senblommning

I dag var vi vid havet. I bland åker vi bara dit och sätter oss och blickar ut över det glittrande oändliga, dricker kaffe ur termos och pratar. I dag for vi till udden där de tre ståtliga vindkraftverken svänger sina gigantiska, men graciösa vingar som, på nära håll, får solen att blinka. Vi lutade ryggarna mot ett av kraftverkens solida stomme och vände våra ansikten mot solen. Det är egentligen förunderligt hur tysta de är, de liksom bara svischar lugnt och fridfullt. Och vackra är de - fantastiskt vackra, vindkraftverken.

F älskar havet. Han brukar säga att de första han ska köpa, när vi har arbeten och bättre ställt, är en båt. Han tycker att havet representerar ren frihet och det verkligt levande i livet. Jag är väl inte riktigt lika imponerad. Nog är det fint och så - silvervattnet, fyrarna och skären - men havet gör mig rastlös och i hjärtat är jag en sann fjällmänniska. Jag känner mig fri och lycklig i den friska fjälluften och i de hjärtskärande vackra omgivningarna, med vyer av blå fjäll och snöklädda toppar.

Är man antingen en havs- eller fjällsmänniska? Jag menar, finns de som liksom trivs bäst i inlandet (i den naturen) där i mitt-emellan-landet? Det kanske är som med politik - att de som inte riktigt kan bestämma sig för vad de tycker bäst om - kusten eller fjällen - de hamnar i inlandet (och röstar på socialdemokraterna)? Fast vissa stannar ju förstås där de är födda och känner sig trygga. Men även det är väl ett val antar jag, stannandet... Men den inlandsbo som hyser förkärlek till en viss extrem - färdas nog dit det lockar, åt öst eller väst, förr eller senare. Trenden är att fara österut om man bor i inlandet ovanför götaland åtminstone - det är vid kusten allt händer. Där finns städerna, de stora sjukhusen, universiteten och framtider.
Många häruppe far söderut, för där nere finns ännu större städer, sjukhus, universitet och framtider.

Jag färdades norrut, jag.