En doer snarare än en thinker
Av någon anledning älskar Chicki den här illaluktande sensommarbuketten.
Hon smakar till och med på den lite då och då
Har jobbat inom socialpsykiatrin hela helgen (sammanlagt 22 timmar). Det har som vanligt varit lärorikt för mig. Jag kommer ofta till nya personliga insikter när jag arbetat inom psykiatrin. I dag fick jag lära mig jag att jag är en "doer" snarare än en eftertänksam och stillsam lyssnare. Jag gillar att agera, fixa, när någon kommer till mig med sina problem, men det är lite svårare för mig att vara en medmänniska och "bara" finns där när situationen kräver det.
Jag föredrar att försöka finna praktiska lösningar på knepiga, abstrakta problem, framför att vrida och vända på dem, kötta ner mig i dem. Bakning och/eller intag av banankaka - mot ångest - fungerar utmärkt. Uppklarande telefonsamtal till banker, myndigheter och släktingar - mot skam, skuld, relationstrassel - fungerar utmärkt. Men det är inte riktigt lika enkelt att sitta och lyssna uppmärksamt och verkligen se den andre, då när inga praktiska handlingar hjälper mot den inre smärtan, oron, stressen. Jag är, som sagt, en fena på att hjälpa till med praktiska spörsmål, fixa (spika ihop trasig säng, sy ihop sprucken byxsöm, baka kaka, laga mat, skura lortig ugn, ringa viktiga samtal etc.). Men jag känner mig ofta handfallen när mina medmänniskor, släktingar och vänner kommer till mig med psykiska eller sociala dilemman som inte kan lösas snabbt och enkelt med hjälp av extern expertis, mina egna erfarenhetskunskaper eller en bit banankaka.
Jag kanske behöver börja min karriär som socialarbetare på "ekonomiskt bistånd", där passar det nog att vara en doer (en som kollar upp, fixar, samordnar, stödjer till handling). Problemet är bara alla NEJ. Har svårt med NEJ, men i bland är de ju alldeles nödvändiga, nejen. Utan ett antal NEJ finns inte tillräckligt många JA.
Jag inser naturligtvis att jag lider av stora bekräftelsebehov. Måste producera lösningar som kan "ställas ut" för att beundras och betackas.
Ja, socialpsykiatrin är bra för mig. Jag hamnar i situationer som utmanar mina förmågor och får mig att tänka efter. I går hamnade jag i skarpt läge då jag hade behövt mina glesa kunskaper i samtalsmetodik (som jag i o f eftersträvar att utöka nu under sommaren) - men kände att jag inte riktigt hade tillgång till dem. Mitt sätt att hantera situationen (en brukare som behövde prata) hade kunnat vara mer tillfredställande. Brukaren påstod ändå att det kändes bättre efter att ha pratat med mig. Men jag vet att jag hade kunnat lyssna bättre, sätta mig in djupare, hjälpt henne att betrakta problemet ur ett vidare perspektiv och se sina egna lösningar. Ja, ja - man säger ju att övning ger färdighet och en vacker dag är jag nog klokare och bättre på att bara finnas till, lyssna uppmärksamt och ställa de rätta, förlösande, öppnande, aha-upplevelse-bildande frågorna. En dag...
I dag har jag pluggat, varit på blomplockarpromenad tillsammans med F, samt kollat blåbärsbeståndet - och blivit besviken. Det har nog varit en för torr sommar...Jag som hade planerat att pröva så många blåbärstårtor, kakor och andra desserter. Ja, men de finns ju i affären också. Blåbären alltså, skulle aldrig drömma om att köpa färdiga bakverk. Är det någonting jag är bra på så är det att baka.
Dag vid havet
Här är jag i egen hög person
I går for vi ut till havet, till en väns föräldrars hus. Föräldrarna befann sig i ett annat hus, på en anna plats, långt bort - så vi kunde härja fritt!
Först tog vi båten ut till en ö och en fin sandstrand där vi spelade boule och njöt av det halvfina vädret. Jag och T tog oss till och med ett (krystat från min sida) dopp i det iskalla havsvattnet. Brrrr....Man är inte lika ung och spontan längre. Efter badet kändes det bara kallt och jobbigt med logistiken - vart/hur skulle jag byta till torra kläder ostört, vart skulle de våta kläderna ligga så att de inte blötte ned hela innehållet i vår väska? Lite tråkigt är det allt att vara vuxen (och inte ofta förmögen att kringgå detta faktum).
