda ut i dag. Kanske har det tillkommit något höghus eller två.


Och sist, men inte minst, min älskade inlandsstad: Lycksele. Här har en hel del förändrats. Den stora gräsmattan är utbytt mot betongsten och det finns en fontän nästan mitt på torget. Fontänen är en stor marmorkula som snurrar mot ett stenblock, med hjälp av vattenkraft. Även när det är minus 40 gradet snurrar kulan och då ångar vattnet av värme. Faktum är att den kulan figurerar på nästan alla nutidens vykort från Lycksele. 

När bilden togs hade inte badhuset kommit till. Det skulle i sådant fall synas längst bak i bild, liksom bakom den andra gräsmattan
.

De nya Gudarna

Idag var det halv arbetsdag med anledning av morgondagens högtid (?) alla helgons afton. Min dyrbara extraledighet slösades på Oprah-show.

Jag blir alltid lika upprörd av den där plastiga amerikaniteten. Nu sitter den kvinnliga förebilden för den amerikanska (orealistiska) drömmen, tillsammans med Shirly McLaine, och pratar andlighet, UFON och om att vi står inför en ny begynnelse i slutet av år 2012. Det kommer att gå bra dock, jordens undergång, åtminstone för den som väljer att öppna sig för andligheten, och som blir ett med universum, typ. Shirly är tydligen synsk också och nu har hon skrivit en bok om alltihop (big surprise). 

Shirly får det garanterat fint, inkarnerad till fulländning, i den nya världen, eftersom hon har så god karma. Shirly lever nämligen i ett hus i New Mexico, som försörjer sig själv med ström och grönsaker. På gården fladdrar ett gigantiskt vindkraftverk och på hustaket suger elalstrande celler åt sig av det myckna solljuset. Dessutom odlas Shirlys årliga grönsaksförbrukning i trädgården (säkert av illelaga immigranter från Mexico). Jag har ingenting emot omsorg om moder jord - tvärtom är jag förtjust i så kallat långsiktigt tänkande. Inte heller motsätter jag mig spiritualitet som företeelse - jag tror att den tjänar ett viktigt syfte i vår tillrättalagda och tämligen innehållslösa tillvaro - mysticismen, tron, skänker mening och mål till många människors liv, som den gjort i alla tider. Det jag opponerar mig mot är hur andligheten liksom kommersialiseras - att folk som anser sig vara "upphöjda" på ett eller annat vis - profiterar (säljer böcker, spådomar, talismaner etc) på andras sökande. Det är inte okej.

Desutom är det inte alla som har förutsättningar att unna sig den karma Shirly och Oprah kan kosta på sig. Inte alla har ekonomiska och/eller praktiska resurser att slå upp vindturbiner på tomten, eller odla sina grödor året om i rabatten. Inte alla kan vara helt igenom fromma och tacksamma och goda hela tiden. Ibland är vi gnälliga och otacksamm och jävliga - och det med rätta! Då är det inte okej att de som många betraktar som religiösa (?) förebilder och som har alla förutsättningar, sitter i teve och, på ett snejkigt sätt, berättar hur livet bör levas - åtminstone om man vill se fram emot en evinnerlig dans på saliga ängder. Är det nya paradiset förunnat några få lyckligt lottade kapitalister (som tillägnat sig ett gudfruktigt beteende för kompensera glidandet på räkmackan)? Det är inte riktigt juste. 


Här ses Shirlys anspråkslösa boning


IKEA

Jag gillar det blågula Kampradimperiet. När jag var liten, och vi besökte IKEA i kungens kurva, brukade jag låtsas att jag bodde i demonstrationsrummen. Att det var vårt perfekta vardagsrum som visades upp. I bland fantiserade jag om hur det skulle vara att bli kvar i det gigantiska varuhuset när folket gått hem, lamporna slocknat och tystnaden lagt sig som en slöja av ödslig bortglömdhet över soffa och matsalsbord. Jag föreställde mig hur jag då skulle ha alternerat mellan felfritt bäddade skyltdocke-karriärmänniskors och charmigt tilltufsade skyltdocke-tonåringars sängar. Men så tänkte jag att det nog skulle vara ganska kusligt ändå - att tillbringa natten där alldeles ensam - stora ytor, inringad av förvaringsmöblers tornande siluetter.




Också i dag tycker jag om att  föreställa mig att jag hör hemma i de designade låtsasrummen. Att jag är en sådan genomtänkt och ordningsam människa som lever i ett exempel. En sådan person som har de stilfulla månadsmagasinen prydligt placerade lite lagom uttänkt slarvigt på ett praktiskt litet hyllplan under vardagsrumsbordet. Och att mysfilten ligger nonchalant (men ack så välplacerad) slängd över fåtöljkarmen. Men vårt hem - jag själv för den delen - är inget utställningsobjekt direkt.

Hela mitt liv har varit aningens oöverlagt - från själva min tillblivelse fram till i dag. Men det gör inget.

RSS 2.0