senblommning

Staden är vacker. Estetiskt tilltalande stenbyggnader från förra sekelskiftet. Och i utkanten karg industri, bucklig asfalt, rökiga skorstenar - Sverigenostalgi.

Men juni innebär alltid en rastlös längtan inom mig  - oavsett vart jag befinner mig så drömmer jag mig bort - tillbaka eller till någon annanstans. Det pirrar i blodet och jag suktar efter...äventyr kanske. Livlighet.

Kanske längtar jag uppåt och ut på landsbygden nu. Har tänkt mycket på kalhyggen en tid. De är vackra. Kalt huggna, avskalade, stillsamma och...trånandes. Kalhygget väntar. Och så finns där frötallarna, de exemplar som enligt lagstadgar lämnats för hackspettar att hacka i, för termiter att gnaga gångar genom, för att kottar ska gro, slå ut, falla till marken och bli till nya naturliga furor - naturvård. Frötallarna är kalhyggets stolta solitärer och dem som bär minnet av kronors sus och strilande morgonstrålar mellan grenars verk. Vissa av dem dör i förtid - kanske av sorg - och förvandlas till nakna spökstoder, barklösa silvergrå, kusligt förvridna versioner av sina levande jag. Det är ensligheten med kalhygget jag tycker om, den vemodiga lyriken i det.


Detta är en bild tagen i farten, på väg uppöver -  till så långt man kan komma västerut i Västerbotten innan Norge infaller.