Jag fick träffa M:s nya flickvän för första gången och hon verkade trevlig. Hon hade en söt dotter som vi alla spelade Wii-sports med i omgångar, i flera timmar under eftermiddagen. Och då, när jag spelade mot den alerta tioåringen, kände jag mig riktigt gammal, passé. Reaktionsförmågan är ingalunda på topp längre - åtminstone inte i klass med en tioårings. Kan man ens begära det? Kroppen utvecklas fram till någon gång i tjugosjuårsåldern - sedan går det bara utför! Jag har alltså redan peakat och befinner mig nu i början på den långdragna process som oundvikligen leder till döden. Bakisångest.
Väl tillbaka vid huset efter båtutflykten spelade vi brännboll, lite mer boule och drack alkoholhaltiga drycker. Tyvärr belv det en olycklig blandning av öl, vin och gin för min del - som jag får lida för i dag. Sedan spelade M på guran och vi sjöng gamla Beatleslåtar och Lisa (jag älskar Lisa!).
En mycket lyckad dag och kväll i goda vänners lag. Det är sådana dagar som ger energi till pluggeri och jobb - som faktiskt merparten av min (och min mans) sommar består av.
På natten tog jag en mycket dyr taxi hem, eftersom Chicki var ensam med öppen altandörr. F stannade kvar och festade en stund till och fick sova i huset med havets brus kring knuten och sedan köra bilen hem nu i eftermiddag. Chicki verkade mycket sur, när jag kom hem, eftersom hon inte hade behagats inmundiga det nya sensitive-torrfodret och nu förmodligen var vrålhungrig. Hon åt upp nästan två hela Sheba (mattes dåliga-samvetes-kattmat) och stack sedan ut på äventyr i sommarnatten igen. Då var man inte mycket värd. Men hon hade faktiskt varit ensam i tolv timmar!
Kram
Crazy-cat-lady
Detta är vår lilla Chicki. Datumet i bilden är felaktigt, hon var inte ens påtänkt 2007.
Chicki är en så kallad problemkatt. Problemkatter skriker när de har blivit bortskämda med kattgodis, lyxmat och uppmärksamhet (vilket indikerar hos vem/vilka problemet egentligen ligger). En bortskämd problemkatt anser sig berättigad att väcka sina "slavar" närhelst den vill på dygnet och kräva uppmärksamhet, kel eller bara en liten skinkbit kanske. Chicki kräver som vi kallar det "fri access", öppen altandörr dygnet runt, annars lever hon om som en galning. På vinterhalvåert, när snön ligger för djup för hennes små prinsesstassar, måste vi leka vilda lekar med henne åtminstone två timmar/dag, för att hon inte ska visa sitt missnöje (understimulans) genom att matrixhoppa mellan väggarna i den smala hallen.
Chicki var en hundralappskatt, en tredjehandskatt (=problemkatt), ett sådant litet OBSfall som desperat bjöds ut på blocket för en hunka. Och det var någonting med bilden som fick mig att fullständigt smälta, trots att jag aldrig varit någon kattmänniska tidigare.
Vi hämtade Chicki i en trång källaretta, där hon bodde tillsammans med sin matte, en stor hund och ytterligare en katt. Hon hade infekterade sår på kroppen och högg sig frenetiskt på bakbenen. Det fanns ju inget annat val än att ta henne. Och trots att vi sedan den dagen för ett och ett halvt år sedan har haft det kämpigt med jamiga nätter (första halvåret, tills jag insåg att hon slutade om man bara ignorerade jamningarna i några nätter), upprepade veterinärbesök, beständig kortisonbehandling (mot hennes obotliga allergi), tvångslekning och en massa andra aktiviteter, har jag aldrig ångrat att vi tog henne. Jag tror att F känner likadant, åtminstone inom sig.
En mer älskad misse får man i alla fall leta efter. Vi pussar, kramar och kelar med vår lilla skatt närhelst hon kommer hem en sväng (nu på sommarhalvåret är hon mest ute i de omgkringliggande skogsmarkerna). Det finns också ett antal specialskrivna hyllninglåtar till katten. Vi älskar att ära henne med en sång när hon behagar komma hem. Bland annat har vi gjort om låten från reklmfilmen för SAS (ni vet den där pappan sitter med på morgonsamlingen på dagis), "Å, Chicki är här, tänk vad roligt att Chicki är här...", sedan har vi en annan som
går: "Inget annat än en hundralappskatt, hundralappskatt, hundralappskatt..." (Melodi, typ: We all live in a yellow submarine). Det finns flera.
