Tåpotatis, kärlek
Jag är inte särskilt sund till sinnes till vardags. Säg den som har tid att vara det i detta tidevarv. Jag är som en motor som går på tomgång och bara rusar på oreflekterat. Jag gräver ned mig i arbete och hinner inte tänka och känna, efter klockan sjutton. Kanske finns det lite tid på helgen, som nu.
Under semesterresan fanns ingenting att fördjupa sig i, efter att jag sträckläst de tre böcker jag hade med mig. Och en solig dag satt jag med fötterna djupt nedgrävda i sanden, med medelhavets brus i öronen, och kom att vicka på tårna så att de grävde sig upp genom sandtäcket och ploppade fram som små färskpotatisar ur försommarmyllan. Då upptäckte jag att jag grät. Jag hade associerat till "potatistår".
Under semesterresan fanns ingenting att fördjupa sig i, efter att jag sträckläst de tre böcker jag hade med mig. Och en solig dag satt jag med fötterna djupt nedgrävda i sanden, med medelhavets brus i öronen, och kom att vicka på tårna så att de grävde sig upp genom sandtäcket och ploppade fram som små färskpotatisar ur försommarmyllan. Då upptäckte jag att jag grät. Jag hade associerat till "potatistår".
När jag var liten och mormor och jag besökte badstranden brukade vi gräva ned fötterna och leka att tårna var potatisar som kom fram när man vippade på dem. Jag erinrar mig att mitt betydligt yngre jag tyckte leken var både rolig och spännande, eftrsom man aldirg kunde vara riktigt säker på när den andres potatisar var mogna (ja, vi barn av sjuttiotalet var betydligt mer lättroade än dagens ungar som behöver fartfyllda och händelserika tv-spel. I en värld utan ständigt närvarande multifunktionella och mediala apparater fick man förlita sig på den egna fantasin - tack och lov). Och plötsligt blev jag så sorgsen där på stranden, nästan trettio år senare och hundratals mil bort. Jag saknade mormor så! Och just där och då hade jag velat få en chans att tacka henne personligen för en underbar barndom!
Apropå tår och fötter - under min uppväxt brukade mormor göra pedikyr på mig. Hon fyllde en gul balja från Scholl med så hett vatten som fötterna tålde, så hällde hon i Scholls fotsalt - sedan fick jag sitta så länge jag ville och när jag var nöjd lade hon en fot i taget över sina knän och slipade bort förhårdnader, klippte och fiade naglarna och smorde in foten med mjukgörande salva. Det var bottenlös omsorg, omtanke. Att vårda en annan människas fötter är ett traditionellt sätt att visa kärlek och underkastelse. I bibeln tvättar Jesus lärjungarnas fötter:
Efter att han hade tvättat deras fötter tog han på sig manteln igen och satte sig ner och frågade: Förstår ni vad jag har gjort?Ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort med er.Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom.Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och praktiserar det.
Johannes 13.
Mormor var inte religiös - nej, snarare tvärtom, och hon skulle inte vara särskilt förtjust i att bli jämförd med Jesus ("äsch" - skulle hon säga). Men hon förmedlade och levde samma budskap om kärlek, gemenskap och jämlikhet. Och mormor satte undangatslöst barnen och de svaga främst. Hon var en sådan människa, självuppoffrande. Hon hade passat utmärkt som gudsfruktig och kyrklig, en sådan tant som broderar kuddar på uppdrag av Röda korset och bakar fika till söndagens kyrkkaffe.
Här är hon på konfirmationsdagen, älskade mormor Lilian. Och pretty much där slutade hennes religiösa karriär.
Apropå tår och fötter - under min uppväxt brukade mormor göra pedikyr på mig. Hon fyllde en gul balja från Scholl med så hett vatten som fötterna tålde, så hällde hon i Scholls fotsalt - sedan fick jag sitta så länge jag ville och när jag var nöjd lade hon en fot i taget över sina knän och slipade bort förhårdnader, klippte och fiade naglarna och smorde in foten med mjukgörande salva. Det var bottenlös omsorg, omtanke. Att vårda en annan människas fötter är ett traditionellt sätt att visa kärlek och underkastelse. I bibeln tvättar Jesus lärjungarnas fötter:
Efter att han hade tvättat deras fötter tog han på sig manteln igen och satte sig ner och frågade: Förstår ni vad jag har gjort?Ni kallar mig 'Mästare' och 'Herre. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som ni ska följa: Gör som jag har gjort med er.Det är sant att tjänaren inte är större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände honom.Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och praktiserar det.
Johannes 13.
Mormor var inte religiös - nej, snarare tvärtom, och hon skulle inte vara särskilt förtjust i att bli jämförd med Jesus ("äsch" - skulle hon säga). Men hon förmedlade och levde samma budskap om kärlek, gemenskap och jämlikhet. Och mormor satte undangatslöst barnen och de svaga främst. Hon var en sådan människa, självuppoffrande. Hon hade passat utmärkt som gudsfruktig och kyrklig, en sådan tant som broderar kuddar på uppdrag av Röda korset och bakar fika till söndagens kyrkkaffe.
Här är hon på konfirmationsdagen, älskade mormor Lilian. Och pretty much där slutade hennes religiösa karriär.
Trackback
