Påskaftonen
En härlig påskafton med in-lawsen. Maten var som vanligt underbar, liksom bakverken och tårtorna! Solen sken och termometern visade på tjugofem grader där vi satt och myste mest hela dagen.
Pojkarna är mina änglar. Jag och äldsten samtalade om träden, naturens kretslopp, om att vi måste älska och vårda den jord som givits oss till låns. Han lyssnade som alltid med andakt och ställde adekvata frågor. Sedan räknade vi tallbarr i minst en halvtimme. Han är eftertänksam och klok, äldsten. Sedan fann yngsten oss, där vi "gömde" oss på baksidan av huset - och då blev det mer livat.
Yngsten gillar inte riktigt småkryp och här har han klättrat upp på en trädgårdsmöbel för att göra sig oåtkomlig för en spindel. Men storebror är inte sen med att demonstrera just hur krypen kan ta sig upp...Ha ha ha
Efter kvalitetstiden med familjen for vi till havet, jag och F! Våren var på väg dit också, fast det blåste kallt och isen ännu låg in vid strandbrynet. Havet inger frid.
Göra det bästa av situationen
Jag lät mig smickras och charmas av en liten och satt, karismatisk, miljömedveten och helt klart vänstersinnad avdelningschef (och naturligtvis även av möjligheten till att ens få jobba som socionom) - vilket resulterade i att jag, en aning oigenomtänkt, skrev på papper, vars innebörd och verkan kan göra mig olycklig, som jag så fint uttryckte det för några veckor sedan.
Jag ska vända papper i sommar, ja, rent formellt heter det så (ja, alltså inte direkt så, men typ), men vad jag har förstått så är det ett fritt jobb där man i stor utsträckning själv tillåts sätta formerna för sin myndighetsutövning (huvva - otäckt ord ändå - och lagens förlängda arm).
Jag tänkte göra hela biståndsbedömeriet till min egen fältnära grej. Undrar om jag kan få en handdator, som jag kan sitta på en parkbänk och dokumentera på, när jag så att säga befinner mig mittmellan de mellanmänskliga mötena??? Fast undrar hur det skulle bli med sekretessen då, med tanke på att datorn kan bli kvarglömd i gröngräset i någon wannabe-skogsdunge-bland-asfalt-och-betong. Ja, du ser, jag börjar redan resonera som en trist och byråkratisk kontorsråtta. HUR ska detta sluta?
Lugn - jag brukar ordna det mesta så att det passar mina ändamål, vilket denna gång går ut på att bevilja så många kommunalt finansierade vård-assisterade resor till Karibien som bara möjligt är. Ha ha ha. Nä - men jag ska vara ute och träffa människor, samtala, synas, finnas - då gör jag det bästa av situationen för mig själv och kanske för andra.
Flyttrensning
Det har visat sig att vi är i det närmaste patologiska samlare. Vi sparar på allt - trasiga möbler (jobbigt att åka på sopstationen direkt när de gått sönder), en miljon små hockeyspelare massbegravda i en knuten plastpåse, billiga keramikdelar, hopplöst omoderna klädesplagg, fina och fula smycken, med mycket, mycket mera. I dag for vi iväg med nästan allt skräp och nu känns det som att den hämmade dammen brustit, som att den förstoppande "korken" släppt, som att snorkusar snytits ut. 
Den avlånga hallen - tjocktarmen, som förvarar det sorterade avskrädet före departure.
Och i rabatten, som ännu en vecka är min, händer det grejer! Rabatten och alla mina blommor kommer jag att sakna sjukligt mycket!
Intrycken
En intressant man i sjuttiofemårsåldern. Rutig gubbkeps, trendiga glasögon med stora vindrutor, brun manchesterkavaj, hårt knuten brun och vinrödmönstrad slips under en tillknäppt väst, pressväckade tweedbyckor och solgula strumpor i väl ingångna loafers. Handen smekandes en bedårande enögd fransk bulldogg.
Två vackra människor - med honungsglänsande mörka skinn - lågmält samtalandes om kristendomens grundvalar och presumerade tilldragelser på den yttersta dagen, bläddrandes i tummade läderombundna heliga skrifter - överens om att domedagen är nära. Kanske viftade någon av dem med en broschyr med vackra religiösa målningar på framsidan - sådana målningar som finns i Vakttornet.
Tjugo minuter efter att jag varit på min första socionomintervju fick jag ett elva veckor långt sommarvikariat som biståndshandläggare i Bromma. Enligt min nya arbetsledare hade jag fantastiska referenser och hon påstod att hon inte kunde gå miste om tillfället att antälla mig. Jag kände mig mäkta smickrad.
Love
En lördagkväll i april
Ofta styrs mina steg mot ett bestämt mål och jag tittar inte upp. Nödvändiga promenader från punkt A till punkt B, utan eftertanke. I kväll vände jag blicken uppåt och inåt.
Det oändliga, inte svart - midnattsblått -
punkterat av det som är stjärnor för mig,
men brinnande solar på ogripligt avstånd.
Månens skärva - som en perfekt banan -
en nattlampa, vars kalla sken lindrar natten och vägleder.
Aprilvinden brusar och viner - mörkret till trots -
i de ännu sovande trädens kronor.
Närvaron i detta nu,
den eviga existensen som har erfarits av generationer före mig.