Att äga Chicki har också utvecklat min medkänsla och kärlek till andra djur och plötsligt älskar jag allt levande, till och med skatorna och jag får tårar i ögonen när jag begraver Chickis små muspresenter. Jag kan rekommendera alla som vill "känna mera" att skaffa ett husdjur.
Anekdoter från gruppboendet
Jag: Godisproblemet?
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Ja, att man måste tävla i Alla erforderliga klasser...
Jag: Vad är det för en tävling?
Äldre, lite lätt förvirrad herre: Ja, men den här godistävlingen....
Jag: Hur tävlar man i den tävlingen då?
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Jo, man simmar och gör sådant som liksom gör en förtjänt av godis.
Min tolkning: Tävlingsapekten kan härröra från simmningen som visades på teven och farbrodern behövde lite snarra, så jag gav honom en chokladbit.
Jag har hittat min favorit på boendet. Han är en osinlig källa till klockrena uttryck och roliga kommentarer (allt med en underbar touch av ett mycket skarpt intellekt)!
Senare under kvällen (när herren ska gå i säng):
Äldre, lite lätt förvirrad, herre: Men se där (pekar på örngottet som är märkt med hans namn), Kalle Karlsson (fingerat namn) står det där. Det är som ett omen, ett tecken, att här ska jag sova. Där står ju mitt namn så det är ju som uppenbart....
Morgonen därpå...
Äldre lätt förvirrad herre står och rakar sig vid handfatet i badrummet, medan jag bäddar hans säng.
Äldre, lätt förvirrad, herre: Fröken!
Jag: Ja?
Äldre, lätt förvirrad, herre: Jag måste lägga en prutt (konstaterande tonläge).
Jag: Gör du det...
Kaaaaaabbbbbrrrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaaakkk
You have got to love them!
Trötta dagar och vaknätter
I dag har första blomman på Dahlian slagit ut ordentligt!
Ännu en strålande solskensdag! Jag och F solade, spelade boule och badminton uppe på ödetomten några timmar under eftermiddagen. Det var härligt, trots att jag fortfarande är skittrött efter arbetsnätterna och har haft svårt att vända dygnet till rätta.
Sedan pluggade jag lite, men utan glädje och motivation. Börjar snart ligga efter med sommarkursen. Men det finns ju så mycket roligare saker att göra när dagarna är såhär fina!
Och imorgon börjar en helvetisk arbetshelg på demensboendet! SUCK. Men vad gör man inte för lite extra cash, som kommer att sitta fint på det sommarnaggade sparkontot till hösten.
Arbetsnätter
Creepy prydnadssak i institutionsfönstret.
Har jobbat två nätter på ett gruppboende för personer med demenssjukdom. Boendet huserar i ett vackert trettiotalshus som, från mitten på trettiotalet fram till i mitten på åtttiotalet fungerade som kvinnohus i det gigantiska mentalsjukhuskomplex som då fanns i det stillsamma och natursköna området. De ståtliga institutionsbyggnaderna står kvar och fyller andra ändamål idag.
Jag kunde inte låta bli att googla och läsa om sjukhusets historia - och förskräcktes över vilka inhumana metoder man en gång använde sig av för att lugna ned de hysteriska och (då) obotliga "galningarna". Eller vad sägs om: växlande iskalla och heta tiotimmarsbad, insulinbehandling (man injicerade insulin tills patienten hamnade i koma), eller varför inte lobotomi (en del av hjärnans nervbanor skars bort, varpå patienten transformerades till en lugn och trivsam zombie i resten av livet, om denne inte avled i sviterna av operationen föstås)? Faktum är att det mentalsjukhuset lobotomerade flest patienter (nästan 800 stycken) av alla sinnessjukhus i landet, på den tiden (slutet på fyrtiotalet och femtiotalet) då det verkade vara en framgångsrik metod för att "behandla" exempelvis schizofreni. Jag har faktiskt under min tid som vårdbiträde i en mindre kommujn i länet vårdat två äldre människor som blivit lobotomerade under sin vistelse på just det mentalsjukhuset. Båda talade med monoton stämma och verkade lite livsfrånvända på något sätt. Huga! Till vardagsrutinerna på mentalsjukhuset hörde att låsa in och spänna fast de oregerliga patienterna - vilket tar oss tillbaka till ämnet demensvård.
