senblommning

Creepy prydnadssak i institutionsfönstret.

Har jobbat två nätter på ett gruppboende för personer med demenssjukdom. Boendet huserar i ett vackert trettiotalshus som, från mitten på trettiotalet fram till i mitten på åtttiotalet fungerade som kvinnohus i det gigantiska mentalsjukhuskomplex som då fanns i det stillsamma och natursköna området. De ståtliga institutionsbyggnaderna står kvar och fyller andra ändamål idag.

Jag kunde inte låta bli att googla och läsa om sjukhusets historia - och förskräcktes över vilka inhumana metoder man en gång använde sig av för att lugna ned de hysteriska och (då) obotliga "galningarna". Eller vad sägs om: växlande iskalla och heta tiotimmarsbad, insulinbehandling (man injicerade insulin tills patienten hamnade i koma), eller varför inte lobotomi (en del av hjärnans nervbanor skars bort, varpå patienten transformerades till en lugn och trivsam zombie i resten av livet, om denne inte avled i sviterna av operationen föstås)? Faktum är att det mentalsjukhuset lobotomerade flest patienter (nästan 800 stycken) av alla sinnessjukhus i landet, på den tiden (slutet på fyrtiotalet och femtiotalet) då det verkade vara en framgångsrik metod för att "behandla" exempelvis schizofreni. Jag har faktiskt under min tid som vårdbiträde i en mindre kommujn i länet vårdat två äldre människor som blivit lobotomerade under sin vistelse på just det mentalsjukhuset. Båda talade med monoton stämma och verkade lite livsfrånvända på något sätt. Huga! Till vardagsrutinerna på mentalsjukhuset hörde att låsa in och spänna fast de oregerliga patienterna - vilket tar oss tillbaka till ämnet demensvård.

Den före detta mentalsjukhusbyggnaden är ombyggd, nyrenoverad och designmässigt genomtänkt för det aktuella ändamålet - att få dagens inlåsta inkvarteringar att känna sig lite mindre frihetsberövade och lite mer glada. Sanningen är den att man förvarar klientelet bakom kodade dörrar och skeva leenden och de värsta "vandrarna", de som kanske dessutom har pillriga fingrar och bedöms vara fallbenägna, spänns fast (bältas) i fåtöljer eller rullstolar - allt under förevändningen att det är för deras egen trygghet och säkerhets skull. Och plötsligt inser man att tiden nästan stått stilla, att dagens "problem" med massåldring och ålderdomssjukdomar löses ungefär på samma sätt som svårigheterna med de obotliga och utåtagerande "mentalsjuka" i början och mitten på nittonhundratalet - man förvarar, spänner fast och exprimenterar (med mediciner, metoder) med människorna. 

Alternativet är att öka personaltätheten på demensboendena - så att varje individ åtminstone kan få gå ut när han eller hon känner för det (inte är det konstigt att människor blir oroliga, vill ut, rycker i lyckta dörrar, när de faktiskt är inlåsta dygnet runt). Det har nyligen kommit en lagändring som förbjuder restriktioner i form av fastspänningsanordningar och andra begränsande "hjälpmedel"- en ändring som grundar sig på ett etiskt korrekt ställningstagande, men dessvärre är helt absurd så länge inte staten och kommunerna skjuter till så att bemanningen kan åtminstone trefördubblas på boendena (landets demensboenden bryter i nuläget medvetet mot lagen). Det är helt enkelt inte rimligt att en (1) personal på kvällen ansvarar för åtta personers fullständiga (kropp och själ) välmående alldeles ensam och på natten är det en ensam personal på sexton boende. Detta är naturligtvis inte klokt, åtminstone om man ämnar ombesörja "hela människan" (gånger åtta eller sexton då). Det sticker i hjärtat när jag tänker på hur oerhört utsatt den är som förlorat sig själv, sin identitet, sitt "jag" (Demens är latin för: "utan själ") och hur sårbara de halvnakna nattvandrarna och de skrikande med ångestmärkta ögon är. Och så låser vi in dem, försöker ge dem en välförpackad mening. På våra villkor.

Vi som arbetar med personer med demenssjukdom måste försöka ge det där lilla extra, en vänlig blick, en kort smekning på axeln, en promenad i vårsolen, en sockerkaksbakning. Så små ting, men ändå någonting.

I natt var vi en extra resurs på avdelningen där jag arbetade och jag och den andra tjejen hade jättetrevligt tillsammans, trots hektiskt arbetsklimat och de sedvanliga etiska dilemmana. Bland annat använde vi bakmaskinen och lyckades skapa en gigantisk havretoastlimpa som vi var tvungna att skära på tvären för att skivorna inte skulle kännas muterat stora.

På vägen hem, på bussen, talade vi om hennes stundande bröllop och det var då hon, en utomstående, påminde mig om att det är vår bröllopsdag idag. Om hon inte hade frågat mig hur länge sedan det var vi gifte oss, hade jag förmodligen aldrig noterat att vi har varit makar i tre år just i dag.  Men man firar väl egentligen var femte år, eller?

När jag kom hem i morse och bara ville däcka i skrek Chicki hysteriskt (långa, klagande jamningsharanger), eftersom jag brutit en av hennes principer - den ordning som innebär att matte är hemma på natten. Tillslut lyckades jag ändå somna in och nu är jag vaken och måste plugga (läser sommarkurs). Fy fa-an.

Men, nu kom min medjubilerare hem med en present, som jag måste öppna nu!!!