Mustasch-mässa hos Bale
Lill-kusinen Isa och Bale, med hemstickade mustascher.
Sniff, sniff - lösmustasch - aaah...
Jag och Isa, med Bales home-made-muschar...
Mössstäääsch
Jag och Bale med svulstig make-up
Snurre Sprätt med morötter i pannan
Det sjuka är att jag och Bale (som är typ vuxna litegrann) inte tröttnade. Det hela pågick i två timmar och utvecklades alltså från hemstickade mustascher till helskägg, hattar, ormtungor etc som vi ritade på papper och klippte ut... Sjukt kul!
Det nya livet
Då var mitt lilla norrlandsäventyr förbi. Jag är åter i Stockholm, tio år äldre, klokare, stabilare, mer tillfreds - utbildad och redo för ett seriöst och och hopplöst trist vuxenliv i all oändlighet. Ja, nu är det bara att se fram emot trettio år av tidiga mornar, värdelös bortslösad restid till och från det enformiga arbetet, värkande kontorsrygg, dåligt samvete för alla klienter jag inte hinner se och det egna livet som obemärkt passerar förbi, utanför ett smutsgrått pendeltågsfönster.
Den sista dagen i skolan frågade min lärare - i ett enskilt samtal - om jag inte skulle fortsätta, kanske börja forska, typ doktorera. Hon är inte den första som påpekar detta - min fallenhet för problematiserande, samt goda, - ja, till och med kärleksfulla - relation till orden och skiljetecknen. Det är en fin komplimang, men just nu är jag för skoltrött. Kanske skriver jag D-uppsats i vår och tar ut Magistern. Sedan får vi väl se... Men jag har naturligtvis insett att jag är för obekväm för fältarbetet - det ligger som i min natur att analysera, kritisera och ifrågsätta etablissemanget (som inte har något intresse av att bli granskat - organisationer som vill fortsätta tro stenhårt på sitt eget egenvärde). Den verkliga världen kommer att göra mig olycklig.
Jag är en sann idealist som behöver sitta bakom kulisserna och klura ut hur världen ska bli bättre. Egentligen borde jag blivit framgångsrik politiker, men ingen omeriterad trettioplussare kan ha samma tur som Bodström. Så kanske får det bli forskare då. I ett senare skede. Möjligtvis. Eller så utbildar jag mig i skrivandets sköna konst (journalisthögskolan?) och börjar skriva de berättselser som finns som små tankefoster i mitt sinnes livmoder, ligger och växer, mognar - för att en dag nödvändigt förlossas.
Men allra, allra först ska jag tillåta mig njuta av en sysslolös semester, tillsammans med F, i ett varmare land.
Sista arbetspasset
Sista arbetspasset på världens bästa arbetsplats =-(.
På de bästa arbetsplasterna kan man:
- Säga vad man tycker och känna sig delaktig
- Vara sig själv och bli bekräftad i det
- Umgås med bra människor som utvecklar och stärker en
- Känna att arbetet man gör är viktigt och kan bidra till en bättre livskvalitet för människor
Hyllning till tiden som varit
Nere i magasinet. Underbart, rader och åter rader av vältummade volymer.
Nere i magasinet känns historiens vingslag. Dessa mobila hyllor kom förmodligen hit i detta universitets begynnelse, i mitten på sextiotalet. De gör mig glad, ratthyllorna.
"Fyrkanten" i favoritkcaféet där vi är stamgäster så pass att vi och personalen känner varandra vid namn. I denna fyrkant har vi dryftat all världens frågor och sammanlagt säkert intagit ett fullt badkar kaffe vardera.
Den sterila institutionskorridoren där jag och min kumpan i besvärligt studentbeteende analyserat, kritiserat och diskuterat med våra favoritoffer till lärare.
Ja, lite separationsångset har jag, vilket läraren vi kommit att kalla Grapefrukten, hade bästa boten mot: Gör som jag, sade han, lämna aldrig skolan - det är bara byta institution lite nu och då så tröttnar man aldrig.
Men jag tror att jag ska pröva mina vingar på fältet först...
Systersonen
Se, så jävla bedårande han är, systersonen! Bilden har jag stulit från lillasysterns blogg.