Den före detta mentalsjukhusbyggnaden är ombyggd, nyrenoverad och designmässigt genomtänkt för det aktuella ändamålet - att få dagens inlåsta inkvarteringar att känna sig lite mindre frihetsberövade och lite mer glada. Sanningen är den att man förvarar klientelet bakom kodade dörrar och skeva leenden och de värsta "vandrarna", de som kanske dessutom har pillriga fingrar och bedöms vara fallbenägna, spänns fast (bältas) i fåtöljer eller rullstolar - allt under förevändningen att det är för deras egen trygghet och säkerhets skull. Och plötsligt inser man att tiden nästan stått stilla, att dagens "problem" med massåldring och ålderdomssjukdomar löses ungefär på samma sätt som svårigheterna med de obotliga och utåtagerande "mentalsjuka" i början och mitten på nittonhundratalet - man förvarar, spänner fast och exprimenterar (med mediciner, metoder) med människorna.
Alternativet är att öka personaltätheten på demensboendena - så att varje individ åtminstone kan få gå ut när han eller hon känner för det (inte är det konstigt att människor blir oroliga, vill ut, rycker i lyckta dörrar, när de faktiskt är inlåsta dygnet runt). Det har nyligen kommit en lagändring som förbjuder restriktioner i form av fastspänningsanordningar och andra begränsande "hjälpmedel"- en ändring som grundar sig på ett etiskt korrekt ställningstagande, men dessvärre är helt absurd så länge inte staten och kommunerna skjuter till så att bemanningen kan åtminstone trefördubblas på boendena (landets demensboenden bryter i nuläget medvetet mot lagen). Det är helt enkelt inte rimligt att en (1) personal på kvällen ansvarar för åtta personers fullständiga (kropp och själ) välmående alldeles ensam och på natten är det en ensam personal på sexton boende. Detta är naturligtvis inte klokt, åtminstone om man ämnar ombesörja "hela människan" (gånger åtta eller sexton då). Det sticker i hjärtat när jag tänker på hur oerhört utsatt den är som förlorat sig själv, sin identitet, sitt "jag" (Demens är latin för: "utan själ") och hur sårbara de halvnakna nattvandrarna och de skrikande med ångestmärkta ögon är. Och så låser vi in dem, försöker ge dem en välförpackad mening. På våra villkor.
Vi som arbetar med personer med demenssjukdom måste försöka ge det där lilla extra, en vänlig blick, en kort smekning på axeln, en promenad i vårsolen, en sockerkaksbakning. Så små ting, men ändå någonting.
I natt var vi en extra resurs på avdelningen där jag arbetade och jag och den andra tjejen hade jättetrevligt tillsammans, trots hektiskt arbetsklimat och de sedvanliga etiska dilemmana. Bland annat använde vi bakmaskinen och lyckades skapa en gigantisk havretoastlimpa som vi var tvungna att skära på tvären för att skivorna inte skulle kännas muterat stora.
På vägen hem, på bussen, talade vi om hennes stundande bröllop och det var då hon, en utomstående, påminde mig om att det är vår bröllopsdag idag. Om hon inte hade frågat mig hur länge sedan det var vi gifte oss, hade jag förmodligen aldrig noterat att vi har varit makar i tre år just i dag. Men man firar väl egentligen var femte år, eller?
När jag kom hem i morse och bara ville däcka i skrek Chicki hysteriskt (långa, klagande jamningsharanger), eftersom jag brutit en av hennes principer - den ordning som innebär att matte är hemma på natten. Tillslut lyckades jag ändå somna in och nu är jag vaken och måste plugga (läser sommarkurs). Fy fa-an.
Men, nu kom min medjubilerare hem med en present, som jag måste öppna nu!!!
En bror?
På bilden ses min rosa Astrantia och en humla som tycker den smakar alldeles utsökt.
Sov till femton och trettio i dag (hade jobbat natten till idag). Nu är jag lite mosig, men börjar komma igång. Försöker klämma ut det mesta (dont spend it all in one place) ur fem timmars vaken ledig tid - innan jag ska jobba i natt igen. Sitter i Baden Badenstolen och sörplar kaffe och smokar och tittar på mina blommor. Bland annat.
