senblommning

Titta vilka fina Orkidéer jag fick av älskade svärmor! Eller kanske var det Fredrik som fick dem, eftersom det var han som fyllde år. Ja, ja, det är jag som uppskattar dem mest i alla fall.

Det var jättetrevligt att få visa svärisarna staden och de verkade mycket nöjda med sitt besök, shoppingstinna och glada. Snart far vi uppöver. Vi saknar svägerskefamiljen och då framförallt pojkarna!

Nu ska jag skajpa med en annan saknad släkting, kusin Isa. Hon blir alldeles snart nio år och har humor som få. Redan när hon var ett mycket litet barn - ja, en bebis - hade hon mycket komik inom sig och hela ansiktet log på ett hoppfullt och konspiratoriskt sätt när man skojade med henne. När hon var endast tre år gammal kunde hon uppskatta mina makabra - men djupt kärleksfulla - skämt, exempelvis om att man borde grilla henne i ugnen och äta upp henne som en kyckling. Hon spedde till och med på sådana historier, kanske lade till någonting om pensling i grillolja. Det kallar jag mognad och självdistans hos en treåring!

Nu lät det som att vår helg blev totaldemolerad av besöket i Kramfors, men så var det inte. Och nu med lite distans kan jag ändå se charmen med Kramfors och dess gelikar - vardagens historia, arbetarklassromantiken, det där rejäla, samtidigt måttfulla. Och jag var ju faktiskt oerhört lycklig i småstaden/byn Lycksele i nästan sex år.

Vi körde runt där i Ådalen och upplevde många vackra vyer och någon historisk plats. Det var en sådan underbar helg då man kände sig fullkomligt fri, lyklig, men ändå full av behagfull längtan. Det fanns stunder då jag önskade att jag kunde etsa in det där djupt berörande panoramat av kuperat landskap på näthinnan. Tänk att alltid ha sådana bilder framför sig - inget mer lysrörsljus, beigemelerade linoleummattor eller flimrande datorskärmar - bara vajande vassplymer vid vattenbrynet, i kontrast till solblänkande is, sådan is som hör våren till och som skimrar i nyanser av blått. Eller, tänk om man kunde flytta kotoret ut i naturen!

Vi besökte bland annat lilla byn Lunde, där fem arbetare fick sätta livet till 1931, när fumliga militärer skulle sätta pli på fredliga strejkare och demonstranter som protesterade mot sänkta löner och sämre arbetsförhållanden på sulfatfabrikerna i ådalen. Dessa händelser delade landet i två läger - de borgliga som nog inte var helt anti upptunktningen av det rufsiga och upproriska proletariatet - och de demokratiska som insåg det sinnessjuka i att skjuta skarpt mot fredliga, hårt arbetande, djupt förorättade och yttrandefria människor. De senare organiserade sig, blev sedemera socialdemokrater och fixade folkhemmet, det kollektiva samhällsbygget - de allmänna förmånerna (socialförsäkringssystemet (barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning etc.) det allmännna pensionssystemet, den nästan gratis sjukvården, gratis skola som tills nyligen höll världsklass, äldreomsorgen - ja, välfärden). Kort sagt: allt det vi nu sakta, men säkert, luras att montera ned.


På bilden ses monumentet som restes till minne av de omkomna, på dagen femtio år efter händelserna.

Efter Lunde följde vi en jättelång och kringelikrokig rallyväg som slingrade sig genom obedodda skogslandskap och slutade i Nora (alltså inte i dalarna). Där fanns en väldigt vacker och pampig kyrka, av arkitekturen att döma, uppförd någon gång i början på artonhundratalet. Det var en liten by, detta Nora, med en liten halvdöd "Handlarn" som en metropol i bynavet och med kanske ett femtiotal hus runt omkring. Då kom jag att tänka på hur jävla religiösa man måste ha varit för tvåhundra år sedan, om man byggde sådana shabrak för några enstaka innevånares skull. Eller, kanske var Nora ett stort och pulserande jordbrukssamhälle på den tiden? Det är spännande med små landsorter.

