Torgny Lindgren och musiken
I dag sommarpratade han om musik, poesi och konstnärskap i allmänhet. Det han berättar får mig att känna att vi är själsfränder, att han förstår mig - kärnan av det som är jag. Det är väl det som kännetecknar en storartad konstnär - att denne når fram och slår an en ton av något ursprungligt och bekant hos mottagaren?
Torgny hävdar att musiken, lyriken - konsten - är en naturlig drift som finns inom alla människor och att vi inte kan undfly vår inre benägenhet för skapande. Att konsten finner oss, slår rot i vår själ och måste förlossas på ett eller annat sätt (efter förutsättningarna). På detta vis, menar Lindgren, blev avverkningssågen till ett musikinstrument. Om sågens resa från skogsredskap till musikinstrument fabulerade han. Och vi fick höra drömmen om Elin spelad på såg. Jag älskar den form hans inre drift har tagit sig - hans diktande omkring de små detaljerna i tillvaron på ett sätt som tydligt knyter an till livets stora frågor. Han spelade allt från denna såglåt, till Fred Åkerström, till Brahms tredje sonett för piano. Och jag kunde se en tydlig stringens i hans låtval, eftersom den tillhörande berättelsen band allt samman på ett förträffligt sätt. Han är verkligen en förstklassig berättare, Torgny!
Själv lyssnar jag mycket på musik i perioder. Mest är det visor i moll, indiepop/rock i melankoliska tonarter och till och med högst banala och hopplöst sentimentala psalmer - sådana som handlar om att längta bort till en förmodad bättre värld. Musiksmaken har väl inte förändrats nämnvärt sedan jag var yngre, vilsen och angenämt olycklig - trots (eller kanske därför) att jag stundtals känt mig riktigt tillfreds. Den dystra musiken har jag för att minnas och drömma mig bort - och stundtals för att vältra mig i melodramatisk nostalgi. Jag när mig på elände och känslomässig misär - närvaron av själsligt lidande är lika nödvändigt för mig som luften jag andas. Kanske finns det inget mer kreativt för konsten i själen än just förtvivlan. Stundtals skapar jag en liksom syntetisk sorg för att stå ut med allt det fina, lyckliga och okomplicerade i livet och det är nog det som, på något vis, gör mig hel.
Mitt finaste musikminne utseplar sig i baksätet på en hyrbil - på väg uppöver och hem efter ett heldagsbesök på IKEA i Sundsvall. Jag var tvungen att ligga ned där bak för att ge plats åt det emballerade skrivbordet som låg tvärs över fotutrymmet. På radion spelades Michael Wheies senaste livekonsert - en kärleksförklaring och hyllning till hans djupa vänskap med den då framlidne Björn Aufzelius - en oerhörd saknad men också glädje. Jag minns att jag såg upp mot stjärnhimlen som svischade förbi ovanför och tänkte att sådan vänskap, kärlek, är det finaste jag vet, det dyraste i världen...
Babyn som blev accesoar
Oscar och Mosse Elin
I älsklingsmosterns famn blir man extra glad!
Och slutligen min vackra, yngsta syster tillsammans med sin son
Bussen hem färdades genom stillsamma öppna landskap. Utanför bussfönstret passerade solgula rapsåkrar, lövrika skogsbryn, ekar och lindar - stolta solitärer på rågblonda fält. Genom viltstängslet iakttog en ung rådjursfamilj oss, så där nyfiket, flyktigt otämjt och sårbart. Ja, Roslagen är verkligen fantastiskt vackert och äger en frodig, lummigt grön, sommarcharm som inger frid och glädje och påminner om min barndoms lyckliga sommarlov - gör mig lycklig och stark!
Biståndshandläggeriet
Och jag som diggar att tänka och tycka och det gillar inte stora och tröga organisationer, vars högsta önskan är att tjänstemannen lagom insiktslöst och duktigt ska svälja mallar, modeller, "vi brukar" och sedan arbeta snabbt och effektivt utan att fråga så jävla mycket.
Men kanske kan en sommar av biståndsbedömande förvandla mig till en exemplarisk myndighetsutövare - en sådan färglös (vars älsklingsfärg är "mullvad"), lite fetlagd (av allt stillasittande dokumentationsarbete), totalt humorbefriad, med fullständig brist på spontanitet och livskraft, trist och formell socialtjänstråtta.
Hårda värld.
Här dricker jag, varje regnfri morgon, kaffe ur pappersmugg (inhandlad på Pressbyrån på St Eriksplan) och samlar krafter inför den kommande dagen. I bland blir det även picknicklunch här. Vattnet är säkert Mälaren. Kanske ser man en skymt av Mariehäll, där bakom pilträdet. Fast jag är inte säker och egentligen inte särskilt intresserad av vad det är. Utsikten är inget annat än rekvisita i min fina morgonrutin, som en trevlig landskapsmålning att drömma sig bort i för en stund.
Helgen
Bedåååååårande!
I bland måste man få ta sig en munsbit...
I dag åkte jag och F in till stan och besökte Nordiska museet. Mitt favoritmuseum, där historien om våra traditioner och levnadssätt finns dokumenterade på ett spännande och smakfullt sätt.
