senblommning

Då var mitt lilla norrlandsäventyr förbi. Jag är åter i Stockholm, tio år äldre, klokare, stabilare, mer tillfreds - utbildad och redo för ett seriöst och och hopplöst trist vuxenliv i all oändlighet. Ja, nu är det bara att se fram emot trettio år av tidiga mornar, värdelös bortslösad restid till och från det enformiga arbetet, värkande kontorsrygg, dåligt samvete för alla klienter jag inte hinner se och det egna livet som obemärkt passerar förbi, utanför ett smutsgrått pendeltågsfönster.

Den sista dagen i skolan frågade min lärare - i ett enskilt samtal -  om jag inte skulle fortsätta, kanske börja forska, typ doktorera. Hon är inte den första som påpekar detta - min fallenhet för problematiserande, samt goda,  - ja, till och med kärleksfulla - relation till orden och skiljetecknen. Det är en fin komplimang, men just nu är jag för skoltrött. Kanske skriver jag D-uppsats i vår och tar ut Magistern. Sedan får vi väl se... Men jag har naturligtvis insett att jag är för obekväm för fältarbetet - det ligger som i min natur att analysera, kritisera och ifrågsätta etablissemanget (som inte har något intresse av att bli granskat - organisationer som vill fortsätta tro stenhårt på sitt eget egenvärde). Den verkliga världen kommer att göra mig olycklig.

Jag är en sann idealist som behöver sitta bakom kulisserna och klura ut hur världen ska bli bättre. Egentligen borde jag blivit framgångsrik politiker, men ingen omeriterad trettioplussare kan ha samma tur som Bodström. Så kanske får det bli forskare då. I ett senare skede. Möjligtvis. Eller så utbildar jag mig i skrivandets sköna konst (journalisthögskolan?) och börjar skriva de berättselser som finns som små tankefoster i mitt sinnes livmoder, ligger och växer, mognar - för att en dag nödvändigt förlossas.

Men allra, allra först ska jag tillåta mig njuta av en sysslolös semester, tillsammans med F, i ett varmare land.