Norrtälje i mitt hjärta
Intervjun hölls i Norrtälje, en underbar småstadsidyll, lokaliserad på fyrtio minuterns pendlingsavstånd från Stockholm. Jag har en stark känslomässig anknytning till det lilla samhället beläget i vackra Roslagen i Stockhoms inre skärgård, eftersom vi hade sommarstuga inte så långt därifrån när jag var barn. Jag har alltid älskat Norrtälje, ån som strömmar frisk genom stadskärnan, de små pittoreska trähusen, de estetiskt arrangerade kullerstenarna, antikhandlarna, presentbutikerna, de bondromantiska artonhundratalscaféerna och de gemytliga, retrospektiva, bakgårdarna med småpubar och detaljhandlare. Det känns som man rest tillbaka till åtminstone 30-40-talet, eller upp till norrland.
Norrtälje är som "norrland i Stockholm" och därför skulle jag vilja leva mitt liv där. Det bästa av två världar liksom - naturen, lugnet, lummiga lundar, skärgårdskultur, havet - och samtidigt relativt nära till tung shopping, jobb, vänner och familj i storstaden. Ett liv i Norrtälje vore optimalt på alla vis. Fakrum är att jag planerade att flytta dit i min ungdom - alltså innan jag så lyckosamt oigenomtänkt kastade mig iväg på norrlandsäventyret för tio år sedan. Redan då alltså. Kanske har jag alltid längtat dit.
En tufsig men fantastiskt sällskaplig norsk skogskatt som socialiserade säkert en kvart innan jag skulle in till intervjun. Kanske är det en turkatt. Eller så var hans uppenbarelse ett tecken, typ: "Välkommen".
Lite lik Chicki var han i fejset. Åh, jag kommer aldrig över den missekatten (Chicki alltså). Senast i natt drömde jag att det hade skett ett misstag, en olycklig förväxling, och att katten vi fann vid vägkanten, begrät och begravde, egentligen var en annan katt, på pricken lik Chicki. Och Chicki kom tillbaka under stor uppståndelse, pompa och ståt - och började genast kräva vår fullständiga och villkorslösa kärlek och uppmärksamhet...Åh...
Vackra tullisar intill ån, som just efter bron förenas med havet.
Intervjun gick riktigt bra. Men man vet aldrig. Jag är i alla fall glad att jag var en av fem utvalda, av många sökande. Men jag har nog inte möjlighet att åka ned till Stockholm om jag skulle gå vidare i rekryteringsprocessen (och i sådant fall ska på två urvalsmöten till), eftersom jag måste vara i norrland och slutföra socionomutbildningen de närmaste två veckorna och i slutet på månaden åker vi utomlands i två veckor. Så det blir nog inte till att jobba som enhetschef i "Nortan" i vilket fall som helst... SUCK
Fast djupt inom mig gror ett litet frö till en dröm. Ett hopp. Kanske en tro. Att det blir Norrtälje tillslut och för alltid.
"Av-kollektiviseringen"
Det märks så tydligt att Apoteket är sålt och nu ägnar sig åt vinstintressen. Jag kan inte undvika att undra om pharmaceuten i kassan, som har en gedigen högskoleutbildning i ryggen, anser det vara henne värdigt att kränga bonuskort och sweettalka rabatterade skönhetsprudukter ur det egna sortimentet. Ja, ja - hon kanske får en liten motivationshöjande provision...
Ja, man undrar vartåt samhället är på väg när våra statliga institutioner privatiseras och därmed förlorar sin allmännyttighet (vilket naturligtivis, åtminstone i förlängningen, leder till höjda priser - mot konkurrenskraften kan producenterna och handlarna värja sig med priskarteller -, och en oneutral service, samt att intäkterna inte gynnar alla utan bara profitkåta storföretag).
Och i sinom tid försvinner landstingen helt som huvudman och därtill alla högkostnadsskydd och statliga subventioner som gynnar hela folket - och då blir det inte lätt att vara tvungen "storkonsument", dvs. en som behöver många läkarkontakter och mycket läkemedel. Privatiseringen av den svenska sjukvården och läkemedelsförmedlingen är bara ett steg i ledet mot en det som senare kommer att innebära att vissa har råd (eller sinnesnärvaro nog att skaffa tillbörliga försäkringar) till en god hälsa, medan andra får sitta hemma i soffan och sy ihop sina egna sår eller hoppas på huskurer mot cancer (se: SICKO, av och med Michael Moore). Jag anser att det är omoraliskt att låta marknaden styra priser och kvalitet på vård och omsorg om människor. Borde det inte vara ett gemensamt intresse (om inte medmänskligt så ekonomiskt åtminstone) att medborgarna är vid god hälsa och vigör?