I helgen har vi hyrt en bil och åkt runt och uträttat ärenden. Igår gjorde vi en utflykt, uppöver. Det är så, vi norrlänningar åker uppåt när vi vill uppleva något vackert och avkopplande. Nedöver blir det lite för skrälligt för vår smak och dit tar vi oss bara om vi grips av plötslig lust se många människor och trängas i kollektivtrafikens UFO-ekipage. Västerbottningar åker gärna till norrbotten under ledighet och västernorrlandsbor färdas till västerbotten. Fast så långt körde vi inte igår. Vi stannade vid Högakustenbron och njöt av den vidunderliga utsikten en stund...



Sedan fick vi, av någon outgrundlig anledning, för oss att kolla läget några mil inåt landet. Till Kramfors bar det av. Vi ville se det.

Där var det hemskt, som att Gud och alla andra på jorden hade glömt bort Kramfors. Där fanns ett hotelll som hette KRAMM och var DDR-igt lågt, fyrkantigt, brungrått och med fuktskadad putsfasad. Själva centrumet andades svenskt dystert sextiotal, och sedan dess har inga eller mycket få resurser använts till att förändra och förnya. På gator och torg(et) vandrade människor med uppdragna huvor, oroligt sneglande över axeln, bakisångest.



Inte ett konstverk syntes till, inte ens i rondellnavet, som i andra tätorter pryds av hundar, eller av lokala konstnärers fantasifulla alster. Något säger mig att Kramfors lider fatal brist på lokala konstnärer. Fast jo, ett försökt till artistisk kreation fanns kanske. På bron, som var "porten" in och ut ur staden, fanns en rosa neontext på vardera sida. "Mina drömmar" stod det när man reste in och "Din längtan" när man lämnade staden. Finns det ett litet uns humor i det kanske? Undrar just vad för vidlyftiga drömmar man kan tänkas nära, om man flyttar dit. Och nog kände man längtan alltid...


Översikt - underhållning, kulturellt utbud.

Platt kändes det - och innehållslöst på något vis. Husen, i olika trista kulörer och former, upplevdes som utslängda lite huller om buller, men ändå kusligt arrangerade, som ett tvådimensionellt pussel. Plötsligt kunde vi betrakta de höga depressions-, ångest- och självmordssiffrorna i Sverige med nya insiktsfulla ögon. Landet kryllar ju av Kramforsar, små sömniga samhällen som blomstrade en gång, när fabrikernas skorstenar bolmade och/eller gruvorna dignade av malm. Många är de små spökstäderna där ytterskalen på husen, framförallt i utkanten av staden, drabbats av allvarlig färgavflagning och där fönster gapar snopet tomma. Det är lite sorgligt.

Jag är ganska receptiv och måste ha låtit mig fångas av den bistra förstämningen. Inuti en liten galleria (?) som inrymde en hopplöst omodern sportaffär, ett sömningt café med gräddiga kreationer i kakmontern, och en liten spelbutik - blev jag skräckslagen efter att ha "tappat bort" Fredrik. Så här gick det till: Fredrik gjorde ett spelsystem i spelbutiken medan jag undersökte potentialen hos den hopplöst omoderna sportbutiken. När jag kom ut från den hopplöst omoderna sportbutiken var Fredrik spårlöst försvunnen, och stod ingenstans i gallerian att finna. Han svarade inte heller på sin mobiltelefon. Under vanliga omständigheter skulle detta inte uppröra mig, jag skulle naturligtvis tänka rationellt - att kanske hade han uppsökt en toalett eller så. Men i Kramfors växte en skräckblandad oro inom mig - en oro som framlade möjligheten att Fredrik hade blivit bortrövad eller stuckit, lämnat mig där! Och så kom jag att tänka på att mitt bankkonto nästan är tomt (lönen kommer imorgon) och då utvecklades oron till panik; hur fan skulle jag ta mig hem från Kramfors utan pengar? Sedan kom han tillbaka, efter att ha hämtat kontanter för att kunna betala i spelbutiken som inte accepterade betalkort (???!!??!), och vi lämnade Kramfors omgående.