De pampiga takvalven i museets mittpunkt. Det är ganska storartat, mäktigt. Kanske aningens överdådigt...
Särskilt förtjust är jag i den tillsynes bortglömda utställningen på översta våningsplanet - den som visar kitchiga, massproducerade prydnadsföremål och souvenirer i plast, keramik och gips (en "träsko" i plast med texten Hälsning från Rättivk, pojken som undrar om hunden inte kan tala och så vidare. Den utställningen gör mig glad. En litet axplock ur arbetarkalssens krimskramsiga samlingar, som får mig att, med kärlek, erinra mig många åldringars hopplöst överpyntade bostäder - förvaringsmöbler i mörka träslag, falska mattor, mässing, kristallprismor och plyschmöbler - från den tiden då jag arbetade inom hemtjänsten.
Nu besöker jag återigen äldre människor i sina bostäder. Men avståndet mellan exempelvis äppelviken och nittiotalets Solna är enormt. Inuti Äppelvikens mest stökiga och eftersatta villa finns ändå spår av finkultur, äkta konst och ett, om än aningens skamfilat, förstklassigt möblemang. Ja, och det är ofta den sortens interiör/kulturhistoria som skildras på museer av Nordiska museets karaktär, men där har man alltså försökt bredda sig lite, med den där utställningen i den mörka vindsvåningen, där elementen droppar och belysningen består av det dagsljus som letar sig in genom de välvda, spröjsade fönstren. Ja, det var en fin dag.
Städerskan
Trots språkförbistringar kändes det som att vi förstod varandra genom ivrigt gestikulerande. Hon bodde tillsammans med sin man och fem barn i de dimhöljda bergen, högt ovanför det skräniga turistområdet. Där levde hon ett förmodligen ganska spartanskt liv.
Jag skämdes för att vi var "rika" och för hon skulle städa bort vår skit och därför höll vi rummet rent och gav sammanlagt flera hundra i dricks (också detta kändes komplicerat, eftersom jag kände mig som en snipig östermalmslady som bara ääälskade "hjälppersonalen" och genom sina välgörande försorger kunde känna sig god och givmild gentemot de sämre ställda). Men jag tror på allvar att vi tyckte om varandra liksom på riktigt.
Bädda sängen gjorde hon - och det med besked! En sann konstnär är hon!
Förälskade fåglar i en damm.
Ett hjärta
En anfallande kobra
Jag önskar verkligen att världen hade varit mer rättvis. En städerska i Turkiet får ut max tre tusen i lön för sitt hårda arbete. Denna kvinna hade ledigt två av fjorton dagar. Jag undrar hur en så varm, god och talangfull kvinna skulle ha det i ett annat samhälle. Jag önskar henne lycka och framgång i livet.
Konsten att bränna tolv hundra kronor på ingenting på fyra timmar
Som vanligt vågade jag inte titta en sekund i spöktåget - det är liksom en tradition sedan barnsben, att jag krampaktigt kniper ihop ögonen och skriker panikslaget därinne. Jag gillar inte att åka runt i en vagn på ett spår, helt utlämnad och maktlös, och utsättas för skräckinjagande mekaniska vidunder gång på gång. Ändå har jag alltid jag velat åka Blå tåget. Det är som med skräckfilmer - jag mår i det närmaste fysiskt dåligt när jag ser sådana filmer (och i de olidliga smygscenerna, då någon intelligensbefriad person gör fel val och blir jagad av en ondskefull demon, har jag huvudet under täcket), ändå utsätter jag mig för dessa B-rullar igen och igen. Kanske handlar det om ett, i min relativt trygga och tillrättalagda tillvaro, ostillat och uppdämt behov av att känna rädsla och risk? Det kanske är ett humant behov. Och kanske är det då - då när (vi inbillar oss att) vi känner dödens flämtande andetag i nacken, som vi känner oss fullt levande.
Snart kommer Turkietreprotaget. Förmodligen.
Snart
Snart kommer en reportageserie om semestern i landet som på engelska uttalas likadant som kalkon. Måste bara hitta ett (gratis) sätt att ladda upp och spara bilderna på datorn (trots överfull hårddisk) för att sedan lägga upp dem här.
See U
Turkiet
Nu ar jag och F i asien och grillar grisskinnet och vilar upp oss efter harda ar med studier, stress och anstrangd ekonomi och inför en intensıv arbetssommar.
Vi bor pa ett hotell som - utifall man har ett grönt platsband om handleden - serverar god mat, dryck och snacks och som har en egen strand. Vi behöver ınte göra mer an att stıga upp, varda vara kroppar och förflytta desamma dit vi önskar grilla dem just den dagen. Jag hade glömt hur det ar att bara leva. Men helt osysselsatt kan jag ınte vara - sa jag har som projekt att fardigstalla atminstone tre olika runda-platta-fına-stenar-kollektıoner. Hittills har jag pabörjat en oljesvart, en kola/karamell och en gra-vıt samling. I dag lag fokus pa att samla vita och kolafargade stenar.
Thats ıt!
