senblommning

I går var jag och några till hos fina Ulli på landet. Hon bor i ett drömlikt snickarglädjehus från förra sekelskiftet, med kakelungar och hela baletten. Ulli samlar på saker som andra inte vill ha - så förvarar hon ratet uppe  på loftet i ladan och anordnar loppis på sommaren. Vi fick vip-förhandstitt. Jag shoppade som en tok, till kompispris förstås. Bästa fyndet var ändå en Crecent från sjuttiotalet, med brun ram och med ett högt och blankt stålstyre!

 

 Denna bedårande vepa är stor, fast det syns inte här på bilden.

 

 

 

Ja,

 

Det finns inte mycket att berätta. Allt är egentligen ganska ointressant, jobb på heltid. Jo - idag efter jobbet handlade jag på den omtalade rean på Body shop. Hundrasjuttio kronor för tre eftertraktade produkter. Har länge drömt om de krämiga och väldoftande smören, men inte slagit till eftersom 175 kronor/burken aktiverar min snåltarm.

 

Det hade varit ett fynd om de inte orsakat klåda, väl applicerade på skinnet. Och om de inte stunkit så sötsliskigt och starkt. Undrar om de kan stämma mig nu för att jag säger sanningen, kroppsbutiken, eller om yttrandefriheten gäller.

Sedan kan jag släppa den stora nyheten att.......................................................................................................................................................................................................................jag har sparat ut naglarna. Har aldrig tidigare haft tålamod eller lyxen att inte behöva använda händerna till hårt arbete. Och nu är de rätt så långa. Just so you know.

Har varit nere i Stockholm sedan i onsdags. Som alltid maximerar jag tiden där nere genom att anlägga ett späckat schema. Bland annat hann jag besöka en av min barndoms stränder, tillsammans med min syster E-in och Oscar. Märkligt hur ynklig den tidigare så skräckinjagande trampolinen tedde sig, ur vuxna ögon, och hur liten och skruttig vattenrutschbanan i verkligheten var. Oscar älskar vatten och tog sig årets första dopp.

 

Vi intog en härlig lunch i gröngräset, men fick objudna gäster innan vi hunnit äta färdigt. Mitt i måltiden invaderades filten av ett gäng helt ohyfsade halvvuxna andungar. De var helt kompromisslösa och brydde sig föga om våra schasanden. Tillslut gav vi vika och lät dem länsa faten, för att sedan, likt en loppsvärm, dra vidare till nästa oskyldiga pick-nicksällskap. Det var en helt igenom rolig dag.

 

Själva midsommarafton blev som förvätat när man tillbringar den tillsammans med nära och kära - underbar! Vi var i moster Ankis kolonilottstuga i Bromma. På dagen spelade vi femkamp, där priset för vinnaren var att bli bjuden på fika av förlorarna efteråt. Jag och moster slutade på samma poäng och efter viss övervägning utkämpades en hätsk utslagningsmatch vid tombolan - där den som först fick vinst även skulle koras som segrare av femkampen. Anki vann förstås (ha ha, det fikat blev dyrt även för henne, eftersom det krävdes en del lotter och lotterivinsten bestod av en tajny-wajny Japp) Den största förloraren var ändå jag, som både köpte lotter och betalade min del av mosterns fika, men kul var det!

 

 

På kvällen besökte jag och den sjuttonåriga kusinen dansbanan vid grann-koloniområdet och shakade loss fullständigt till trubaduren som rockade hårt, tillsammans med sin gitarrplojnkande tonårsson. Dansgolvet var knökfullt och alla hoppade och slängde sig i takt till fyrtaktsdunket i de banala sommarlåtarna. Det var roligt! Män verkar gilla sjuttonåringar. Kusinen var flitigt uppvaktad av snygga men skandalöst mycket äldre killar. Åldern på kusinen tycktes inte vara ett problem, det var först när hon berättade att hon var upptagen som de gav upp. Ja, jag säger då det...GRISAR är de allihopa!

 

 

 

Jag är inte särskilt sund till sinnes till vardags. Säg den som har tid att vara det i detta tidevarv. Jag är som en motor som går på tomgång och bara rusar på oreflekterat. Jag gräver ned mig i arbete och hinner inte tänka och känna, efter klockan sjutton. Kanske finns det lite tid på helgen, som nu.

Under semesterresan fanns ingenting att fördjupa sig i, efter att jag sträckläst de tre böcker jag hade med mig. Och en solig dag satt jag med fötterna djupt nedgrävda i sanden, med medelhavets brus i öronen, och kom att vicka på tårna så att de grävde sig upp genom sandtäcket och ploppade fram som små färskpotatisar ur försommarmyllan. Då upptäckte jag att jag grät. Jag hade associerat till "potatistår".

 

När jag var liten och mormor och jag besökte badstranden brukade vi gräva ned fötterna och leka att tårna var potatisar som kom fram när man vippade på dem. Jag erinrar mig att mitt betydligt yngre jag tyckte leken var både rolig och spännande, eftrsom man aldirg kunde vara riktigt säker på när den andres potatisar var mogna (ja, vi barn av sjuttiotalet var betydligt mer lättroade än dagens ungar som behöver fartfyllda och händelserika tv-spel. I en värld utan ständigt närvarande multifunktionella och mediala apparater fick man förlita sig på den egna fantasin - tack och lov). Och plötsligt blev jag så sorgsen där på stranden, nästan trettio år senare och hundratals mil bort. Jag saknade mormor så! Och just där och då hade jag velat få en chans att tacka henne personligen för en underbar barndom!

Apropå tår och fötter - under min uppväxt brukade mormor göra pedikyr på mig. Hon fyllde en gul balja från Scholl med så hett vatten som fötterna tålde, så hällde hon i Scholls fotsalt - sedan fick jag sitta så länge jag ville och när jag var nöjd lade hon en fot i taget över sina knän och slipade bort förhårdnader, klippte och fiade naglarna och smorde in foten med mjukgörande salva. Det var bottenlös omsorg, omtanke. Att vårda en annan människas fötter är ett traditionellt sätt att visa kärlek och underkastelse. I bibeln tvättar Jesus lärjungarnas fötter:

Efter att han hade tvättat deras fötter tog han på sig manteln igen och satte sig ner och frågade: Förstår ni vad jag har gjort?Ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort med er.Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom.Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och praktiserar det.

Johannes 13.

Mormor var inte religiös - nej, snarare tvärtom, och hon skulle inte vara särskilt förtjust i att bli jämförd med Jesus ("äsch" - skulle hon säga). Men hon förmedlade och levde samma budskap om kärlek, gemenskap och jämlikhet. Och mormor satte undangatslöst barnen och de svaga främst. Hon var en sådan människa, självuppoffrande. Hon hade passat utmärkt som gudsfruktig och kyrklig, en sådan tant som broderar kuddar på uppdrag av Röda korset och bakar fika till söndagens kyrkkaffe.


Här är hon på konfirmationsdagen, älskade mormor Lilian. Och pretty much där slutade hennes religiösa karriär.