Det kändes som i en film, en jävligt ruskig skräckfilm.

I bilen på väg bort, kanske var det just när vi passerade under "Din längtan", konstaterade Fredrik: "Ja, det där var pure Ångest". Sedan sade han: "Du, vi låter våra eventuella barn pröva på spännande och lite "farliga" saker i livet, men lova mig att vi aldrig låter dem pröva på kramfors."


Jag lovade.

Farmor Märta hette hon som under min uppväxt var länken till mitt ursprung på fädernet. Hon var min biologiska fars mormor och den enda i hans familj som accepterade min existens. Det var kanske inte så konstigt att man i övrigt  avvisade mig, med tanke på att min biologiska far var blotta sexton år när jag kom till världen, till följd av ett visst mått obetänksamhet och envishet.

Hur som helst; Farmor Märta var en klassisk tant, som bar one-piece klänningar i blommigt syntettyg med dragkedja i ryggen och som hade grå-violetta papiljottlockar. Lägenheten hennes luktade ingrott stekflott, som greaset i en välanvänd gjutjärnspanna.

Snäll var hon, fast mamma sade att hon var snål; att presenterna jag fick säkert var lotterivinster från Gröna lund någon gång på sextiotalet och dessutom fick man bara tråkiga fingerkakor och blandsaft till fikat. Fast jag gillade Farmor Märtas lotteripresenter och fingerkakor därför att hon var bara min, en person som gjorde mig unik, snarare än avvikande, i familjen som mamma bildat efter mig.


Här är hon, glädjs över min glädje på fyraårsdagen.

Jag minns att Farmor Märta ofta frågade mig hur jag tyckte det fungerade med min "nya pappa", vilket jag tyckte var underligt eftersom han var den enda pappa jag kände till, men jag svarade alltjämt att det gick bra med den nya pappan, han skötte sig bara fint. Någon gång när jag hälsade på hos Farmor Märta hade min biologiska far nyligen varit på besök hos henne och jag minns att jag då kände besvikelse över att ha missat honom, samtidigt som hans närvaro då hängde som kvar lite i luften, vilket kändes en liten aning som att han var där ändå. Det var spännande. Ja, på lite blir den riktigt hungrige mätt.

När jag kom upp i tonåren fanns andra lockelser än gamla tanter och Farmor Märta försvann i glömska. Det sista jag hörde om henne var när mormor sett henne, institutionaliserad och slö, för kanske femton år sedan när min syster uppträdde med blockflöjt på ett äldreboende för riktigt multisjuka äldre. Efter vad mormor berättade om Farmor Märta på hemmet, drog jag slutsatsen att hon var en grönsak då.

När jag nu tänker på det kan jag ångra att jag inte umgicks med Farmor Märta mer, lärde känna henne på riktigt som lite mer vuxen och fick berättat för mig åtinstone små fragment av den del av min genetiska bakgrund och historia jag vet mycket lite om. Men jag är ändå tacksam för det jag hade tillsammans med henne.


Sådana här charmiga grytlappar hade hon i köket, Farmor Märta.

Det är underligt hur lite strukturerande och hjälp av andra godhjärtade medmänniskor och underbara kollegor kan lindra den värsta paniken. Och nu kan jag andas igen.

Det finns positiv stress. Sådan stress som skapar spänning och positiv energi - ja, piggar upp. Sedan finns det negativ stress. Sådan stress som förvirrar, lamslår - ja, som bryter ned. Sådan stress beror på och/eller resulterar i att jag gör en massa saker, plockar lite med ditt och datt, släcker" akuta bränder", men utan att åstadkomma regelrätta produkter. Det känns som att jag bara jobbar och jobbar men blir aldirg färdig. Pappershögarna bara växer och arbetsdagarna går så fort - som vatten slurkas ned i duschavloppet - så fort försvinner de. Jag blir irriterad på avbrotten i arbetet, fikapauserna och den förbannade lunchen. Just nu ser jag inte sammanhanget -hur en handling leder till ett resultat och då brukar det så småningom bli svårt att se meningen med allt.

