senblommning

Det som hänt i Norge är ofattbart, hemskt, frunktansvärt. Jag känner med alla drabbade och hela vår systernation!

Psykopati är synonymt med ren ondska. Gärningsmannen skall låsas in och kanske aldrig släppas ut. Jag kan förstå kvällstidningarnas suktan efter vedergällning (och efter rekord i lösnummerförsäljning), efter att hänga ut - med ansikte och namn - bespotta och förhåna den förkastliga massmördaren. Men denna blottställning kan vara bekymmersam ur åtminstone två synpunkter:

1) Först och främst får förövaren och hans hiskeliga dåd publicitet, vilket kan statuera exempel för liktänkande personer med snarlika personlighetsstörningar och våldsbenägenhet. Han kan bli en levande martyr, en förljuvad förkämpe för antimuslimska ideal. Utrymme och uppmärksamhet i media kan liknas vid ett erkännande. Och det blir ju fel det.

2) Sedan får man ju tänka på hans familj, de som älskar eller en gång älskade honom. Det är säkert svårt nog att leva med att ens son, bror eller barnbarn begått ett så vedervärdigt brott mot mänskligheten - tillräckligt känslomässigt förkrossande för att ödelägga ett helt liv - helt förutan det faktum att alla i hela världen vet att det är ens egen son, bror eller barnbarn det handlar om (om det inte så småningom blir en snyftig, och inbringande, anhörigförfattad biografi av eländet förstås)!

Min moster är samlare. I helgen fann hon en stor pappkartong full med gamla kassettband, undanskuffad i ett hörn i kolonilottstugan. Bland dessa band fann jag guldklimpar som: Pippi på rymmen, en musikkassett med Trazan och Banarne och, OCH Kalle Stropp och Grodan Boll! Åh, vilka ljuva minnen! Jag älskar Kalle Stropp, som är en lite stroppig och aningens nervöst lagd syrsa, och Grodan Boll, som är en framfusig och lite tölpig groda, som alltid har de enkla lösningarna på alla problem. I går bakade vi gigantisk jordgubbsbakelse till Grodan Bolls stämbandsgurglande, kvackiga stämma och det var som att återuppleva barndomen. Men Isa kunde inte förstå varför man var tvungen att vända_på_bandet, efter halva historien. Ja, tiderna har förändrats...



Jag gillade smurfarna också när jag var liten. Jag lyssnade bokstavligen sönder ett kasettband med berättelser om dessa blå varelser som inte är mer än fyra äpplen höga, ett band som bland annat innehöll hitlåten "Saft, saft, hallonsaft - bättre saft har ingen haft". Men varje gång det närmade sig den hopplöst ondskefulla Gargamels repliker (som lyckligtvis koncentrerats till ett stycke i historien) skrek jag panikslaget efter pappa som fick spola över den kritiska episoden. Inte konstigt att det kasettbandet slutlgiltigt och obönhörligt tuggades in familjestereons kassettdäcks snurrande och tickande käkar.