Har fått kontakt med en av mina halvbröder. Den brodern jag träffade som hastigast en gång för länge sedan i ett stort köpcentrum. Han var fem år då och såg ut som jag i gjorde i samma ålder. Nu är han tjugotvå och ser nästan på pricken ut som min biologiska far gör på de rödgulnande fotografierna från mitt allra första år.
Får väl tacka fejjan för denna nyvunna kontakt. I nuläget ägnar vi oss åt stapplande "inkänning". Vi får väl se vad det blir. Känner mig ganska exalterad i alla fall. Det är ändå spännande med outforskade blodsband.
Nä, nu ska jag äta lite mat.
Ödetomten och spökhuset
Det var meningen att vi skulle plugga i går. Så blev det inte. Vi fick roligare saker för oss. Pojkarna kom hit och hela dagen tillbringades i solen i hyreskomplexets lekpark och på "ödetomten".
Ödetomten omgärdar en nedlagd institution. Byggnaden ser inte ut att ha mer än tjugofem-trettio år på nacken, men människorna flyttade därifrån för åtta år sedan på grund av vattenskador. Sedan dess har lokalerna stått tomma. Men i anslutning till huset finns en något skamfilad lekplats, en ödelagd plaskdam i betong och en grovt eftersatt, dock överlevande trädgårdsodling.
Det närliggande skogsområdet, som jag passerar på vägen dit, är lite trollskt, magiskt - med granar som bär och fäller abnormt stora kottar, vildorkidéer (Jungfru Marie Nycklar) i mängder och sagolika mossbeklädda stenrösen.
Under de två år vi bott i närområdet har jag ensam eller i sällskap med min man och pojkarna ofta letat mig till ödetomten/"spökhuset". Jag vet inte riktigt vad det är som lockar så med platsen. Kanske är det den oerhört stillsamma, lite dystra och mystiska atmosfären som omger platsen. Det är någonting vackert med övergivna platser. Tystnaden, ensamheten är roingivande.
Jag gillar att kika in genom fönstren, på de nu ödsliga och lite spöklika lokalerna och fantisera om de känslor, tankar, öden och lidanden byggnaden härbärgerar i sina betongväggar. Var befinner sig husets människor och gäster i dag, geografiskt och känslomässigt?
I bland går jag upp dit på jakt efter "presenter" (oftast till mig själv) i de snåriga resterna av det som en gång måste ha varit välskötta rabatter. Någon gång har jag fått mig en solmogen jordgubbe och jag tycks alltid finna nya perenner att "adoptera" till mina rabatter, eller ta med hem som snittblommor. I dag blev det några knippen gul Kaprifol och ett gäng fantastiskt djupröda rosor. Jag rättfärdigar mina små stölder med att det nog inte finns någon som saknar blommorna och att de förtjänar att beundras, förslagsvis på mitt köksbord. Jag föreställer mig att det en gång fanns en eldsjäl med gröna fingrar som arbetade på institutionen och att denne någon skötte odlingarna med stor kärlek och omsorg. Jag tror att denne grönfingrade någon skulle glädjas åt att någon fick njuta av de kvarvarande resterna hans eller hennes ansträngningar.
Det är lite oroväckande att ett gäng byggnads- och andra illavarslande fordon har dykt upp på området den sista tiden. Även gungorna och andra lekparkskinventarier har avlägsnats från platsen. Kanske är det så att hela rasket ska rivas? Och så ska marken säljas till någon girig byggnadsentreprenör som tänker bygga höghus med svindyra bostadsrätter. De skulle bara veta vilken fridfull plats de då skändar med beige tegel, stål, glas, asfalt och opersonliga alibi-buskplanteringar (lite grönt gör mänskan gla').
Jag försöker inbilla mig att de (byggsnubbarna) är där för att återuppväcka (renovera) byggnaden och att verksamheten planerar flytta tillbaka "hem". I sådant fall söker jag jobb där, efter att jag avslutat min hjälparutbildning. Det skulle ge historien om ödetomten/spökhuset en lite oväntad och spännande upplösning.
Love
Jungfru Marie Nycklar
Tänk att de finns så nära vår vardag.
Rosor och kaprifol