Och jag känner mig korkad - som att jag drabbats av en släng utvecklingsstörning. Kan inte se hur saker och ting hänger ihop, inte heller uttrycka mig ordentligt i tal eller skrift. Och jag tycks ha förlorat förmågan att uppröra mig över och engagera mig i sociala orättvisor. Det är alltså allvar.

Den här stressen hatar jag! Den begränsar min framfart. Och så skrämmer den mig, skräckslår mig, eftersom jag inte kan kontrollera hur den påverkar min kropp. Jag blir förbaskat besviken på min kropp som inte gör som jag vill och börjar alarmera och sådan skit. Jag måste dock lyssna på kroppens signaler.

För typ sju år sedan hade jag ett jobb som innebar mycket negativ stress för mig och rätt vad det var en dag satt jag i soffan och fick en stroke. En stickande domning spred sig som en kortslutande strömladdning från fötterna och uppåt, förlamade min kropp del för del. Samtliga muskler var som  bortkopplade från viljestyrningen, det pirrade i hårfästet och talet sluddrade. En misstänkt inkompetent neurolog (ha ha) kunde senare konstatera att jag förmodligen inte drabbats av en stroke. Tillika hade jag upplevt en. Det vill jag inte göra om.

Så nu måste jag ta till strategierna. Meditation och tänka i fyrkanter när ångesten pockar på; punkt 1 - ett sträck till punkt 2 - ett sträck till punkt 3 och ett sista sammanlänkande sträck till punkt 4 som samtidigt är punkt 1. Kanske hjälper det. Kanske inte.

I Aktuellt berättade man om planeterna Jupiter och en till, som kommer riktigt nära nu, så att vi kan se dem tydligt, som blålysande himlakroppar kanske. Är det världens undergång som börjar? Är det dags att fläta en liten hydda av späda grenar - en anspråkslös men helgad sista boning, som ska skydda mig mot melankolin och ångesten just innan och när: KOMETEN KOMMER!!! Gudaskymmningen ska vara vacker, teatralisk (farväl grymma värld etc.), hjärtskärande ljuv - lika magisk och drömlikt romantisk som i Melancholia. Så ska jag - sekunderna innan jag och denna sjuka värld prängs i mindre beståndsdelar än atomer - sjunga, förnekelsefullt och insiktslöst - med stark och övertygande stämma ska jag sjunga; We shall overcome som day-yyay-jey, oh-o deep in my heart I do beleive - we shall overcome so-o-om day....



Poff!

Nu har jag inget att skriva, denna urtråkiga helg. Jag visar några bilder från förra helgen istället. Efter mormors begravning var vi hos pappa på landet.



När det underbara ljuset från vår starkaste stjärna strilas genom rimfrostig skog, då är det vackert.


Och inomhus visste inte Mini-Peter-Pan bättre än att klättra på möblerna.

Helg med musarmen. Det är inte roligt, för musarmen befaller mig att vara stilla och ta det jävligt lugnt. Jag ville vara aktiv och hitta på roliga saker, men musarmen säger strängt nej. Nu blir det melodifestivalen ikväll.

Det är förresten så likt älskade, kontroversiella Sveriges television, att sända ett kritiskt reportage om melodifestivalspektaklets alldeles egna lilla insiktslösa diktator i Uppdrag granskning, samma vecka som La grande finale. Det är en del av det fina med public service - att en produktion kan bajsa högaktningsfullt på en annan inom samma institution, utan att det påverkar organisationens existens. Det är underhållning på högsta nivå!

Jag har jobbat till mig en värkande musarm. Det är minsann inte illa, det! Och lite nytt och spännande. Få saker med mig kan förknippas med någonting så litet som en mus.