senblommning

Åh, Stockholm är ett myller av människor i rörelse överallt. Alla närande sina individuella drömmar och mål. Alla ensamma tillsammans. Vissa är ofantligt stressade och plöjer sig hänsynslöst och suckande fram i folkmassorna, andra tycks vara osedvanligt närvarande i nuet. Varje dag slås jag av miljoner spännande intryck. Förnimmelserna på pendeltåget har guldstandard:

En intressant man i sjuttiofemårsåldern. Rutig gubbkeps, trendiga glasögon med stora vindrutor, brun manchesterkavaj, hårt knuten brun och vinrödmönstrad slips under en tillknäppt väst, pressväckade tweedbyckor och solgula strumpor i väl ingångna loafers. Handen smekandes en bedårande enögd fransk bulldogg.

Två vackra människor - med honungsglänsande mörka skinn - lågmält samtalandes om kristendomens grundvalar och presumerade tilldragelser på den yttersta dagen, bläddrandes i tummade läderombundna heliga skrifter - överens om att domedagen är nära. Kanske viftade någon av dem med en broschyr med vackra religiösa målningar på framsidan - sådana målningar som finns i Vakttornet.

Tjugo minuter efter att jag varit på min första socionomintervju fick jag ett elva veckor långt sommarvikariat som biståndshandläggare i Bromma. Enligt min nya arbetsledare hade jag fantastiska referenser och hon påstod att hon inte kunde gå miste om tillfället att antälla mig. Jag kände mig mäkta smickrad.




Love