Jag ser att det finns förtröstan i det ursprungliga -
oförgängliga och självklara
Jag förstår att vi är ämnade att älska jorden, universum
Den kärleken är ömsesidig och outplånlig
- om än världen, som vi känner den, förintas
Och lyckan däröver ryms nästan inte inom mig.
I morgon ska jag dela med mig av den
Men kanske blir det bara en dag som alla andra...
Överhettning
Till mitt försvar kan nämnas att jag har haft lite mycket på sistone, med en make på avstånd och långväga resor därav, försäljning av bohaget, sortering av loppis och spara-jox, flyttpackning och förvärvsarbete.
Jag brukar fungera bra när det är "många järn i elden", men denna gång har jag känt mig mentalt avstängd, obrydd, trött. Denna gång blev (h)järnet överhettat. Det har hänt förut, överhettning som resulterade i utmattning och ohälsa. För kanske fem år sedan fick jag yrsel, domningar i händerna, andnöd, hjärnsläpp och till och med panikångestattacker, vid blotta åtanken av fysisk eller mental ansträngning. Då vilade jag. I sju veckor tog jag igen mig.
Jag verkar ha svårt med mellanting - antingen är jag as-aktiv och gör saker hela tiden, fixar och donar, producerar - eller så ligger jag pall på sängen och dummar ner mig i ett tv-spel i en vecka (jag skulle säkert uppfylla kriterierna för en uppsjö psykiatriska diagnoser, ha ha). Nu finns det emellertid inga större möjligheter till återhämtning, eftersom gigantiska skoluppgifter (som skall lösas på rätt sätt) ska in, försäljning skall ske, arbetspass skall utföras och så vidare. Låt oss hoppas att jag håller...
Flykt som i flygfärd
I bland måste man våga släppa taget och sväva i rymden. Mellan två fasta punkter är man en ansvarsbefriad passagerare, en som passerar, utan måsten och tvång. När man rör sig lätt är man fullständigt fri. Som en fågel.
Men vi är egentligen lite gamla för att flyga. Som att det borde varit något annat nu. De tre V:na, kanske.
Dopet
Tänkte det här inlägget fick börja med en bild på en av cheeskakorna, som faktiskt var ganska trasiga trots allt. Jag gjorde ändå mitt bästa med att manipulera bort blickarna från hål och bristningar.
Dopet blev en trevlig tillställning. Huvudpersonen var härligt fet och förvånande lugn och samlad därframme. Inte ens när hans huvud fuktades sade han ett knyst. Systrarna mina var snygga i sina piffiga finklänningar och klackeskor, som fotomodeller i smurfformat. Själv bar jag jeans och bruna stövlar, under tunikan Bale valt åt mig (ville inte fara allt för långt utanför min bekvämlighetszon, och mina lurviga klädvärderingar). Jag sjöng solo, krämiga: Du vet väl om att du är värdefull, i låg tonart (de högre tonerna hörde ungdomen till). Det gick ganska bra. Pappa var rörd till tårar i alla fall. Fast han har i och för sig nära till gråten, som den känslosamma man han är.
Allt gick smidigt och snabbt, eftersom prällen körde ännu-en-dag-på-jobbet-stuket och ceremonin var överstökad på kanske en kvart.
Under mottagningen fick jag umgås med släktingar jag inte träffat på väldigt länge och det var naturligtvis kul!
Lilla familjen.
Förslag på vad som kan röra sig i den oengagerade dopförättarens skalle: "Do-do-do-bi-do, tra-la-la-la-la (pausmusik) - snart får jag fara hem och se Big Brother".
Bale fick vara Gudmor, stå där framme, hälla upp det heliga (kran)vattnet, bli ansvarig för anskaffandet av Oscars första moped etc...
Och jag fick "tröstpriset" att sjunga solo... ha ha ha.
Kakorna
I eftermiddags ringde Bidi och berättade att alla kakor, utom den lite väl gulgräddade - den vars framtoning och smak jag ängslades mest över - hade totalfördärvats av oaptitliga och oreparerbara skåror. Från topp till botten hade de fyra kakorna spruckit till oigenkännlighet. Först kände jag mig alldeles bestört, rådvill - av chock förstummad! Men snart började hjärnan spinna på högvarv - fundera ut snabba och lite lagom fänsiga "utvägsrecept". Kunde det funka med mintchokladkakor, eller, i värsta fall, kladdkakor?
Kort därefter ringde andra systern helt förkrossad, eftersom hon spillt te på dopfilten hon virkat, dopklänningsalternativet som Oscar (och hans framtida kusiner) ska ligga lindad i under ceremonin. Jag hann tänka att det inte var meningen att pojken skulle bli döpt - att "makterna" var emot det - sedan blev det kortslutning i skallen och jag började panikmekaniskt, som en uppvriden leksaksrobot, vandra in i centrumet för att handla bakverk och dopklänning (??!!!). Efter en stund ringde det igen - det var Bale som skrek: "April, April" - varpå hon asgarvade oavbrutet i fem minuter. Ja, så allvarligt blåst har jag aldrig blivit tidigare i mitt liv och jag måste ge skitungarna en eloge för samarbetet med den klockrena dubbelmackan!
Kakorna som trots allt lever
Lillkillen iklädd bodyn han fått av mig och F - klädedräkten vars retromönster inspirarats av en trevlig barnkammarmatta.
Nä, nu måste jag börja grunna på lämplig vedergällning, den ljuva hämnd som skall inkasseras om trehundrasextiofyra dagar och tjugonio minuter. Jag är öppen för alla förslag - utifall fantasin skulle sina.