Sjuk
Jag är hemskt sällan sjukare än att jag fått en liten släng av snuvan. Senaste gången jag var riktigt krasslig var i december 2006. Jag minns det så väl - för jag satt med slemhosta och hög feber och skrev ett prov i anatomi, i aulan i den vackra sekelskiftesskola som huserade komvux i Umeå då. Nu är jag sjuk igen. Halsont, heshet, väsande torrhosta. Det blir bara värre - kanske till följd av att jag hittills varit för orutinerad och dum och inte vilat, utan istället gjort stan med F och umgåtts med Bale.
Ja, igår var det strålande väder och Bale lurade mig på en bergsbestigning. Väl uppe på toppen stod vi inför ett panorama av hela norra Stockholm, Globen skymtade långt bort i söder. Vi solade och pratade i flera timmar - tills vattnet var slut och vi kände oss färdiggrillade (det är ingen överdrift med tanke på vår sköra grishud) och uttorkade - då klättrade vi ned. Kanske är det inte så konstigt att min sjukdomsstatus försämrats idag...
Dag på stan
Körsbärsblom i Kungsträdgården.
Vaktbyte på slottet. Formellt och högtidligt. Tänk - detta pådrag för att skydda ett hus. Men det är klart att man måste se det - få lite utdelning för de snedfördelade skattemedlen.
Nalle i nöd på Skansen. Det löste sig till slut och lilla björnen lyckades hasa sig ned inför en hänförd och bekymrad åskådarskara. Hemskt att leva inför publik - att "göra bort sig" inför ivirgt nyfikna ögon.
Vi har haft en fin heldag, med solsken och stillsamma storstadsäventyr.
Sjuttio mil längst kusten
Jag har bott i norra norrland i mer än tio år och tills för en liten tid sedan har jag helst och nästan uteslutande färdats med flyg när jag besökt Stockholm. Nu har jag dock utvecklat en viss förkärlek för bussfärden. I går gjorde jag turresan på sista tur-och-retur-resan, uppifrån sett. Ännu en gång åker jag "hem" uppåt, för att avsluta sista kurserna i skolan, sedan är det "på besök" när jag är uppe och "hemma" när jag är nedöver.
Dessa bussresor är ett långsamt och kärleksfullt farväl och en tydlig övergång. Jag är förtjust i personliga, symboliska manifestationer. Bussresorna symboliserar min resa, som pågick i tio år, från vilken jag nu återvänder - om än ofrivilligt. Dessa personliga symbolyttringar - är de månne uttryck för en sentimental, kanske aningens patetisk, separationsångest? Fast en gång fick jag höra att jag är poetisk. Det låter bättre - lite mystisk och djup sådär. Fylld av vemodig och hemlighetsfull längtan.
Ja, igår var det en resa genom hundratals nyanser av vår. I början på min resa var det övervägande brunt, lite beige och grått, fast med några spirande färgstänk här och var. Sedan försjönk jag in i Livläkarens besök och tittade inte upp förrän efter Sundsvall och där var björkarnas musöron välutvecklade och skogsbrynet skiftande i många vårnyanser - allt från djupt vinrött, till militärgrönt och senare; de krusigt lime-spirande lönnarna i Uppsala. Ja, livet vaknar på nytt med ett färgskådespel som inte överträffas av annat än skapelsens spektakulära förvandling när det lider mot den nordiska naturens långa dvala, där i september och oktober. Hur som helst så älskar jag övergångar - avsked och nya möten.
Här i huvudstaden blommar spirean så fint
Mekanisk uppdatering (typ automatsvar)
Nu bor jag hos svärföräldrarna och blir bortklemad, matad och kärleksboostad som värsta vilsna ankungen. Men jag försöker jämna ut bortskämmningsbalansen, genom att laga god mat och baka smarriga kakor till oss. Det låter säkert som att jag kan tänkas bli präktigt istrig under min svärvistelse, men det kan avhjälpas med att jag cyklar till och från skolan varje dag. Det är två gånger fem kilometer typ.
I slutet på veckan åker jag ned till Stokholm och maken. Jag ska på en intressant arbetsintervju inför hösten i veckan därpå.
Kram
